Nio månader.

Jag är fortfarande hemma. Energin bara försvann. Jag har dock inte haft någon riktig energi nu på nio månader. Nio månader sedan allt gick i kras. Tänk om allt gått väl..då hade vi haft en niomånaders liten galning här hemma. En liten som dragit ner mammas alla saker, som gjort mammas hjärta instabilt med svajande vaser och med köksredskapen utspridda över ett helt hem. Det har vi inte. Vi har ett stilla hem utan bus. Ett hem som inte känns helt. Ett hem med mycket frustration och ett hem med mycket saknad.

Nio månaders sorg kan låta länge om man aldrig varit med om det värsta. Det är många sorger man kan hantera på ett enklare sätt. När man förlorar sitt barn dör en del av dig själv. Det är en svår bit att hantera, att inte känns sig hel.

Man är minst sagt besviken på livet. Nog för att inget någonsin kommit gratis till mig, men hur mycket ska man orka? Jag kan ta mig igenom mycket, men det här.. det förstår jag inte hur jag ska ta mig igenom. Varför är det så enkelt för vissa och så jävla svårt för andra?!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0