Att hålla gråten inne

Att hålla gråten inom sig.
Det är inte alltid så lätt. Det krävs oehört mycket energi för att klara sig. Det är många gånger jag känner hur klumpen växer inom mig. Jag går på jobbet och känner hur allt växer inom mig. Ingen ser det. Jag visar det inte. Möjligtvis drar jag mig undan, försöker undvika att någon kommer ut till mig. Försöker göra mig osynligt.

Fasaden man bygger upp är starkare än någonsin. Hjärnan är inbakad i ett försvar. Jag vet inte varför klumpen växer inom mig. Sorgen finns där alltid.. men den går ju upp och ner. Ibland är den större än vanligt. Den där klumpen har en orsak, men hjärnan vägrar att erkänna orsaken för dig där och då. Fasaden. Hjärnan säger, slå inte hål på fasaden!

Det är många gånger jag har tackat den som kom på solglasögon. När jag suttit på bussen med tårar som runnit bakom det mörka glaset. När mammor strålat samman på bussen och kännt en gemenskap och mina ögon är tårfyllda och synligt avundsjuka. Allt i din vardag behandlar dig på ett sätt du aldrig upplevt förut. Det som aldrig bekommit dig tidigare är helt plötsligt något som kan ta upp alla dina tankar.

Ofta är det när jag går av bussen, när jag vet att jag är påväg hem som fasaden börjar rasa. Tegelsten för tegelsten i takt med stegen som tar mig hemåt. Jag går så fort jag kan, allt för att hinna fram i tid. Det känns som en evighet och jag känner hur gråten kommer närmare och närmare.
Väl hemma så har jag ibland bara hunnit stänga dörren bakom mig innan jag står i storgråt innanför i hallen, i min borg. På vägen hem har det klarnat varför känslan varit som den varit och vad som gjort mig svagare. Det kan vara allt från att mannen ska på ett möte som han grubblat mycket på, eller att jag själv ska på möte och träffa någon jag inte mött.. eller att jag måste gå till ica i rusningstid.. eller större saker än så. Ett litet knappnålshuvud kan vara världsstort nu.

Att hålla gråten inne tar energi, energi som man har så lite av.


Kommentarer
Postat av: Jenny

Åh jag känner så igen den där känslan av att hålla gråten inne. Jag har inte förlorat ett barn men ändå upplevt saker där den där känslan uppkommit. Jag är rädd att jag inte ska få barn eftersom jag saknar partner och nyligen blev tvungen att operera bort ena äggstocken. Ibland är livet så orättvist att man bara vill sitta hemma och gråta i ensamhet. Det du/ni upplever är också ofattbart. Jag har en vän som förlorat ett av sina barn i cancer (http://bambinidolce.wordpress.com/) Som jag förstår henne försvinner sorgen efter att ha förlorat ett barn aldrig men den mildrades en liten aning av att hon fick ett till barn. Men sorgen finns som sagt alltid kvar. Jag följer ju dig på instagram och det är kul att se att livet också har sina ljusa stunder för dig. Kram

2014-07-27 @ 17:41:29
URL: http://jennyshandarbeten.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0