Vänskaper som visade en annan sida, eller ingen alls..


Att förlora vänskaper man trodde man hade. När de sviker en så djupt i hjärtat att man känner att det får vara nog nu. Det är förbannat smärtsamt. Förstår de här personerna att de är över? De vet ju inget.. de hör ju aldrig av sig. De vet inte att jag lagt dem åt sidan. Kanske tror dessa personer att det en dag ska bli bra, att allt kommer vara som vanligt. När allt är som vanligt då hör jag av mig, och vi fortsätter som om inget har hänt? Så är det inte. Inget kommer bli som det varit och jag är inte intresserad av någon form av envägsvänskap längre. Sen har vi vänner sedan en lång tid tillbaka som vi de senaste åren har haft en sporadisk kontakt med, men ändå vet man att de finns där.. när vi vill. De är andra vänner, det är dem som man vet finns kvar för att de bryr sig på ett djupare plan.

De andra har visat sin yta och sitt djup. Att man funnits där för dem, att dörren stått öppen till vårt hem, att telefonen nästan bränt hål på mina öron.. det verkar inte ha någon större betydelse nu när det är JAG som behöver stöd. Tänk om jag hade vetat.. då hade jag inte behövt lägga ner mina timmar på ältande samtal heller. När jag behöver älta, om en bra mycket allvarligare sak, så finns ingen där. Märkligt!

Eller förväntan på att jag ska hoppa av lycka av glädjande besked mitt i min störta kris..? Att ge ett halvt öra åt mitt håll i fem minuter för att sedan boxa en i ansiktet. Det är inte acceptabelt längre. Det är inte det. All medkänsla de här har visat mig, så mycket glädje kommer jag visa tillbaka. Inget! Det finns inget att skylla på. Skulle jag en dag komma med en glädjande nyhet, då lär de inte få höra det från mig.
I en kris lär man sig vad som är bäst för en själv. Låt inte andra få styra dig. Lyssna på dig själv. En vänskap ska vara till bådas fördel.
Jag kan inte känna varje gång att jag måste skicka ett sms för ett få ett tillbaka. Ett enkelt "Hej" eller "jag tänker på dig" hade kunnat rädda en vänskap. Svårare än så behöver det inte vara. Nu är det svårare, att behöva göra avslut mitt i ens störta kris. Kanske är det lättare för att man har så mycket annat man måste lägga energi på? Eller är det svårare för det finns inget bråk som gör att båda är överrens om situationen. Jag vet inte. Jag vet bara vad jag känner.. och vissa dörrar stod öppna längre än andra, men nu är de stängda. Jag gjorde ett medvetet val.. Du kanske inte har förstått än. Men här är det jag som bestämmer och du sumpade.
Så, när vänskapen inte längre är vad den varit och hjärtat gör ont så är det nog ändå det rätta. Det finns gränser.

Ni som inte tror på internetvänner som man aldrig träffat irl.. Jag lovar, de finns. Jag har funnit den allra bästa! En som alltid är beredd att lyssna, som läser alla rader jag skriver, och så även mellan dem när jag inte är tydlig nog. En som lyfter mig så gott hon kan på sina mils avstånd när jag rasar ihop. En som känner mina tårar även om hon inte kan se dem. Det är flera mils avstånd mellan våra hus, ändå känns det som att hon står i dörren när jag behöver det som mest. Så riktiga vänner finns, även om det är genom text.

PS. Det som skrivs här är bara några meningar.. skulle jag skriva ner allt jag känner för det här skulle det kunna bli en bok.


Kommentarer
Postat av: Jenny

Det är hemskt det du har gått igenom, både med sviken vänskap men att förlora ett barn måste vara den största sorgen. Jag har träffat olika människor som förlorat barn. Inte på det sättet som du, men i olika skeden av livet (småbarn, skolbarn, vuxna barn) Det är lika svårt för alla föräldrar fast på olika sätt, men det gemensamma är sorgen. Den finns nog alltid där. För den som inte upplevt det kan det säkert vara svårt att förstå. Det tycks inte vara som annan sorg. När gamla människor dör t.ex. är det mer väntat. Man går vidare och har sina minnen. Det gör man inte med sorgen efter sitt barn. Inte på samma sätt i alla fall.

Jag hittade till bloggvärlden genom din hemsida som du hade innan den här bloggen. Det var nog 2005 tror jag. Sen hittade jag genom dig olika bloggar som jag började följa. Den tiden var en svår period i mitt liv och för mig var alla kommentarer på bloggen otroligt värdefulla. Både från dej och från andra. Jag förstår precis vad du menar med vänner på nätet. Du är en bra vän på nätet. Kram.

2014-08-20 @ 14:55:05
URL: http://jennyshandarbeten.com
Postat av: Anna-Karin

Känner så igen det du skriver. Har liksom du förlorat en del vänner som inte förstår, som inte orkar finnas där för mig. Men känns bra att det finns andra människor som bryr sig, människor på internet som man egentligen inte känner. Men som delar samma smärta, förlusten av ett älskat barn. Finns även arbetskamrater som ställer upp, som vågar fråga. Stor kram till dig!!

2014-08-20 @ 19:07:59
URL: http://myranmoritz.blogspot.se
Postat av: Camillasnyahem

Underbara du. ❤️

2014-08-20 @ 21:16:59
URL: http://www.camillasnyahem.se
Postat av: Cissi

Finaste du,
Förstår inte hur man kan "dra sej undan" när ens vänner går igenom något så hemskt och tufft som ni, och många ggr andra mindre tuffa men ändå jobbiga saker i livet...om det är jobbigt för DeM att fråga hur ni mår, vad ni tänker på för de är rädda för svaret, att det är obehagligt att höra, ja då är man inte en riktig vän (som jag ser det.)
Sen är många så rädda för att fråga just när ngn förlorat ett barn, för att de är rädda att de då ska tänka på det som hänt (som om det inte finns där varje stund på dagen å natten ändå) är kanske förståligt, MeN min erfarenhet säger att det är bättre att fråga och vill man inte prata om det - just då eller alls - så säger man det men då har man iaf frågat och visat att de tänker å bryr sej och inte glömt. Många ggr vill man nog gärna prata om sin lilla ängel, tror jag, för glömma är det allra sista man vill.
Har en bekant som miste sin son när han var 11 dagar i PSD och vi umgicks inte men när jag sprang på henne på stan ett par månader efter så frågade jag om honom och tårarna började rinna (tänker mej inte alltid för så blev rädd jag sagt ngt fel) och då sa hon: -"Tack, tack för att du frågar! Alla andra undviker det, ja det vill säga de som inte tar en omväg när de ser en." Än idag (detta är 12 år sedan) tackar hon mej för att jag VåGaDe fråga och fortfarande frågar o jag säger att hon är fyrabarnsmamma, för tre på jorden och en i himmeln ju:))

Har inga goda råd att komma med, är så dränerad på energi å kraft sj för tillfället (du vet varför) men för den skull så bryr jag mej ff om mina vänner, även om vi är "internet-vänner" *ler* men den dag det går upp för dem dörren stängts för dem så kommer de att inse att de mist en fantastisk vän/vänner (du & maken) och det för att de inte orkade/klarade/hann med att höra av sej i ert livs största prövning!

Är glad att jag får o kan ta del av dina tankar och funderingar, här å på insta ~ tack!

Massa kramar <3

2014-08-21 @ 13:24:27
Postat av: moi

Jag tror aldrig att jag skrivit något här förut, men jag kan ha gjort det.Jag vet att jag landat här någon gång för evighetslägen sedan, hittade tillbaka när ni var i slutet av graviditeten och letade mig tillbaka för att se hur det gick för er. Det kom aldrig någon uppdatering och jag hoppades att det var för att ni hade så fullt upp.

Grattis till ert barn! Grattis för att ni har blivit föräldrar!

Det jävliga är att ni inte får ha ert barn. Och jag ska inte ens försöka låtsas att jag förstår hur det känns för det gör jag inte, jag kan bara försöka tänka mig och ändå inte förstå.

Jag har nära vänner som drabbats på liknande sätt som ni, som jag samtalat med mycket. De berättar också om vänner som försvunnit, men som ibland kommit tillbaka, ibland inte.

Jag tänker mig att det är rädsla det handlar om rädsla och på något vis en otillräcklighet. personer som helst av allt skulle vilja "rädda" er som skulle vilja se till att inget gjorde ont och att allt blev bra. Men de förstår att det ju aldrig går och då vet de inte vad de ska säga eller göra och gör inget. Jag menar inte på något sätt att det är ett okej sätt att agera på, men jag tror kanske att det är det som sker.

många människor vill trösta och hjälpa till att göra saker bra, de förstår nog inte att det ibland kan vara det mest provocerande av allt när man sörjer, för det går inte. Ingen kan fixa ens sorg, eller säga något som gör att det försvinner, men eftersom det allra värsta har hänt, kan de ju inte heller direkt förvärra sorgen genom något de säger så de borde verkligen försöka att bara lyssna och finnas som människor i era liv.

Jag är inte troende, men nu sedan det börjat bli mörkt om kvällarna, brukar jag tända ljus i fönstret för barnen jag aldrig fick lära känna, och i kväll tänder jag även ett ljus för er och för Lando.

Ta hand om er!

2014-10-01 @ 08:33:23
URL: http://jagstryperkatten.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0