Jag är så klar!

Vad var det jag kände? Egentligen kommer inte jag ihåg hur det kändes sist när jag blev igångsatt. Jag försöker minnas, men jag var ju så in i ... morfinpåverkad då att jag inte riktigt minns. Men just nu har jag legat här och haft så ont i en timmes tid. Trycket ner som om höfterna ska sprängas, och ut mot rumpan. Som om man är en transformers som gått i baklås, det fälls liksom aldrig ut.. gör bara ont. Magen som spänns och man blir orörlig. Var tvungen att ta mig upp på toa och jag var stel som en pinne. Jag kommer ihåg trycket mot rumpan sist. Som om Lando skulle komma ut fel väg men det var ju under krystvärkar. 
Nu känns det igen.. trycket ut mot höfterna.

Med min "tur" så lär det inte vara något än. Hur gärna jag än önskar. Är så in i bombens trött på det här nu. Dagarna verkar innehålla minst två panikattacker. Morgon och kväll. Minst!

Jag är helt slut. Förkylningen vägrar släppa. Hostan river upp mina muskler på nytt hela tiden. Nu har jag hostat sönder höger sidan, så jag kan bara ligga på vänster. Det eller sitta upp och sova. Det lilla jag sover. Jag är är så klar med det här nu. N U!
Allt är bara olidligt, smärtsamt i kropp och själv och tårarna av rädsla rinner varje dag.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0