När inget blir som man tänkt sig.

Jag har inga urgulliga bebisbilder att visa upp. Jag har urgulliga bebisbilder. Men dem är mitt allra heligaste, mitt allra viktigaste, vårt allra mest privata. Det är inget jag delar med mig av hur som helst.
 
Tiden går framåt, samtidigt som allt bara står still. Aldrig har mitt liv innehållit så många motgångar på en och samma gång som det gör nu.
Ibland tar vi oss igenom dagar med skratt och glada miner. Ibland är dem som idag. Sängliggandes. Saknaden är stor. Längtan det samma.

Inget är lätt. Faktiskt förbannat svårt. Det är ofta jag imponeras över att vi tar oss igenom dagar. Dem som vet, vet vad vi bär på. Men ingen vet hur tungt det är. Hade det synts i muskler kan jag garantera att jag varit sveriges starkaste kvinna. Jag och de andra mammorna som saknar sina barn, på sättet man gör när de är förlorade. Att ett hjärta kan vara tungt vet nog de flesta, men hur tungt det faktiskt kan vara vet få.

Känslan av att vi får bära detta resten av våra liv gör mig trött redan nu. Hur ska man orka? Jag vet att jag kommer göra det, men jag vet ändå inte hur man finner ork till det?
Att det blir lättare med åren säger dem som är där nu. Men jag vet inte hur jag ska kunna ta det till mig nu? Hur blir det lättare? Det går inte att förstå, såhär i det värsta. 
Visst är tiden "lättare", än för sex månader sedan. Jag har lättare för att kontrollera mig, jag har lättare till skratt och mina djupa svackor har lite mellanrum. Min hjärna kan få vila från tankarna ibland, men mitt tunga hjärta finns där alltid. Alltid inuti mig. Hjärtat blir inte heller lättare av att se en pappa som saknar sitt barn lika mycket.

Kroppen gör ont, ont av saknad. Vår bebis, han som skulle finnas här. Han som skulle förgylla semestern. Vi som skulle vara en familj denna sommaren. Här är vi, med en som fattas oss så djupt att tårarna skvalpar i ögonvråna och med två tunga hjärtan som tynger våra kroppar. Här är vi, med en semester som för oss bara innebär VILA, vårt viktigaste hjälpmedel just nu.
Det blir inte alltid som man tänkt sig, och säg aldrig att det kommer bli bra.. Ingenting är bra för mig förrän jag själv tycker det.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0