Vilken dag..


Vilken dag det varit.. vaknade imorse och kände att det inte riktigt skulle bli en bra dag. Hjärtat gjorde ont, oron och rädslan låg som ett täcke över mig. Dessutom med halsont och trötthet. Oron växte sig starkare. Mini ville inte riktigt komma igång. Oron blev så stor. Tårarna rann. 

På eftermiddagen var vi hos barnmorskan. Tänkte att det kanske skulle hjälpa. Hjärtat lät bra. Mitt blodtryck, urin och blodvärde var bra. Vi pratade lite om bedövning för förlossningen, rädslan osv.. Sen gick vi hem. Eller nä, vi gick och handlade först.. Sedan gick vi hem och lagade mat. Var inte riktigt sugen på mat, även om det var gott. Efter maten la vi oss i soffan innan mannen skulle återgå till arbetet för lite jobb som bara går att göra när de andra gått hem. Vi båda försöka känna in rörelser och sparkar. Det rörde sig lite..mmen inte så att vi båda kände oss trygga. Till slut bestämde vi oss för att åka in istället. Jobbet fick vänta. Mini går före! 
Precis när jag ska smsa min "extra svärmor" så ringer det på dörren. Mannen öppnar och där står A. Hon hade varit och handlat och tyckte jag behövde lite extra av frukt och vitaminer. Så innan hon ens visste det själv så var hon på plats och vi kunde åka direkt. Vilken lättnad.

När vi kom in fick jag göra ctg. Hjärtljudet jättefint och utan anmärkning. Och jag hade känt rörelser som jag gjort anmärkningar på. Fast det var ändå mindre än vanligt. Vid ctg brukar Mini vara livlig, men inte idag. Så det bestämdes att en doktor skulle göra ultraljud också. Dock var hon på operation. Så vi fick sitta ner och vänta. Mini kom såklart igång då. Men det tog tid.. i vanliga fall hade Mini varit igång direkt. Idag tog det minst en halvtimme. När läkaren var tillbaka så tog hon oss innan det var dags för nästa operation. 
Allt såg jättebra ut. Den luringen sparkar mest mot min rygg, för rörelserna var det inga problem med. Flödet i navelsträngen var jättebra och bra med fostervatten.
Så vi fick åka hem igen med vetskapen om att liten mår bra. Phew!

Man är helt slut i huvudet efter något sådant. Helt slut. Den stunden oron är borta gäller det att samla kraft inför nästa kommande oro. För det är så det är nu. Oro!
Imorgon pratar vi med vår läkare..fför det börjar bli jobbigt för oss båda nu. För.sFör.såklart är vi rädda för vad som kan ske. Vi vill inte uppleva det igen.

Så..man kan ju tycka att jag skulle sova gott vid det här laget nu.. men icke. Jag ska iaf göra ett nytt försök.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0