Tacksam!

Det får bli lite bildlöst här nu.. som sagt tidigare så är det det där med inspirationen som fattas. Ibland behöver jag bara få ut lite ord..helt utan krav.

Igår gjorde vi ctg. Så himla skönt!! Det var ju planerat, så det var inte så att vi åkte in i tro om att något gått fel. Även om oron sitter där alltid, så hade jag känt liv både på ditvägen och i väntrummet. Jag var bara nervös för om det skulle se normalt ut. Det gjorde det. Man ligger/halvsitter där med några avläsare  (inte vet jag vad de heter på riktigt..) på magen och tittar på en skärm samtidigt som man håller i en knapp som man trycker på när man själv känner rörelser. På skärmen ser man en kurva. Först var det livligt, det var rörelser jag inte kände av och sammandragningar som jag kände av. Allt registrerades där. Hade det inte varit för knappen man själv ska trycka på så hade jag lätt kunnat somna. Just för att jag kände mig trygg. Någon annan kunde ha koll. Min man kunde läsa av och barnmorskan läste också av, fast från ett annat rum. I min värld var det var som att vara på spa. Avslappning. Även när Mini somnade och det blev lugnt både på skärmen och inombords så kunde jag slappna av. Det var bara den där knappen.. och även om Mini sov så kom det en och annan spark som jag skulle registrera. 
Allt såg fint ut och vi kunde åka hem igen. 
Som vanligt blev vi bemötta av fantastisk personal. Man säger vad som hänt, de lyssnar, de förstår och de råder en alltid att åka in en gång för mycket än en gång för lite. Hon svarade på våra frågor och frågade också hur vi känner nu. Jag blir så varm i hjärtat av deras omhändertagande. 

Det är inte bara inne på den avdelningen de är så varma.. på förlossningen är de lika förstående, och då när vi låg på BB var de också så varma och gjorde allt för att vi skulle känna en trygghet, kuratorerna är ju så fina och pastorn..och inte minst vår läkare. Ni hör ju..Under årets gång har vi träffat en drös med människor och varje gång har vi blivit mottagna med respekt och förståelse.
Och då utan att bara lägga fokus på mig..min man är lika delaktig i deras ögon. Något som är jätteviktigt för mig. Bara för att kvinnan är gravid så betyder det inte att man bara ska fokusera på henne. Mannens roll är minst lika viktig, och i vår situation är mannen och pappan min räddning. Mitt lugn i allt kaos. När paniken är som värst är det han som med sitt lugn hjälper mig att återkomma till en normal andning, han som med sin hand tar över att känna Mini utifrån (på ett annat sätt än det han gör dagligen) och det är han som torkar mina tårar och förstår mina känslor. Så han, min man och pappan till våra barn, är precis lika delaktig och är med på varenda undersökning och i varje samtal.
<3

Nähe..nu har jag suttit vaken i en och en halv timme. Kanske skulle jag försöka somna om igen. Om det går.. Mini är vaken.  Rör sig och spänner ut mig till fullo. Det gör ont ner i rumpan när Mini gör vissa saker. Ibland så ont att det knappt går att sitta eller gå. Stå går ibland. Annars är det bara att härda ut. Tänk om det kunde starta av sig själv...lite tidigare ;) Jag är redo..mer än redo!!! (Förutom att väskan inte är packad än.. ska försöka göra det till helgen)

Kommentarer
Postat av: Monica

❤❤❤

2015-04-16 @ 23:26:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0