Livet är så förbannat hårt

 
Det känns som att jag har något tungt i mitt bröst, bröstkorgen är för trång. Det känns som att det sitter en parasit där inne, som en alien, och äter upp mig inifrån. Jag vill bara trycka knytnäven genom min hud och dra ut det hemka. Om det hade gått. Denna hemska parasit kommer sitta kvar i mig, livet ut. Den är där som en svart sten. Som en tumör jag aldrig kan bli av med.
Jag har gått i åtta månader med denna svarta sten. Den blir inte lättare med tiden, och ibland är den så jävulskt tung att den knappt går att bära. Det är väl då tårarna kommer. Idag är stenen tung. Gråten ligger på utsidan av mig. Jag vet inte varför, jag har inget svar själv. Det bara är så. Mitt liv har ändrats brutalt. Mina katastroftankar, som jag aldrig levt med innan, är på helspänn. Mitt tankesätt är inte normalt, men ändå normalt för vad jag går igenom.

Och där sprack ytspänningen och tårarna rinne.
 

Kommentarer
Postat av: Cissi

Det knyter sej i magen att läsa om denna fruktansvärda sorg som ingen nånsin ska behöva gå igenom - det borde vara förbud mot det!! Tänker sååå ofta på dej/er å önskat ord kunde lindra, men så är det ju inte.
Var rädd om dej! <3
Kramar i massor
//Gullcissi

2014-09-01 @ 21:46:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0