Älskade barn


Vi myser, byter blöjor, pumpar mjölk, matar och njuter.
Vi båda är hemma nu. Vi kom ju hem i lördags från bb och nu har vi varit hemma nästan tre dagar. Tyra blir snart hela sju dagar. Än sålänge är hon i en väldigt lugn period. Sover mest och är väldigt snäll, öven på natten. Vaknar och vill ha mat, sover, vaknar och blöjan måste bytas.. sen kan hon och pappsen ligga kvar i sängen till jag kommer och drar upp dem :D Vi kan inte såsa hela dagen.

Men samtidigt passar vi på att njuta så mycket det bara går. I skrivande stund ligger hon och sover på mitt bröst. Det är en ljuvlig känsla. Nästan overklig.

Tänk att hon kom till oss, att hon hade styrkan att klara sig. För det var inte helt lätt.
Vi åkte till sjukhuset tidigt på tisdagsmorgonen för igångsättning. Jag mådde ju psykiskt dåligt och vi bestämde att sätta igång någon dag tidigare än tänkt. Förutsättningar såg goda ut.
Så hela dagen lång låg vi där på förlossningen och jag fick igångsättning varannan timme. Sammandragningarna blev starkare och allt såg perfekt ut på ctgn. Sent på kvällen fick jag en dos till.. jag och mannen tog en promenad och värkarna drog igång. Vi tog oss upp på rummet igen och då.. då bara smällde det till och värkarna blev helt sjuka. De var där konstant. Vi tillkallade personal och när ctgn kopplades så tog det inte lång tid innan jag i all smärta hör "det blir kejsarsnitt". Jag var så sjukt rädd. Var helt övertygad om att förlora ännu ett barn. Jag kunde inte göra mycket. Kände hur sängen rullade iväg. Hör mig själv säga "hon kommer dö". Efter det ser jag bara grönklädda människor omkring mig också hör jag "nu säger vi godnatt". Efter det var jag sövd och vaknar senare på uppvaket.

Detta är en kort version om hur bråttom det faktiskt blev för att rädda Tyra. Våra känslor, tankar och hur vi slungas omkring orkar jag inte ta.. Men en sak som jag måste skriva är att personalen på Helsingborgs lasarett.. Vilket team. Grymma. Vilken fantastisk personal vi återigen mött.
Obeskrivligt! 

Igår när vi satt här i soffan gick inte tårarna att hållas borta. Saknaden till Lando, tacksamheten till att Tyra är med oss, och all omtänksamhet vi mött. Känslorna svämmar snabbt över när man tänker på allt vi gått igenom.

Så det där med att "det kommer gå bra"... Det höll på att gå så som jag var så rädd för. Det handlade om minuter.

Men nu är hon här..och såklart är vi rädda för att något ska hända henne. Vore märkligt annars. Samtidigt så njuter vi varenda dag och tar inget för givet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0