Sjuk

 
JAG.ÄR.SJUK!
Inte kul alls. Det är mest halsen och hostan som är värst. Till det kommer tröttheten och en smärta på sidan på magen. Den är inte där alltid, utan kommer då och då. Speciellt när jag är uppe och går. Bara att ta sig mellan sängen (madrassen vi på nedervåningen just nu) och toaletten kan kännas som en kamp. Typiskt nog är jag i behov av att gå på toaletten jämt. Tror det är en Mini som trycker på blåsan. 
Iaf så ska jag till barnmorskan idag. Kanske borde jag bara vara hemma och kanske boooorde jag tänka på att inte smitta andra. Men jag har ju sagt att jag ska tänka mer på mig själv. Så då gör jag det! Jag vill inte missa en enda chans att få höra hjärtljudet. Snart vill jag nog ha en tider ofta. Dels för att ha koll på läget och sen för att få sig ett lyckorus i form av hjärtljud. Även om jag känner Mini, som nu, är det något annat när man både ser och hör. Då kan kunniga hjälpa mig att se och höra om det är bra.
 
Just nu sitter jag här på den resårbotten vi plockar ber för att ha som extra sovplats när jag inte vill eller kan sova där uppe. Sitter här i dunklet och konstaterar att jag inte är van att vara hemma en helt vanlig måndag när andra åker till jobbet. Kör det alltid så många bilar i vår gata??! Hmm..inget man märker av annars om eftermiddagen eller kvällarna. 
Kanske får det bli grindar på staketet sen då..om allt går som det ska och Mini följer med oss hem.
 
Nähe.. jag kanske skulle lägga mig ner igen och försöka få lite mer sömn. Min man verkar trött..han tar sovmorgon (med all rätt) :) 

Tulpanens dag

 
Idag är det tulpanens dag.. vad passar då bättre än ett nytt blogginlägg?! ;) Just nu regnar dropparna inte täta här på bloggen. Inte så som regnet utanför husets väggar. Jisses vad det vräker ner, blåser rejält gör det också. Inte alls behagligt.Fast värmen här inne från braskmainen gör det rätt behagligt när regnet smattrar på fönsterna. 
Jag sitter här i halvdunkelt ljus, överallt är ljusen tända, braskaminen är igång och en skön intrumental musik är igång i bakgrunden. Liiite synd är det att jag kommer vara ensam hemma hela kvällen. Hade gärna haft mitt trygga sällskap här brevid mig nu. Fast det är ju inte bara nu, alltid. Känner mig mer komplett när han är vid min sida.

Jag har börjat jobba igen efter den långa ledigheten jag tog över jul och nyår. Fyra dagar är avklarade. Det går helt okej på jobbet, men det är tungt. Lyften känns, ryggen värker och psyket är påfrestat. När jag kommer hem värker hela kroppen. Jag ÄR sliten.Obeskrivligt sliten. Jag vill bara komma hem, få min vila och få min tid. Tid med Mini, man vet aldrig när den kan försvinna. Jag vill inte gå något förlorat. Ibland förstår jag inte hur jag ska orka ta mig fram till Maj. Ibland tänker jag att det är snart. Sedan ser jag veckorna. Det är lång tid kvar. Hur ska psyket orka? Tur vi får mycket hjälp, och för varje spark Mini ger mig så känner jag en lycka. Som nu! Eller på bussen hem.. ojoj.. då var det livat :)

Här hemma har jag sysselsatt mig med att måla vitrinskåpet. Nu är det nästan klart. Fötterna skall målas, men jag klarar inte av den positionen nu, så när min man har tid så blir det hans göra.
 
Det är så fruktansvärts dåligt ljus idag, så bilderna är vad de är.
Jag är supernöjd med färgvalet. Den där ljusa lite duvgrå färgen. Använde mig av färgen L’ Authentique. Helt underbar kritfärg som täcker kanonbra. Mysig konstistens som gör den väldigt lätt av använda utan en massa spill och kladd. Grymt nöjd.
Hela skåpet blev kanonbra.. och jag är så glad för det.

 Också kan man förvara fina saker i det. Min Daily Journal ligger där i skåpet och är fin. Älskar den kalendern som är perfekt som både kalender och en mindre dagbok. Använder den flitigt som båda.. dels för att hålla koll på läkare vi träffar, kurator, psykolog och barnmorska och jobbmöten.. samtidigt som jag kan få ner några rader om Mini. Få rader som gör att det blir lätt att ta sig tiden.

På tal om tid.. jag kanske skulle få i mig lite mat. Får bli pytt i panna med stekt ägg.
Ha det fint!
 
 

Jag behöver styrka

 
Första jobbdagen efter den långa ledigheten är avklarad. Det gick bra idag. Hade varken någon jobbig mat att laga, eller så många barn att laga till. Så det gick bra. Däremot så kändes det i kroppen att man var tillbaka på de hårda golven, och att jag och Mini inte längre hade våra stunder. 
Det är nog dem stunderna som tar hårdast just nu. När jag inte får tid till att känna efter. När jag missar om det är liv i lådan, och sedan tror att det inte varit något liv alls. Jag har ju känt något sprattel. Men inga riktiga sparkar. De där som brukade komma på förmiddagen. Mini har säkert vänt sig också. På mitt jobb är det upp ner upp ner hela tiden. Man står aldrig rakryggad en längre tid. Även om det kan bli ensidigt och tungt ändå. 
 
När jag kom hem från jobbet var jag inte så trött som jag varit tidigare. Och eftersom min efterlängtade kritfärg (Lauthentiq) väntade på posten så var jag ju tvungen att hämta den. Sen skulle jag ju bara provmåla lite på dörrarna. Det slutade med att jag målade hela skåpet. Men jag behövde det, jag rensar lite tankar då. Vissa joggar ett varv..och jag målar.  
Skåpet blev fint. Ska bli kul att få se det i dagsljus..gärna en ljus dag dessutom.
 
Nu är jag väldigt väldigt trött. Det märker jag. Direkt tar ångesten och oron vid. Får för mig att jag inte känt Mini på hela dagen och är helt övertygad om att det inte kommer sluta bra den här gången heller. 
Jag får se hur detta fortsätter. Jag tänker inte fortsätta mina kvällar på det här tankesättet bara för att vara duktig på mitt arbete. Nä, de här tankarna vill jag inte ha. Dem gör mig svag! Jag behöver styrka!

Tung dag

 
Det här är Mini's egna kläder. Dem vi köpte efter rul för att bevisa för oss själva att det är en ny liten påväg. Då var dem ett bevis, nu är de ett hopp. Hopp om överlevnad. Efter att vår kurator sa till oss att vi måste börja tro på att en ny är påväg så bestämde vi oss för att köpa några kläder. Bara lite. För att ha något att "ta på" när vi inte riktigt vågade tro. Mer behöver vi egentligen inte köpa. Vi har ju ett rum som står fyllt upp till bredden med både kläder, blöjor och alla små behövliga ting. Det enda som inte är gjort med rummet är renoveringen. Tack o lov! Den neutrala tapet som vi valt får åka ut till hallen på ovanvåningen istället. Eller rummet brevid barnrummet. Den skulle ju vara till Landos rum. Nu blev det ju inte så. Så jag kommer tänka om helt med rummets förändringar. 
 
Det har varit en tung dag idag. Imorse fick jag veta från min vän att en väldigt nära anhörig till henne somnat in. En älskad pappa till två små pojkar. En fru som är av med sin andre hälft. Det gör ont att veta. Jag lider med dem i deras sorg. Önskar att ingen behövde uppleva den smärtsamma sorgen. Han var ju så ung, alldeles för ung för att mista livet och sina barns framtid. Det fanns ju så mycket kvar.
 
Att Mini inte varit i sitt livligaste form har inte heller hjälpt till att gaska upp mig en dag som denna. Några sparkar hit och dit har det varit. Eller två synliga, men annars bara lite smått fladder. När jag mår dåligt, är ledsen så blir jag såklart extra orolig. Jag är så rädd för att få känna den smärtan igen.. den som gör så förbannat ont. Den gör ju fortfarande ont när jag tänker på Lando, men jag vet lite hur den ska hanteras nu. Jag har gjort det jag aldrig trodde var möjligt, jag har lärt mig leva med den. Men jag vill inte återuppleva den på nytt.
 
Imorgon är det åter dags till jobbet. Eftersom jag under de här tre veckorna av ledighet ännu inte glömt hur tungt det är när man är helt ensam och bara har sig själv på plats och allt man har att göra och ska hinna med så tar det emot. Min hjärna är så upptagen med att fokusera på Mini (kanske svårt att förstå..men den största tiden på dygnet går åt att analysera hur man känner sig, hur det känns i magen, om det sparkar, om det inte sparkar osv.. för man är så förbannat rädd för att något ska gå fel utan att man märker det, igen) att jag har väldiga koncentrationssvårigheter och är väldigt trött i huvudet. Jag behöver aktiviteter som att måla skåp eller något annat. Där hjärnan kan få jobba ifred ändå och jag kan få slappna av. Och vila..vila när jag vill och behöver det.
 
Ja, vi får väl se hur det går. Först ska jag försöka få lite sömn.
Godnatt!

Jag hittade mig själv

 
Nu när jag är ledig, får vila när jag vill, får bearbeta tankar i fred och tänka klart utan att någon stör mig så känner jag hur mycket mer energifylld jag är. Som att få tillbaka en bit av livet igen. 
 
När glädjen och orken finns så känner jag också att jag har missat ett år av mitt liv. Ett år av mig själv. Ett år där jag inte fick vara mig själv men där jag verkligen fick känna mig själv. Såhär i efterhand..gick jag tillbaka till arbete för fort ändå? Jag blir tokig inombords när jag blir avbruten i min tankeverksamhet. Det är ju ingen som vet att jag står och tänker, och egentligen behöver tänka klart. Hur ska andra veta det?? Men jag känner det..Nu när jag fått tänka, fått vara kreativ och fått känna på livet igen så känner jag mig själv igen. Hon som varit borta i ett år. Här är jag. Jag hittade mig själv.. jag behövde bara tiden. Är så glad att jag tog alla mina sparade semesterdagar denna julen. Det gav mig hopp om livet!
 
Snart är det tid för den vanliga vardagen igen. Jag ska prova, och försöka. Skillnaden denna gånger är att jag inte tänker kämpa och slita och inte heller säga emot en eventuell sjukskrivning. Jag tänker inte vara rädd för att säga till när jag inte klarar mer. Jag och Mini går före allt jobb i världen. Jag måste tänka på oss och inte alla andra.
Jag har kämpat mig igenom mycket mer än vad man borde behöva. Behöver jag verkligen bevisa mer? 

Saknad

Vår lilla familjehörna i nya skåpet. Ramen till Lando fick jag igår av fina Jonna. Man blir alldeles varm i hjärtat när man tänker på att hon helt av egen vilja ville ge bort denna fina ramen till oss. Och visst blev det bra? Jag är helnöjd, och tycker den passar perfekt in i skåpet och vår stil.
Idag är en trött dag. Jag har ändå sovit hela natten, men jag har börjat drömma mycket mardrömmar igen. Mycket om död. Jag kommer inte ihåg vad jag drömt, men det har varit väldigt aktiva och intensiva drömmar. Med död som utgång.
Dagarna flyter på rätt bra här hemma nu när jag varit ledig. Då har jag fått chans att känna när jag är glad, och faktiskt glad in i hjärteroten. Igår kände jag den där stora glädjen. Mini sparkade för fullt och jag sa till mannen att lägga handen på magen. Då blev det såklart lugnt..lugnt..lugnt.. och sen kom en riktigt kraftig spark. Sådär så magen hoppade. Baam! Jag blev själv alldeles tagen och paff över kraften. Då blir man glad. Det är med en sådan djup glädje man faktiskt kan se på riktigt hur glad man är för Lando också. Även om han inte finns vid liv så är han ändå det finaste barnet, vårt finaste barn. Vårt barn vi är stolta över. Och även om det faller många tårar så är han ändå vår glädje. Vår skatt! Också har vi ännu en skatt på gång. Att vår bebis ska bli storebror. Att vår familj ska bli fyra.
Även om dagarna går bra så känner jag både när lampan är släckt och i drömmarna att både ångesten och saknaden är enorm. Jag är ju fortfarande väldigt väldigt ledsen över att inte få ha min son hos mig. Att inte kunna få skydda honom och ge han trygghet. Att fortfarande känna sig otillräcklig för sitt barn. Tänk om jag bara kunde få ge honom en kram och säga få berätta hur älskad han är. Vår finaste Lando, alltid älskad.

Vecka 21+6


Imorgon är det dags för vecka 22. Känns så märkligt det där.. hjärnan är så mycket längre fram i graviditeten. Jag är i slutet på graviditeten i hjärnan, och när jag då ser vilken vecka det är så är det ju en eeeeevigheeet kvar. Jag har ju varit klar och redo sedan länge.. så väntan nu är extrem. Kanske också för att jag bara vill ha ett svar på hur det ska gå denna gången. Det är det ju ingen som vet..ingen kan sia om framtiden, man kan bara gissa. Fast jag kan inte ens det. Många var övertygade om att det skulle gå bra sist.. ren gissning som blev rent åt skogen fel. Så vi gissar inte denna gång.

Vecka 21+6. Jag försöker ju jämföra hela tiden med förra graviditeten. Det går ju inte, och egentligen finns det ingen mening med det heller för det hjälper mig inte, ändå blir det så.. Magen är mycket större denna gång. På måndag ska jag dra på mig kockrocken igen..jag får nog prova den innan dess.
Mammakläderna har åkt på sedan länge, men jag har ju tröjor och blusar som ännu passar.

Huvudvärk hade jag nästan ingenting förra gången. Nu har jag något litet nästan varje dag. Torr och täppt i näsan är jag jämt och jag har aldrig nyst så konstant som jag gjort nu. Nyser hela tiden tycker jag.

Magen är helt ur funktion. Rent ut sagt skitjobbigt.

Hela kroppen är sliten. Nu har jag varit ledig i snart tre veckor och jag känner mig annorlunda, lite piggare. Jobbar jag är jag helt förstörd efteråt. Både fysiskt och psykist.
All press på att hinna och blir klar för dagen och att klara uppgifterna och ha ansvaret helt på mina egna axlar är så mycket tyngre nu, hjärnan är fullt upptagen med annat. Jag kan stå ut med mycket.. men att jämt gå med den stora frågan "kommer vi få ett levande barn denna gång?" är så energikrävande att det inte går att förklara. Det är lätt att säga "ta det dag för dag" när man inte är i situationen. Jag tar dag för dag i graviditeten, men ska det gå snett kan vi lika gärna ta smällen nu. Men det är det ingen som vet.. och det spelar ingen roll hur många undersökningar vi är på. Ingen vet slutresultatet.

I slutet på månaden, eller det blev nog i början på nästa månad, ska jag träffa ännu en läkare. Dags att prata sjukskrivning. Både för det fysiska och psykiska.
I slutet på denna månaden kommer det också påbörjas en plan för och inför förlossningen. Kanske bestämmer vi datum då också. Nervöst.

Folk frågar ofta "Hur mår du?" också ser dem att mitt velande svar är påväg.. då tilläggs det snabbt "ja, om man nu bara tänker på graviditeten.." Vadå "bara" på graviditeten? Det här är min graviditet ju.. bara för att jag inte mår dåligt och inte gnäller över krämpor som i en "vanlig" graviditet så betyder det väl inte att allt är bra? Räknas inte den extrema oron till graviditeten? Man måste inte känna igen sig i andras smärta och mående för att ha respekt och förståelse. När jag berättar om foglossning och huvudvärk..då är man med på noterna, men berättar jag om den stressande oron så är det inte lika "intressant" och samtalet går över till annat.

När Mini sparkar blir jag glad och fylls med kärlek till detta barn. Det är så härligt och speciellt när jag har turen att få känna dem med handen också. När jag känner något, som nu, skriver jag gärna ner det och är min man hemma får han alltid höra det. Någon enstaka gång har han också haft turen att känna. Eftersom min hjärnan inte vill bli så lurad ännu en gång så tror jag alltid att jag bara inbillat mig när jag känt något. Därför är det viktigt att det finns svart på vitt har jag märkt. Då kan jag gå tillbaka, eller fråga min man, om och när jag kände något senast. Man känner sig helt skadad när man slutar tro på sig själv.

Det känns som att det finns så mycket att skriva..så mycket att förklara. Det är inte lätt att vara gravid denna gång. Illamående, huvudvärk och foglossning är det lilla..Oron och stressen över hur det ska sluta är däremot enorm. Kommer vi få ett levande barn?? Kommer Mini få växa upp med oss?? Eller kommer våra barn alltid förbli små? Vad som än händer så kommer dem för alltid finnas i våra hjärtan.

De nya projektet



Jag har ju fått hem mitt andra projekt.. Först har jag inga, sedan haglar de fram här i huset. Eller haglar..jag ska inte överdriva ;) Men när trappan blev klar kom sen detta skåpet till vårt hem. Som alla vet står inte en furumöbel säker i detta hus. Fram med penslar och färg direkt! Insidan fick bli vit.



Efter en andra strykning, snabb torktid så var skåpet fyllt med fina saker. Tålamod är inte min starka sida. Länge har jag haft en lampett liggandes i förra skåpet. Köpte den på en loppis för längesen för jag blev förtjust i designen. Så enkel och fin. Dock hittade jag aldrig platsen för den här hemma, till nu. Tycker den står så fint där lutandes lite "avslappnat" inne i skåpet. Att sedan sätta ett batteriljus där i gör ju att man kan tända lampetten utan risker.


Fina lådor, en filt och annat fint har också fått ta plats..



Likaså med min favoriter från Kerstin Tillberg. Underbara muggar det där, användbara är dem dessutom till allt möjligt. En batteridriven ljusslinga ger också ett fint ljus i skåpet.

Ja, detta är insidan. Jag längtar tills kritfärgen kommer så jag kan måla utsidan också, men det får ni se då..

Att få följa med i vår trappa en stund..

Jag har ju visat på Instagram, så då är det dags här också.. Trappan. Mitt senaste projekt som ni hört talas om. De utlovade bilderna i dagljus kommer här :) Vi är så himla nöjda. Det blev riktigt bra med en vit trappa och med mattorna som ska göra den lite mer säker. Detta är ju en gammal furutrappa. Det är många som sprungit upp och ner i denna genom året. Furu formar sig efter slitage.. Därför var den livsfarlig i början innan vi vant oss om hur den är formad. Stegen har ju blivit lite "runda" med åren. Något som gjort den mer halkvänlig och livfarlig. Jag har ju som sagt aldrig stått på näsan i den, men min andre hälft har gjort några väldigt nära undersökningar av den ett antal gånger. Nu hoppas jag det är slut på detta..
 
Mattorna är från Ellos.se. Inta alls dyra för 15 stycken. De är självhäftande, så när de ska på plats är det bara till att lägga dem alla på plats och sedan dra av plasten på baksidan och trycka dit mattan på riktigt. Gick himla enkelt. Skulle klistret torka ut eller nått (man vet ju aldrig efter år av sol, värme och slitage) så kan man köpa mattejp och sätta på undersidan.
 
Trappan är målad med Beckers halvblanka, vattenbaserade lackfärg. En färg jag använder till ALLT.. ja förutom väggar dårå.. Men till möbler, köksluckor, små detaljer osv.. Så ljusstakarna har fått sig en omgång också av färgen. Nu passar de in mycket bättre, både till trappan och till vårt hem. Äntligen trivs jag med de ljusstakarna igen, något jag inte gjort på flera år.. Men jag har ju älskat deras rustika stil och att de är i gjutjärn, så därför har de fått stanna. Ja, dessutom kommer jag ihåg hur jag slet på ett fullsatt tåg, efter en arbetsdag med de här megahantlarna.. och priset(!!). Därför har de också fått stanna. Nu får de stanna utan problem.. :D
Batteriljusen gör sig också jättebra där i trappan. 
 
Uppe i trappan hittar man också den här trofén numera. Den har hängt där nere ovanför ett skåp tidigare, men eftersom skåpet snart skall bytas ut till ett annat skåp så fick lilla Hjorten också byta plats. Där i trappan blev den ju jättefin..att jag inte tänkt på det tidigare. Fast tidigare var ju inte trappan vit och hade grå mattor, den hade nog faktiskt inte gjort sig där då. Det är så stor skillnad nu.
 
Och som jag skrev på Instagram.. Nu har vi tagit oss hela vägen upp och det är dags att vända om och gå ner igen. Visst var det en fröjd att gå i en fräsch, mjuk och framför allt säker trappa? Jag känner mig klar med trappan. Den lägger jag åt sidan nu, och bara njuter av att den är KLAR och att den känns som VÅR nu.

Snart anläder mitt nya projekt.. jag räknar tiden. Ett stort vitrinskåp som ska både målas vitt och grått. Men först ska det på plats (jag målar det på plats för det kommer bli enklast) och bara det är jag spänd på.

Ska försöka komma ihåg att ta bilder på det projektet också.. Tur jag är ledig HELA veckan ut.. :)
 

Teckna gravidförsäkring!


Det finns inga pengar i världen som kan ersätta sitt döda barn. Inga kronor alls! Inga miljarder eller biljoner. Nada! Allt man vill är att ha sitt levande barn. Men när det värsta som kan hända en händer så står man där. Två stycken som blir sjukskrivna. Två löner som minskar rejält, en begravning som väntas och fortfarande räkningar som skall betalas. Då är det där pengarna ändå till hjälp.

Vi har ju tyvärr fått prova på den. Något man inte trodde när man tecknade sig på försäkringen, men eftersom den var gratis så gjorde vi det ändå. Vilket ju var klokt, såhär i efterhand.
Nu kommer jag inte ihåg summan som utbetalas, men det var inga "småkronor". Fast det var ju långt ifrån en lottovinst och inga pengar man med glädje tog emot. Nä, man inser helt enkelt att det bara är pengar som behövs i tider där man går hemma, får räkningar från alla möjliga håll och att versamheten utanför ens fönster rullar i vanlig takt.

Trygg Hansa skötte utbetalningen riktigt fint också. Vi förberedde oss på en strid ström av förklaringar på vad som hänt osv. Min man ringde, för jag orkade inte. Allt gick smidigt. Han förklarade vad som hade hänt EN gång. Sedan skötte Trygg Hansa resten. Inga jobbiga frågor och dem var verkligen införstådda på att om någon ringer om en sådan hemsk sak så ifrågasätter man inte. Jag tror att dem själva kontaktade sjukhuset för bekräftelse på händelsen. Pengarna kom in utan problem. Vi satt som fågelholkar över att något kunde få gå så smidigt, vi som redan efter de få dagarna efter händelsen fått traggla med försäkringskassan så mycket att man behövde vara ännu mer sjukskriven för den saken också.

Vad jag vill ha sagt är att teckna en försäkring även när du är gravid. Förhoppningsvis kommer du aldrig behöva använda den, men om olyckan är framme är du i efterhand rätt tacksam för att du gjorde det. Inte där, inte då..men nu, flera månader efter och du blickar tillbaka på allt. Som sagt..inga pengar i världen kan ersätta ditt barn men det kan hjälpa dig från att hamna i ännu en kris.

Nu kanske det låter som att detta är ett samarbete med TryggHansa. Det är det inte. Detta är tyvärr av egen erfarenhet och därför vill jag berätta för andra att det är en viktig sak som ändå kan hjälpa om olyckan är framme. Jag har tecknat mig igen, såklart. För man vet aldrig..vem som helst kan tyvärr bli drabbad. Helt utan anledning och orsak.

Vår trappa

Först var hela trappan i furu..och jag höll på att bli knäpp. Så för att minska ner furukänslan i trappan så målade jag framsidan på stegen (det heter säkert ngt finare än så, men det vet jag inget om nu) och trappans kanter (har säkerligen också ngt merr proffsigt namn). Sen kom vi fram till att vi måste göra den här trappan lite säkrare.. så vi bestämde oss för att måla trappan helt vit.. Sagt och nu gjort. Ett lager är på plats. Imorgon fortsätter jag (med gasmask på, även om den är vattenbaserad). Jag är redan helnöjd!! Och ni vet när man blir sådär nöjd.. då fortsätter hjärnan gå på högvarv. Hur ska det dekoreras. Vi har ju haft ett träd (jodå, för några år sedan gick jag ut i trädgården och sågade ner ett mindre träd som jag målade vitt och ställde i en kruka) där i hörnan. Nu tycker jag det är dags att byta ut trädet. Istället kommer det se ut ungefär såhär..Skillnaden kommer vara ljusstakarna. Dem tänker jag måla om. Först till vita..så får jag se hur det blir. Ljusen är batteriljus. Sköter sig själva och brandsäkra. Tummen upp för det! Eftersom trappan måste bli säkrare än vad den är nu..(fråga min man han har sett trappan på nära håll några gånger nu) så kommer det sättas dit grå mattor också. Kommer bli både säkert OCH snyggt!!Så..Detta är vår trappa i kvällsljus. En dag ska ni få bilder i dagsljus.Nu kommer jag nog inte kunna sova..så jag får nog ta och måla de där ljusstakarna :)

När det spritter i kroppen



Även vid små inrednings-"projekt" känns det som att släppa ut själen på grönbete. Som om allt sparkar bakut och sträcker på sig.. Idag kom mina nya efterlängtade krukor. Hittade dem i Barbros nätbutik (www.barbrok.se). De såg fina ut på bild..men i verkligheten är de ännu finare. Rejäla pjäser med rejäl tyngd. Gjorda av gjutjärn och känns verkligen rustika. Både i sitt format och utseende. Om jag har haft mina andra vita krukor i säkert tretton år så tror jag de här kommer hålla ännu längre. Ni vet när vissa saker går rakt in i hjärtat. Då får dem också stanna. Det är också då jag känner att det är värt att lägga de där pengarna, även om det kostar en del. Men låt säga att de här står i fönstret minst tretton år, då blir dem ju inte jättedyra i längden.. ;)



Jag väntar ju hem ett större projekt också.. Alltså min man och hans pappa är liksom inte lika ivriga på att få hit skåpet, det jag tänker på jämt. Jag vet inte om det är bärandet som tar emot eller om de inte förstår att jag vill sätta igång. Tro mig, jag tjatar.. ;)
Jag hoppas ju att det snart kommer hem till oss för idag kom första saken som jag hoppas ska få plats där i skåpet. En vit förvaringskorg. Eftersom där är glas i dörrarna så måste jag ju förvara krimskrams lite snyggt där i. Då ska denna korg vara en del av snyggförvaringen.
Åhh..det spritter i kroppen av bara tanken på vad jag har att sätta tänderna i.

Fredag idag. Vi väntar på att hockeyn ska dra igång. Då blir det glass med karamellsås. Yumyum!

Lilla Mini har levt vilde idag. Vaknade först tidigt och kände ingenting. Eftersom jag kände så lite igår så kom oron direkt. Men jag la mig och somnade om efter ett glas oboy. När jag sedan vaknade lite senare så var det fullt party där i magen. Sparkar som kändes tydligt i handflatan. Så där låg jag och mös..och bara njöt. Något som också minskade min oro och gjorde mig på mycket bättre humör. I skrivande stund är det livat igen. Tror någon pepp för att lyssna på lite hockey..jo så måste det vara. Bäst att slå över till rätt kanal.

Kram till er!!

Ta det inte för givet

Jag tar ingenting för givet. Småsaker kanske. Jag skulle aldrig ta för givet att jag skulle få ett fast jobb som innebär så mycket ansvar, även om jag kämpat för att visa vad jag kan. Jag tog aldrig för givet att vi en dag skulle få bo i ett hus på två våningar, en källare och att jag skulle få en älskad braskamin på köpet. Huset är inte stort, men älskvärt och har en bra trädgård. Även om det inte är perfekt (saknar pardörrar och en stor matsal) så är jag otroligt kär i vårt hus, allt vi gör tillsammans här och att vi faktiskt har ett tak över våra huvuden nu när det blåser så ute.Jag tar inte för givet att jag ska ha nära människor som älskar mig, även om dem tar för givet att älska mig. Min och min mans kärlek, jag tar den inte för given och varje dag är jag otroligt tacksam för att vi tar oss igenom allt vi gör tillsammans. Jag är också otroligt glad för att han är min bästa vän och att vi talar samma språk. Vi tog aldrig för givet att vi skulle ta oss igenom den här sorgen tillsammans, men tillsammans är vi otroligt starka och är ännu starkare nu.
Jag tog inte för givet att jag skulle bli gravid så snabbt som jag blev första gången. Framför mig såg jag många misslyckade försök. Jag tog inte för givet att mitt barn skulle överleva heller, däremot jag trodde att han skulle göra det. Jag tar inte för givet att mitt barn kommer överleva nu heller. Något jag är livrädd för. Det finns inga garantier för någonting. Sen går det inte att jämt och ständigt leva i en värld där man lever dagen som om det vore den sista. Det skulle bli rätt sorgligt i längden att alltid gå omkring och bara rädd för att dö, eller att någon nära ska göra det. Man måste hitta en balans. Det jag vill komma fram till är att saker skall inte bara tas för givet.. Det är inte säkert att du får jobbet bara för att Du tycker det, eller att Du alltid kommer leva med din partner för att Du tycker ni har det bra, eller att huset för alltid kommer vara ert.. eller att alla som vill ha barn får det förr eller senare (det ska gå bra ska du se..stressa inte, oroa dig inte.. det hände när det händer.. och det händer inte igen).. Världen funkar inte när man tar den för given.. och framför allt inte om man tar den för given ensam.

Nytt år



Tvåtusenfemton. Kan inte direkt säga att jag skuttar in i året med glädje, hopp och förväntan. Jag tar ett kliv in med en stor rädsla. Rädsla för att detta året ska bli som ett fjorton. Faktiskt är jag livrädd i skrivande stund. Jag har fått veta att man inte kan styra över saker. Livet är inte så lätt, och inte lättare bara för man har ett leende på läpparna.

Nä. Enorm rädsla är vad jag börjar med.

Vår lilla Mini



Det är en livlig krabat där inne. En som gärna bökar runt och sparkar hit och dit. Det senaste dagarna har det varit livligt, iaf under de tiderna Mini varit vaken. Kanske också för att jag verkligen gått ner i varv och känner mig lugnare på så vis att jag inte har några krav eller ngn press på mig själv. Om vi bara vill ligga ner en hel dag så gör vi det. Tar det väldigt lugnt och tar hand om oss själva. Det är ett helt annat lunk här hemma nu och vi båda känns mer harmoniska. Även om vi är väldigt trötta och inte har så mycket energi så känner vi oss ändå starkare.

För att återkomma till en livlig bebis. I skrivande stund undrar jag verkligen vad Mini håller på med. Det känns som hela magen vänder sig.

Vi var hos barnmorskan idag och lyssnade på hjärtat. Jag var som vanligt inför alla undersökningar rätt så nervös. Kanske inte lika nervös eftersom jag känt Mini rätt så mycket innan det var dags. Men ändå. Tror aldrig jag kommer släppa den nervositeten. Det är flera som tipsat mig om angelsound. Nu vill jag inte vara elak på något vis.. Men ANGELsound.. för mig har det lite dålig klang. För mig är det inget ljud alls. Dessutom börjar jag nästan hyperventilera när barnmorskan, som idag, inte hittade hjärtljudet inom några sekunder.. för att Mini ville sprattla runt istället. När vi är på ultraljud så måste jag först veta om hjärtat slår. Innan dess tittar jag inte. Jag har så mycket panik över ett hjärta som slutat slå att det sitter som en järnspik i mitt egna hjärta.
Iaf så hittade barnmorskan hjärtat och det slog så fint och ögonen tåras och leendet når mina öronsnibbar. Jag blir liksom sprudlande för varje bra besök vi får uppleva.
Vår nya barnmorska är också helt fantastisk. Hon bryr sig om oss båda, både mig och min man. Hur vi mår psykiskt och hur vi klarar dagarna. Hon har koll på vad som kan hjälpa oss och hon gör sitt bästa för att ta oss igenom det här.

Återigen är jag så tacksam för all hjälp vi får.

Du sömnlösa natt


I flera nätter har vi legat där nere och sovit. Mannen i soffan och jag på en resårmadrass. Ett tag sov jag faktiskt rätt så bra där nere, både hela nätter och till rätt sent på morgonen. Fråga mig inte varför..men på ngt vis fick jag mer ro där nere. Ja, nu mycket tack vare min man såklart. Skulle aldrig få ro utan honom om jag skulle ligga där nere ensam omringad av alla fönster. Men även om han låg där brevid så tyckte jag att jag kom in i det där med att inte kunna sova igen. Natten till söndagen var jag mest vaken. Kunde inte ligga på ngn sida av kroppen, och på rygg var i
nte heller riktigt skönt. Så jag satt upp.. så som jag gör nu med, här uppe i sängen i sovrummet. Jag har ändå fyllt upp under huvuddelen på madrassen med diverse kuddar och filtar för att få en mer avslappnad och sittande sovposition. Gick väl sådär. Jag sitter ju upp igen och kan inte sova.
Dessutom med den där gnagande oron som jag så ofta skriver om.

Om 11 timmar ska vi vara hos barnmorskan. Lite nervöst är det allt. Alla undersökningar är nervösa. Även om jag kändes Mini jättemycket igår (och även om pappan också kände en lite vibration) så är det nervöst att lyssna på hjärtat. Det är faktiskt första gången vi ska lyssna på hjärtat. Alla andra undersökningar har vi fått se på Mini. Nu får vi bara lyssna. Om vi går efter kalendern så är det en hel månad tills vi får se Mini igen.

Jaha..sömnlösa natt. Antingen går man upp redan nu eller så gör man ett nytt försök. Jag tror på det sistnämnda. Jag orkar inte gå upp redan. Har mycket att stå i sen..så jag måste få lite mer sömn än såhär..

Att försöka blicka framåt

Också vaknar vi till en ny kylig och solig dag. Mina, eller rättare sagt Landos, tulpaner står där och är så fräscha och krispiga till solljuset som skymtar. Det ger mig ny energi. Mot ljusare tider. Vi klarade av hans födelsedag fint. Tankarna var stora och djupa att de nästan gick att se dem i luften här hemma. Jag är glad över att vi hade ett precis lika fint väder igår som det verkar bli idag. Det kändes så mycket lättare att ta promenaden bort till minneslunden då. När solen värmde och kylan bet. Även om det var lite svårare att andas normalt än andra dagar. Jag ville inte göra det till en ledsam dag, jag ville ha en fin dag. Vi ville det, och det fick vi. Med god fika, solsken och mycket mycket kärlek. Vi gjorde mest ingenting mer än eldade i kaminen. Saknaden och sorgen till en pojke vi aldrig vill vara utan. För han är det finaste vi fått, även om vi bara fått behålla honom i hjärtat.
Idag ska jag försöka blicka lite mer framåt. Hade en tung natt med väldigt lite sömn, så uppdraget blir inte det lättaste. Jag tittar på de fräscha tulpanerna och undrar om det inte är dags att kasta ut julen ändå.. Fräscha till det och få in nya friska dofter. Jag älskar julen, även om den varit tung detta året också. Jag tycker om allt innan julen, men så fort julafton är förbi och vi får det här krispiga vädret vill jag slänga ut det murriga och ta in det ljusa igen. Dock måste jag bara ha med min man på noterna..för i år måste han hjälpa mig att bära lådor upp och ner från källaren. Han sover än.. jag låter han sova klart. Så kanske han är med på noterna sen ;)
Ska jag kanske få med några rader om Mini också. Det har varit en livlig krabat sedan igår. Pappa fick en välkomnande spark på handen igår. Bara en ynka en att det kändes som en lite vibration, men än dock. Det är små fötter det handlar om. Inatt var det sprattel och i skriven stund är vi två som är vakna i det här huset. Att sparkar skulle underlätta en oro kan jag säga att det inte gör. Just där och då kanske.. Oron som tidigare låg på om Mini ens levde där inne har nu fokuserats på om hur det ska gå och OM det går vägen. Tänk om Mini också slutar sparka en dag..
Men just nu tänker jag inte ta tag i de tankarna, för nu ska jag blicka framåt..iallafall för en stund.Heja oss!

Ett år har gått

Vid den här tiden för ett år sedan kan jag garantera att jag just nu hade en rejäl frossa, spydde som en kalv och fick nålar instuckna i armen samtidigt som jag skulle dricka pandodil och nyponsoppa.. Febern var uppemot 40 grader och jag hade fått så många igångsättnings tabletter att kroppen reagera så starkt. Tänk att det är ett år sedan. Jag minns det som om vi var med om helvetet för en månad sedan. Helvetet att veta att mitt barn skulle födas, fast utan liv. Jag var livrädd. Hjärnspökena satte griller i huvudet. Jag kände mig stressad men samtidigt så apatisk. Reaktionen timmarna innan hade då tagit musten ur mig. Mannen var såklart där hela tiden, likaså mamma. Jag behövde allt stöd för att ta mig igenom det här. Vi behövde allt stöd för att förstå det här. Mamma fick ta hand om "logistiken", jag kunde inte ha koll på vad som behövdes..inte ens när jag låg i feberfrossa och alldeles yr förmådde jag mig att kalla på personal. Det var sådant mamma fick sköta. Natten var ett helvete, vi sov nästan ingenting. Jag satte stopp för att få mer igångsättning, min kropp orkade inte. Skulle jag klara en förlossning var jag tvungen att få lite vila. Morgonen kom och karusellen drog igång igen. Morfindrogad som jag senare blev gjorde jag min man livrädd med mina andningsuppehåll. Han vakade mig som en hök! Timmar gick och gick. Till slut kom det igång och 15:59 föddes han, 2978 gram och en 51 cm lång pojk. Det finaste jag sett, trots det livlösa. Han var fantastiskt fin vår son, jag fick upp han på mitt bröst och beundrade den lilla man som låg där. Med en knubbig näsa och så lik sin far att det inte gick att ta miste på att de hörde ihop. Kärleken vällde över oss.Hela biten därefter tänker jag inte skriva här igen. Det var känslosamma timmar och dygn. Personalen vi hade att göra med var helt underbar!! De skötte sig exemplariskt och än idag känner vi otrolig tacksamhet för allt de gjorde för oss. Än idag träffar vi vår läkare som gav oss det värsta beskedet, och det är en människa vi har ett otroligt förtroende för. Som hjälper oss än idag, både med tankar om Landos graviditet och Landos kommande syskon.Så idag är det Landos födelsedag. Hans ett åriga dag som för alltid kommer firas på ett annorlunda vis. Denna dagen är alltid hans dag. För även om han inte finns med oss fysiskt hand i hand så finns han alltid i våra hjärtan. När jag och min man står brevid varandra så är Lando alltid mellan oss. Vi håller hans osynliga händer och släpper aldrig taget. Kärleken till sitt döda barn är annorlunda, men den tar aldrig slut och även om Lando inte växer och blir stor så försvinner inte fantasierna om det. Vi älskar vår son i det oändliga. Vi älskar dig Lando, vår allra finaste Lando. Vår son, vårt barn.En kärlek ingen kan ta ifrån oss och aldrig ryckas bort! Vi kommer alltid bära dig med stolthet! Kram Mamma och Pappa

Att inte dela kärleksfulla tankar den här gången


Jag aktiverar hjärnan med projekt. Ni vet det där som jag skulle ta det lugnt med.. för att jag inte skulle ta ut mig så i denna graviditeten. Jag ska inte det heller. Dock känner jag att jag måste aktivera hjärnan med att lägga tankarna på projekt.

Det är ju på året nu. Förstår egentligen inte varför det skulle vara jobbigare än alla de andra 365 dagarna vi snart gått igenom. Visst skulle vår Lando blivit ett år nu, men vi saknar honom lika mycket för varje dag äldre han skulle blivit. Vi är rätt lågmälda av oss när det kommer till kalas och annat "firande". Och eftersom vi båda känner att det räcker att vi går och sätter ljus på minneslunden så gör vi det. Det är ju inte där han är för oss. Hos oss är Lando alltid i våra tankar men framförallt i våra hjärtan. Han är här hemma med oss, fastän han inte är här. Alla är vi olika och alla sätt är rätt, bara de känns bra för en själv. Tiden kommer säkert ändras också..dagen då Lando är storebror kommer vi nog "fira" på något annat sätt. Hur många syskon vi än får så kommer Lando alltid ha en viktig roll i syskonskaran..om det så gäller ett eller tio syskon. Men denna gången håller vi det lågt.

Tillbaka till projektet, för just nu vill jag inte dela mina kärleksfulla tankar om Lando med er.
Nä, ni får ta ytan istället.

Svärfar har ju det där skåpet hemma hos sig som han vill bli av med. Det som han skänker till oss, om vi vill ha det. Tankarna har ju snurrat..och nu har jag bestämt mig för att jag vill ha det. Då kommer steg två o projektet, att veta med vad jag vill måla och HUR jag vill ha det. Vilken, eller vilka färger det ska få. Beslag, och allt det där. Vit insida är givet. Kommer där använda mig av en vattenbaserad lackfärg som jag använt så många gånger till så många andra möbler. Sen är det ju då utsidan.. Den ska bli grå..frågan är bara VILKEN grå? Det lutar åt en kalkfärg. Jag älskar kalkfärg för det ger en mjuk och behaglig känsla. Eftersom vi har kalkfärg på större delarna av väggarna här hemma så kommer skåpet göra sig fint i denna klädsel. Funderar på att prova L'Authentique. Den ser behaglig ut och verkar bli fin på möbler. Det stora problemet är väl vilken grå nyans jag ska välja..mörk, väldigt ljus eller mellan.
Fast först av allt ska vi nog ha hit skåpet.

Blir till att ringa svärfar.. hoppas han har bråttom med att vilja bli av med det ;)


Då var det julafton



Jaha..då kör vi julafton idag då. Känner mig lite mör idag, så det blir en långsam morgon och förmiddag. Jag sitter kvar i myskläder på sängen vi burit ner i vardagsrummet för att jag ska kunna få lite bättre sömn. Det verkar fungera. Nätterna är inte lika sömnlösa.

I vilket fall som så sitter jag här ännu och gör inget mer avancerat än funderar på furuskåpet svärfar erbjöd sig att skänka till mig igår. Han själv köpte det på blocket (tror jag) men när han insåg att det inte alls blev bra hemma hos dem så har det bara stått. Vi har en vägg där det skulle göra sig. Frågan är bara om det är DET jag vill ha. Självklart kommer det inte vara i sin obehandlade furu länge i det här huset. Nä isåfall kommer det få en vit insida med grå utsida. Dessutom sätter jag nog läderöglor som beslag. Jag troooor att det får flytta hit, för jag tror det kommer bli himla fint. Dock är min man alltid lika skeptiskt. Fast nästan alltid blir han glatt överraskad när jag är klar. Tror faktiskt han kommer bli det nu med om jag tar mig an skåpet. Han har bara lite svårt att de slutresultatet :)

Vi fick en kanonbra julklapp igår (jodå, vi träffade tomten redan igår).. En sak jag tänkt införskaffa länge nu..men ni vet hur det är, man kommer inte loss.

Vi har givetvis en brandsläckare sedan tidigare, men den där röda saken har man inte framme i vårat hus. Äntligen kan vi ha en brandsläckare nära braskaminen. Det som jag tänkt så länge. Där bakom kaminen är som gjort för en vit brandsläckare.

Jag försöker fira jul som om det vore som vanligt. Dock är Lando alltid med mig och oss i tankarna och hjärtat. Han är saknad och jag funderar på vad han skulle fått av oss i julklapp i år. Jag vet faktiskt inte..men ett ulligt får till gunghäst, eller rättare sagt gungfår, hade det nog blivit :)

Mini i magen är lugn som en filbunke. Det tycker jag inte om. Jag hoppas hen bara lagt sig åt "fel" håll. Så som på ultraljudet, när vi såg hur livligt det var men ändå kände jag ingenting. Vi hoppas på det!! Imorgon kliver vi in i vecka 20.. eftersom det är igångsättning som gäller så har vi nått halvtid. Eviga tid.

Nähe, kära vänner. Det är julafton och jag får kanske kliva ur det här varma täcket för att dra på mig en spetsigare sak, i form av en svart spetsklänning. Snart rullar Kalle Anka på våra tv-apparater och sillen simmar ner i våra magar. Hur man än har det så önskar jag er alla en så God Jul det bara går att få.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0