Att nå ett mål


Det var för drygt två år sedan som jag satt hos min kurator och grät. Jag var arg. Jag var ledsen. Livet var kaos. Livet var svart. Hålet var djupt och min kropp hade slutat fungera. Det fanns ingen ork kvar. Det fanns bara ork till att överleva. Jag kämpade varje dag med att ta mig upp ur hålet. Det kunde se ut som att jag var uppe genom att skåda mitt skal. Men inuti min kropp stod jag med leriga fingrar som med all sin kraft försökte få ett grepp i det djupa hålet.
Min kurator hjälpte mig. Oss. Hon hjälpte oss mycket. Det var tack vare människorna runt omkring som jag ändå orkade stå på benen i den halkigaste leran i det djupa hålet. Det var alla runt omkring som fick mig att kriga vidare. Och jag krigade. Med min sköld framför mig. Först en svag sköld som inte klarade många smällar. Men med tiden blev den starkare och starkare och efter ett års slit och lite där till fick jag en lans. Den lansen heter Tyra. Hon har hjälpt mig att kriga ännu mer.. Och idag nådde jag ett mål. Det som jag satt och grät över hos kuratorn. Det som gjorde mig frustrerad. Det som visade att min kropp var trasig. Idag grävde jag klart stigen i trädgården. Alldeles ensam. Ingen behövde gå in och styra upp mitt projekt. Ett större projekt jag tagit mig an på eget bevåg. Jag fixade det. När jag tog det sista spadtaget kände jag mig som Rocky. Jag var helt enkelt stolt. Att jag kommit dit jag ville. Den känslan. Vilken kick. Att äntligen stå där, och få titta ner i det djupa svarta hålet. Ovanifrån, och få flina. Ha! Jag fixade det!

Jag vet att jag kommer få känna på hålet igen. Ett sår som aldrig läker ger sina spår. Leran torkar aldrig, men jag hoppas att jag aldrig ens behöver nudda tårna i hålets botten igen.



 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0