Att se den igen..


Det är inte bara hjärtskärande. Det hugger tag i en, man blir nästan svimfärdig. Om man får säga det så var det "tur" att mina tankar just där och då handlade om annat. Det var igår, på förlossningen, som jag såg den. Precis innan sista ctgn och hemgång.

Världens bästa grej, men också världens mest hemska. För er som inte vet är det på bilden en Cubitus baby. En liten fin (väldigt fin!!) "kylväska" för barnet man förlorat. Den är så obeskrivligt värdefull i den situationen. I denna (som ser ut som en mjuk barnvagnsinsats i vitt) finns kylklampar som går att byta ut för att alltod hålla väskan kall. Det gör att även om barnet inte lever så kan man få den tiden man behöver.  Barnet behöver aldrig ryckas ifrån föräldrarna och man styr själv över tiden. För det är så..man vill ha all tid man kan få även med sitt döda barn. 

Men att se den där igår..i korridoren gjorde så ont och rädslan i mig växte. Jag vill aldrig mer uppleva den, hur tacksam jag än är att den finns. Aldrig mer! 

Jag sitter här i sängen. Ännu en sömnlös natt. Jag vakar konstant. Kan inte sova, även om jag verkligen borde! Jag vågar inte. Alla säger att jag måste sova för att orka med. Det är inte sant. Jag måste vaka över mitt barns rörelser för att orka med. Det är möjligt att det kommer knäcka mig sen, men inte nu. Jag tänker inte sova för att vakna med en sådan panik en gång till. Jag vägrar!

Alla säger att jag måste sova för att orka en förlossning. Nä, jag måste få en chans till ett levande barn för att orka en förlossning. Får jag det så skulle jag kunna vara vaken dygnet runt (vilket jag nästan varit nu i en vecka). 

Problemet är att jag stålsätter mig varje dag..och det bryter ner min kropp. Utslagen blir fler och jag har prickar lite varstans på hela kroppen. Min kropp är trött..huden, ögonen, håret, musklerna. Hela jag. Men jag biter ihop. Ofta ser jag mig själv falla ihop på golvet i gråt och utmattning. Där ser jag mitt riktiga jag, samtidigt som jag står upp likt en maskin och bara fortsätter för att klara dag för dag.

Jag vill bara säga "Det får räcka nu!". Jag hoppas de lyssnar. Ett sista stamp med foten i golvet! Orkar jag det.. eller blir det som igår. Att sitta utmattad på en stol och bara nicka, lyda och åka hem i gråt.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Så här kan du ju inte ha det! Kan de inte lägga in dig med CTG-övervakning tills bebisen kommer? Eller sätta igång dig på direkten? Det är ju inte mänskligt att gå runt och ha det som du har det nu. Kramar

2015-05-05 @ 11:29:07
Postat av: Eva

Håller med förra kommentaren! Tycker så synd om er och lider varje dag. Hur långt är det kvar?

kram

2015-05-05 @ 14:40:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0