En lite rörig resumé om en ett års dag.




Jag fick aldrig skrivit något om Tyras 1 års dag. ETT ÅR!! Känns helt galet. Tiden bara rusar och nu har vi i flera dagar levt livet med en ettåring. Underbart! :)

Alla planer blev ju inställda för henes dag ich kalas. Vi blev sjuka. Riktigt sjuka. Tyra var hyffsat frisk. Jag var okej (då hade jag legat i näta en vecka). Mannen, not so good. Men vi kämpade på. Började morgonen med att öppna paket. För det är ju så man ska börja sin födelsedag. Tyra var måttligt intresserad av att slita papper. Men med lite hjälp så.. Grattis-korten hon fick var desto roligare. Men sen så.. åkte hon på sin nya wheely bug, klädde sig i sina nya fina kläder och lekte med snigeln som spelade.

Lite senare, efter en mumsig frukost med leverpastejsmörgås, så blev det bus för mig och Tyra. Och vi gick till gungorna och var ute i solen.
Lite senare på eftermiddagen svängde mormor förbi med mer paket. För att minimera smittorisken höll vi oss på avstånd från varandra ute i trädgården. Bästa var rutschkanan som Tyra fick. Då kunde vi leka i trädgården också. Så himla härligt.
Skönt att kunna hålla sig hemma när man själv inte är bra.
Planen är ju att ha uteleksaker. Så nu har hon rutschkana. Också fick hon pengar till en sandlåda (nu ska den bara monteras och fyllas med sand), också ska den nya gunghästen också flyttas ut. Sen kan kompisarna komma :) På tal om kompisar så kom även Tyras lilla "bästis" och lämnade ett grattiskort på henes födelsedag. Synd att Tyra precis somnat då. Men hon blev glad när hon vaknade :)

Ja, så såg dagen ut.. Eller just det. Fika! Tyra fick en egen lite tårta.. hon klämde sönder den totalt. Smakade lite..Men det var desto mysigare att bara klämma :D

Nu har det blivit riktigt varmt. Tyra har badat i sin pool flera dagar i rad. Men idag stannade vi inne. För idag fick hon sin vaccination. Så Tyra sov i två timmar. Sen tittade vi på Pettsson & Findus och busade lite inne.

Ja.. det var det. Nu ska jag försöka få mig lite sömn.

Sol och vin..




Lite bilder från gårdagen. Men ser ungefär likadant ut idag. Skillnaden är att det ligger fiskpaket på grillen istället för spett :)

Vinet är från samma flaska, solen är alltid solen och gräset är fortfarande grönt och nyklippt.

Idag har jag fortsatt att fixa i trädgården. Vårt gamla soffbord har fått flytta ut till altaplatsen som har mest skugga. Tillsammans med en solsting.  Tanken är två solsängar (och i sommar två slumrande föräldrar) med bordet emellan. Kommer bli bra!

Idag har vi varit ute nästan hela dagen. Tyra har även idag plaskat med sin hink som.vi fyller med vatten. Den och några vattenkannor (den tjejen äger föer vattenkannor än någon annan här i huset).

En promenad blev det också, och nya rutschkanan hon fick i födelsedags present har gått varm.

Nu sitter jag som sagt.och "vaktar" grillen,.njuter av kvällssolen, vin och lugnet. 

Hoppas ni gör detsamma <3

För ett år sedan..


Jag kan knappt förstå att denna tjejen låg kvar i magen för ett år sedan. Då i vecka 37+ någon dag.. Vi båda mådde så dåligt. Jag och min man. Vi ville bara vara klara med graviditeten. Få svar på det vi gått och väntat på. Skulle vi åka hem med ett levande barn denna gång?

Varje dag var vi på sjukhuset. Det var ctg. Det var ultraljud. Det var samtal. Det var hinnsvepning. Det var terasstrapporna upp (det ni! Slå det om ni kan när ni är höggravida i vecka 38 ;)) och ännu mer undersökningar. Jag var samtidigt sjuk. Mina magmuskler var alldeles förstörda av allt hostande. I skrivande stund sitter jag lustigt nog med samma sjuka nu som då.. bara att den är hundra gånger lättare att hantera nu. 
Mannen fick bältros (ngt som kan utlösas just vid stressiga förhållanden) och jag fick stressutslag på hela kroppen som ingen förstod sig på. När jag fick tid hos hudläkaren hade utslagen försvunnit. Även om de på förlossningen hade skyndat på remissen. Lagom till igångsättningen närmade sig kom utslagen tillbaka och jag hann aldrig till någon hudläkare. Nu vet jag att det var stressen.

Att genomgå en graviditet efter att förlorat ett barn var som att genomgå helvetet barfota och något av det värsta jag gjort. Hade det inte varit för att min man orkade hålla ihop oss och för att vi hade stor tillit till vår fantastiska läkare så vet jag faktiskt inte om det gått utan att bli inlagd för psykiska problem. 
Men att ha en läkare som pratade med oss båda, som visade att våra bådas känslor var lika viktiga och en läkare som varje gång sa till min man att han skulle säga ifrån om han inte orkade hålla ihop var oerhört betydelsefullt. Så fort det var ngt kunde vi mejla eller ringa. Hon vände och vred på allt och gjorde allt hon kunde. Två gånger gav hon mig en klump i magen. Först när jag fick veta att hon var gravid. För att jag blev så rädd att hon skulle försvinna innan vi var klara. Det gjorde hon inte, inte en enda gång. Inte ens på BB. Andra gången var när hon inte kunde ordna en igångsättning en dag tidigare. Hur mycket jag än kämpade. Men det var för vår skull. När vårt barn skulle födas då skulle det finnas personal som kunde ta hand om oss (vilket hon iofs tyckte att alla hade rätt till, men för att vi behövde extra stöd). Så här i efterhand får jag en klump i magen..för att jag för stunden blev besviken. När allt i slut ändan var tanken på vårt bästa. Dagen då hon inte ville skriva in mig satt vi båda höggravida och tittade nästan lika besviket på varandra. Samtidigt som hon förklarade orsaken och i princip lovade mig en plats dagen efter.

Den dagen kom..Och den dagen blev också den mest skrämmande och dramatiska, men som slutade fantastiskt. Även om jag inte fick uppleva det fantastiska då.. själv fick jag möta min dotter först på natten efter tolvslaget. 

Efter att jag vaknat upp från narkosen, spelat mina kort rätt på uppvaket så rullade de ner/upp (vad vet jag) en nervös mamma i en stor säng på Neo. Jag litade inte på någons ord. Inte förrän de rullade in mig mot ett mörkt trångt rum och jag fick se min man. Han tittade upp och log ett leende jag aldrig tidigare sett på hans läppar, då förstod jag. Att hon fanns där, i liv.. I sin pappas famn. Det är banne mig det finaste leendet jag sett på min mans läppar och det är den yvigaste kalufsen jag någonsin sett sticka upp från hans omslutande armar. Där låg hon.. Vår Tyra. Med ett långt mörkt hår som stod åt alla håll.

Strax därefter fick vi installera oss på ett rum. Tillsammans. På BB. Där stannade vi flera dagar. Tills vi alla sett att allt var bra. Med Tyra, med mig och med min man. Tills det var tryggt för oss alla att installera oss hemma. En familj. Med ett barn i himlen och ett på jorden. 

Det är VI mot världen.

RSS 2.0