Vila


Idag kom den.. Littlephant-väskan. Fast har jag orkat bry mig? Inte direkt!
Det var liksom bara tur att min man kommit hem precis lagom till när postgubben ringde på dörren, annars hade jag nog inte orkat öppna. In i det sista samlade jag kraft för att orka ta mig till sjukhuset. 
Vi hade en bokad tid för ctg. Jag var inte sugen på att åka någonstans, men det kändes ju extra viktigt nu.
Väl där så kopplades jag upp till maskinen. Mini som varit lugn hela förmiddagen levde rövare då. Och det var varken några konstigheter med hjärtfrekvensen eller rörelserna. 

Däremot tyckte barnmorskan att jag var himla förkyld och ville ta tempen på mig. Sagt och gjort, 38 grader. Hon såg ju också hur dåsig jag var och jag berättade om min hosta osv.. Så innan hon släppte hem mig ville hon rådfråga en doktor också. Vi passade på att ta blodtryck också, och det var bra. Doktorn tyckte att jag kunde åka hem, men det var vila som gällde och jag skulle ta panodil om jag kände att det behövdes. 

Väl hemma tog jag två panodil och somnade i nöstan två timmar. Svettades nog ut en del feber då för när jag vaknade var jag alldeles blöt av svett.
Sedan har jag hållt koll och febern har hållt sig lägre..men pendlat lite. Nu först har den visat min normala temperatur. Jag hoppas febern är borta till imorgon.
Hostan håller i sig, men dricker jag bara vatten hela tiden så lugnar den ner sig. Värken i magen och ryggen är obeskrivligt smärtsam från allt hostande.

Sen i allt det här har vi ju det psykiska. Det är i botten. Även om Mini är igång och har varit igång mycket sedan jag vaknade i soffan efter sjukhusbesöket så kommer tårarna hela tiden. Av rädslan som gnager i mig. Just i skrivande stund så är Mini i full gång. Jag halvsitter i sängen med en hel drös av kuddar bakom ryggen och har ena handen på telefonen och andra på magen. Jag känner livet, ändå har jag svårt att tro på det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0