Allt med en ångest


Ibland är det bra och ibland är det dåligt. Igår var det sådär. Inte för att Mini inte sparkade, för det kunde jag inte klaga på. Tankarna var mer på att varför skulle det inte kunna hända igen?! Det kan hända igen. Även om det sällan händer så skulle det kunna hända. Speciellt mig.
Rädslan förlamar mig. Så som igår. Tröttheten tar vid och krämporna blir nästan outhärdliga. För igår, jag hade så ont i min kropp. Överallt. Jag var så trött, otroligt trött. Förra graviditeten kändes knappt. Jag jobbade fram till vecka 36, med samma tunga jobb. Ensam. Visst var det tungt.. men ändå inte som jag hade föreställt mig. Den här gången är det så mycket värre. Det är så mycket mer än ett barn jag bär nu. Min kropp är förstörd. 
(Åh, nu är det Minis vakentid.. ngt litet kände jag allt. Kl är 04:58)
Allt man bär i en första graviditet.. det bär man gånger så mycket mer nu. Oftast brukar man vara lugn(are) i väntan på andra barnet, men som ni förstår är läget något helt annat nu. Istället för att "boa" och köpa hem grejer så håller man tillbaka alla känslor. Man vill men man vågar inte. Allt man gör är en utmaning. För varje spräckt gräns innebär det ångest och oro. Härom dagen gjorde jag ngt som jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag köpte tapeter. Dock väldigt neutrala och INGEN barntapet. För det hade det inte blivit ändå. Till Landos rum köpte vi en neutral randig. Den ville jag inte ha upp i det rummet. Den får sitta någon annanstans. Den jag köpte nu är också en sådan som kan sitta var som. Men när jag hittade den så billigt och dessutom kunde föreställa mig hur fin den skulle bli så kunde jag inte låta bli. Spännande kan man tycka. Jag visste vad jag gav mig in på. Ångesten. Även om det inte är i allt man förbereder som olyckan ligger så finns det där ändå. Kanske för att vi fått lämna ett rum som idag skulle vara fyllt av liv. Rädslan finns där. Jämt. Och för varje sak man köper ligger en stor ångest och rädsla bakom. Kommer ni ihåg de där kläderna jag skrev om, som inte kom längre än till varukorgen? De har inte kommit längre heller. Jag har insett att det får vänta. Jag får väl ut och panikhandla sen om allt går vägen. 
Rummet och tapeterna. Det får också bli sen. Det rummet rör vi inte förrän vi har svaret på vår stora fråga. Kommer det flytta in ett barn i rummet?

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0