Vi älskar våra barn

Jag vaknar med paniken! Den där jobbiga, för att jag inte känner något. Samma panik som när Lando dött. Jag får ingen ro. Det får inte hända igen. 

Jag känner mig på dåligt humör. Det är oron. Den gör mig arg. Ilsken. Det kokar i hela kroppen. Vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vill bara skrika. Få ut allt. 

Jag är för trött. Kroppen är alldeles matt. Det värker överallt. Speciellt i psyket. Min häl som gjort ont länge men inte haft ork att kolla upp gör ännu mer ont nu. Benen känns som spaghetti med smärta.  

Jag tänker ofta på Lando. Varje dag. Saknar han så. Ligger jag i soffan kan jag ofta undra över hur det varit att känna lyckan när ens barn kommer mot en. Eller ligga i soffan och höra ens barn vara fullt upptagen med att underhålla sin pappa med något. Det är så mycket man undrar över och fortfarande drömmer om. Det är så mycket jag vill göra tillsammans med Lando, som jag aldrig får. Man saknar sitt barn i det oändliga.

När saknaden blir sådär extra påtaglig så ökar ju också oron för det nya barnet. För även där finns ju drömmarna. Även om de inte blir lika "ut i det blå" så försöker vi drömma om en framtid med Mini också. Det är inte lika lätt för man vet vad som händer om något går snett. Samtidigt är vi ju Minis föräldrar, det är vår plikt att skapa drömmar för henom också.

Våra gullungar. Undra om de är lika, Mini och Lando. Våra näsor (två i en) lär dem båda ha. Lando fick den, och vad vi kan se från ultraljudsbilden så har Mini också en tjock näsa :) I föräldrarnas ögon, världens bästa barn som vi älskar i det där oändliga. Till månen och tillbaka igen, livets alla timmar.

Nä, jag kanske skulle försöka vila lite till. Tycker mig känna ngt smått från Mini. Så nu är det morgonmys!

Kram

Kommentarer
Postat av: Just_Jojo86

Jag känner såväl igen mig i det du skriver. ALLT är dubbelt. Själva känner jag ofta en skuld när jag kommer på mig själv att vara lycklig åt Trollis (nuvarande bebis arbetsnamn)... Får man vara lycklig på riktigt? Kan man? :( Jag är sååå glad för din/er skull och det känns härligt att följa dig på blogg och insta :) Vi är i v.24 (23+5) och jag känner igen mycket av det du berättar om lille Mini <3 Massa kramar!!

2015-01-17 @ 10:03:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0