Vilken dag


Vilken dag. Vilken helvete morgon. Paniken var total när Mini aldrig kom igång imorse i vanlig tid. Inte hade jag känt något liv på natten heller. Hade en rätt orolig natt inatt då den påminde så mycket om natten då Lando dog. Kunde inte få det ur skallen.. och när klockan slog 05 imorse så ökade också paniken för varje stilla minut.  Den tiden är i vanliga fall Minis vaken tid.  Inte idag, såklart. I över en timme låg jag och väntade och kallsvettades. Drack kallt och höll på. Inget! Helt still. Har man upplevt det tidigare så.. ja jag kan inte ens förklara hur paniken tar sig. Den blir total. 

Jag försökte ändå hålla mig lugn. Lite mer än en timme senare kom det tre sparkar. Liv! Underbart. Men det blev inte mer. Mannen gick till jobb och jag lyckades somna om ett litet tag. Vaknar alldeles groggy, tagen av händelsen och med en enorm huvudvärk. Som om någon sprängt mig i bitar och sedan satt ihop mig på ett dåligt sätt. Sen låg jag här..ville känna mer sparkar. Hände inget.  Panik och ångest. Sedan la jag mig lite i soffan, då kände jag lite. Dock långt ifrån vad jag är van vid. Min man, som nu också är förkyld, gick hem från jobbet. Vi åt och jag tänkte att då kommer nog Mini igång. Icke! Jag kunde inte släppa oron. Till slut ringde vi till förlossningen och förklarade vår situation. Vi fick såklart komma in. 

En barnmorska tog emot oss och frågade om vi skulle leta hjärtljud, med risk att inte hitta det direkt.. eller invänta läkare för ultraljud. Jag sa att vi kan börja med att lyssna, jag kunde inte vänta på läkare. Hittar vi bara hjärtljud så är jag nöjd, sa jag till barnmorskan. Så hon hämtade en doppler. Väl mot magen var det inga svårigheter att hitta hjärtat. Jag började såklart storgråta av lycka och lättnad. Barnmorskan lät oss lyssna ett bra tag och hon räknade slagen som var jättebra. När hon var klar tyckte hon ändå att vi skulle få träffa en läkare och göra ultraljud. Allt för att se så det var bra och att vi skulle få åka hem lugna.

Efter lite väntan kom en helt underbar läkare. De är helt fantastiska inne på förlossningen. Jag fick berätta allt vad jag kände, och inte kände.. Hon tryckte och klämde och sen tittade vi. Där låg vår Mini. Med ett bultande hjärta som fortfarande slog perfekta slag enligt maskinen också. Mini såg alldeles perfekt ut, likaså fotervattnet och allt annat viktigt. Mini låg såklart med ryggen utåt.. Något jag inte är van vid. Läkaren kunde också tänka att Mini blivit lite påverkad av min kraftiga förkylning och då kanske är lite trött av det. Hur som så fick vi en ordentlig koll på läget och förhoppningsvis ska jag kunna sova gott inatt.

Som vanligt var personalen vi fick träffa helt underbar. Det är så hormonerna gör volter och jag vill börja storgråta för deras fantastiska bemötande och känsla för en när man kommer in med sådan rädsla.
Men nu orkar jag inte gråta mer idag. Jag försöker sova istället.

Kommentarer
Postat av: AnsoAnna

Åh vad skönt att ni blev bemötta så bra och att framförallt att ni fick se att lilla mini har det bra där inne i magen.
Kram ♡

2015-01-25 @ 08:57:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0