Saknad

Vår lilla familjehörna i nya skåpet. Ramen till Lando fick jag igår av fina Jonna. Man blir alldeles varm i hjärtat när man tänker på att hon helt av egen vilja ville ge bort denna fina ramen till oss. Och visst blev det bra? Jag är helnöjd, och tycker den passar perfekt in i skåpet och vår stil.
Idag är en trött dag. Jag har ändå sovit hela natten, men jag har börjat drömma mycket mardrömmar igen. Mycket om död. Jag kommer inte ihåg vad jag drömt, men det har varit väldigt aktiva och intensiva drömmar. Med död som utgång.
Dagarna flyter på rätt bra här hemma nu när jag varit ledig. Då har jag fått chans att känna när jag är glad, och faktiskt glad in i hjärteroten. Igår kände jag den där stora glädjen. Mini sparkade för fullt och jag sa till mannen att lägga handen på magen. Då blev det såklart lugnt..lugnt..lugnt.. och sen kom en riktigt kraftig spark. Sådär så magen hoppade. Baam! Jag blev själv alldeles tagen och paff över kraften. Då blir man glad. Det är med en sådan djup glädje man faktiskt kan se på riktigt hur glad man är för Lando också. Även om han inte finns vid liv så är han ändå det finaste barnet, vårt finaste barn. Vårt barn vi är stolta över. Och även om det faller många tårar så är han ändå vår glädje. Vår skatt! Också har vi ännu en skatt på gång. Att vår bebis ska bli storebror. Att vår familj ska bli fyra.
Även om dagarna går bra så känner jag både när lampan är släckt och i drömmarna att både ångesten och saknaden är enorm. Jag är ju fortfarande väldigt väldigt ledsen över att inte få ha min son hos mig. Att inte kunna få skydda honom och ge han trygghet. Att fortfarande känna sig otillräcklig för sitt barn. Tänk om jag bara kunde få ge honom en kram och säga få berätta hur älskad han är. Vår finaste Lando, alltid älskad.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0