Mors dag ♡


Mors dag. Det är det idag. Vi "firade" det igår. När vi fick en lång mysig morgon, när Tyra sov och frukosten fick intas i sängen. Då fick jag min present. Ett efterlängtat armband med det lilla söta hjärtat och med mina båda barns första bokstäver L och T. Lando och Tyra. Älskar armbandet. Det hänger så tunt och fint där på armen. Skört och stark på samma gång. Runt armen bär jag dem båda.

Förra årets mors dag såg annorlunda ut. En tomhänt mamma. En väldigt ledsen mamma. En mamma som fortfarande inte kan visa sitt barn hur älskat det är. En mammaroll som är så mycket svårare än den man har till sitt levande barn.
Jag har lärt mig att leva med rollen till Lando. Han är lika saknad och jag tänker på honom varje dag. Inte mindre sen Tyra föddes. Jag vet bara hur jag ska hantera det nu. Jag har lärt mig leva med det och ibland måste tårarna få falla fortfarande. När saknaden blir för stor. Biten fattas mig och kommer alltid att göra. Ingen kan ersätta platsen. Däremot får Tyra desto mer känslor, alla kärlek man hållt på får hon.

Att vara mamma till ett saknat barn är så mycket svårare än till ett levande. Nu vet jag skillnaden. En mamma med en tom famn borde firas desto mer, där hon står stark och kämpar vidare. Där hon står med ett hjärta fyllt av kärlek som ingen ser. Allt bär hon inom sig. 
Så till dig MAMMA, med ett saknat barn. Du är stark, du är bra och du är MAMMA till ditt barn.
Idag är det din dag! ♡ 

Den rosa bubblan


Var är fen som sprider rosenblad, glitterdamm och färgar bubblan rosa?? Borde hon inte vara här nu? Jag ser då inte röken av henne. Eller så har jag blivit färgblind. Jag ser mest senapsfärgat om dagarna och nätterna. Ibland är det lite och ibland är det mycket.. väldigt mycket! Så mycket att det får avslutas med en dusch tillsammans. Då blir iofs. världen lite rosaskimrande. När man märker att liten njuter. När liten ligger i famnen och det ljumna vattnet möter hennes bara kropp. Att hon tycker det är lite spännande när vattnet stänker upp i ansiktet och den största förmågan man har som liten då är att försöka fånga dem med tungan. Hur gulligt? Jodå, då var det allt lite rosa i min värld. Sen kom en kall duschcreme, då blev litens värld alldeles svart! Kan minst sagt säga att något petade på bubblan och den sprack.

Det glimmande glittret syns dock inte till. Möjligtvis på sminkbordet när jag i all stress och hast tappar ögonskuggan i bordet. För man försöker ju piffa till sig..och när man är klar inser man. Det går inte att dölja något uppenbart. 

Annars är hemmet fullt av damm. Både här och där. På fönsterkarmar och under möbler. Dammet är inte svårthittat. Färgen på det är desto tråkigare än guldglimmer.

Men det är väl så det ska vara? Lite världen upp och ner. Litens känslor är det som styr det mesta. Hemmet förfaller och föräldrarnas rynkor blir djupare. Ändå är allt med så mycket kärlek.



Kärlek


Denna lilla parvel. The sushine of my life. Även när hon passar på att kräka ner halva sig själv så fort man vänder bort huvudet. Eller bajsar mer eller mindre jämt och ständigt. Gärna så fort blöjan är ny. Eller kissar ner skötbordet (gärna vid nattbyten) så hon snart får börja på simskola för att inte drunkna.. Vad hon ön gör så är hon ju bara underbar. Hennes minspel är obetalbart och varje gång det är dags att vakna på morgonen så måste hon genomgå en daglig sträckning som kan pågå en halvtimme. Då sträcker man inte på vara armar och ben, nä då..hela ansiktsmuskulaturen får sig en omgång. Jag tittar på, njuter och smälter.
Och hur härligt är det inte när hon somnar på bröstet, ihopkrupen till en liten boll och när hon myser in sig mot halsen och andas sådär tungt som man bara kan när man är riktigt avslappnad. Finns det något som hämmar växtligheten på damen? Så man alltid kan ha henne gosade där i halsgropen? :)
För växer gör hon.. varje dag. 

Hon börjar titta sig omkring, gärna på saker. En liten stund. Sover mycket gör hon. Det är hennes favoritsysselsättning. Så även på natten. Två mål mat kombinerat med blöjbyte, och hon är nöjd. Okej, ibland kan hon ha lite svårt att komma till ro när man lägger tillbaka henne i sängen. Vissa dagar kan hon skrika, men för det mesta behöver hon bara ligga där en stund och gosa in sig för att sen somna om.
Så har vi, föräldrar, sovit dåligt om nätterna så är det oftast för andra saker (inget mer underhållande än jobbstress, huvudvärk, feber och annat sånt skit som inte försvinner bara för att man får barn). 

Jag kallar henne en lyxbebis. Hon sover gärna hela förmiddagen också, så jag får tid att både klä mig och fixa hemma.

Men snart.. då ringer matklockan. Då går det från små smackningar i en minut till att sedan börja i ett gallskrik. Det är DÅ hon låter... när maten ska stå på bordet! Från noll till hundra.. Jag försöker vara förberedd :D  

När något går så fort att man inte hinner med


Med den här graviditeten hade jag sett framför mig en vanlig förlossning. Så som med Lando, fast denna gången hoppades vi på att det skulle komma ut en levande barn med skrik i halsen. 

När vi satt där på rummet, den där tisdagen, och jag gjorde ctg varannan timme och drack igångsättningen där till så hörde vi ju hur det gick till i grannrummet. Jodå, det vrålades och skreks.. Sånt man inte hör när man är uppe i sitt egna.. Men när man bara sitter och väntar, då hör man allt. Iaf så hörde man också bebisskrik lite senare.
Det vi satt och väntade på.

Jag var förberedd mentalt för förlossningen. Jag var inte sugen på någon mer bedövning än lustgasen. Jag ville "vara med" denna gång. Andningen sitter där.. det var faktiskt så dem frågade denna gång om vi gått kurs. Vi har inte gjort något gällande andningen, den bara kommer av sig själv.
Hur som så var jag beredd på andning och lustgas, smärta men också en ny "resa".

Också blev det inte så. Istället blev det kaotiskt, fullt med folk överallt, snabba ryck, grönklädda personer, starka lampor, min första operation någonsin och även narkos för första gången. Aldrig tidigare har jag upplevt något i närheten. Senare vaknar man i ett mörkt, tyst, dovt rum med en öppen balkongdörr med en fladdrande gardin. Personalen pratar tyst och frågar hur det är. Jag väljer mina svar. Bra svar, snabbare är jag därifrån. Jag förstår var jag är. Jag vet vad som hänt. Skämtsamt säger jag till sköterskan 
"-jag som längtat efter att få ligga på mage". Hon fnissar åt mig och innan jag blir bortrullad från uppvaket säger hon -hoppas du snart ligger på mage. Jag ler och åker upp till min man och dotter.

Dagen efter känner jag att det där mentala, det jag peppat mig själv för så länge, det jag byggt upp, förberett mig för. Allt var bara borta. Istället kände jag mig alldeles förstörd i kroppen. Inte alls sådär stark som jag gjorde sist. Jag låg där i sängen, med en kateter. Vågade knappt röra mig. Jag behövde ju inte ens gå på toaletten. Kroppens toalettfunktioner var ju "avstängda".

Tur min man tog tag i allting och fixade med allt jag inte kunde göra. Morfin sprutan sattes i benet och jag kände mig sådär halvpackad igen. Fy fan vad jag hatar morfin. Det är en äcklig känsla. Hade jag vetat att det var morfin så hade jag sagt nej. Kommer ihåg hur obehagligt det var när jag fick det med Lando. Så långt tänkte jag inte då. Så där låg jag. Groggy.

När det var dags att få ut katetern så fick jag resa mig från sängen med ett gångbord.  
Magmusklerna var ju helt förstörda av snittet. Det gick knappt att stå. Men jag tvingade mig. Bort med gångbord. Låt mig stå. Låt mig gå. Jag ville bli normal. Det var smärtsamt. Då kände jag att det hade hänt något som gått fort. Fort, att min kropp inte hunnit med. Att jag inte hade kunnat förbereda mig mentalt. Det kändes i hela kroppen. Jag hade inte hunnit med och inte mentalt.
Tur var kom jag ikapp rätt fort. Sakta tog jag mig igenom korridoren. Slängde av mig sjukhusrocken  (avsky på den!) och satte på mig mina egna kläder. Sminkade mig. 

Nu, x antal dagar senare, sover jag gott på mage utan värktabletter om natten och jag måste påminna mig om att inte lyfta alldeles för tunga saker. För nu är jag återställd. Tycker jag :)
  

Man är inte så kaxig längre..


En vecka och två dagar.. det är vad vi varit hemma nu. 
Snart går pappan tillbaka till arbetet igen och vi blir ensamma hemma. Tur att han kan vara lite flexibel och jobba lite hemifrån. För det är ju så, man vill helst av allt bara vara med sin familj. Tror min man kommer få lite dotter-abstinens efter ngn timme hemifrån. 

På promenaden idag pratade vi om hur annorlunda man tänker nu, med Tyra i livet. När man vet vad man kan gå miste om (och VAD vi gått miste om). Med Lando hade vi inte alls samma tänk inför hans ankomst. Hade han fötts levande hade vi varit bra mycket lugnare föräldrar. Vi var lite tuffare då. Det är vi helt överens om. 
Men efter hans död, efter chocken, med all sorg så fick vi också känna på hur det är att mista något så värdefullt.
Att dessutom gå igenom ännu en (nästan) hel graviditet med psykbryt och allt jobbigt man kan tänka sig för att sedan vara vara minuter från att förlora ännu ett barn.. Då är man inte så kaxig som förälder!! De där minuterna gnager lite i mitt huvud. Hur få var de?? Vad hade hänt om jag inte kallat på personalen DÅ?? Samtidigt är jag så sjukt tacksam för att personalen kom direkt, att de tog snabba beslut, att operationsteamet stod startklara direkt och att vi idag har vår Tyra. Så sjukt tacksam!!! Det är ett liv man inte skojar bort.. tack för att hon är så stark och att hon faktiskt hämtade upp sig på poängställningen man gör de första tio minuterna. Att gå från 3 poäng, utan andning till full pott. Det gör att jag älskar min dotter mer än någonsin. 

byrå till Tyra


Far och dotter.. de kan ligga kvar i sängen och sova hur länge som helst. Har Tyra väl somnat om efter maten och blöjbyte, ja då sover hon.. Inte kan jag gå upp heller. För hon somnar ju helst om i vår säng.. och eftersom pappa sover så snarkningarna ljuder över rummet så kan jag ju inte lämna henne här i sängen. Flytta över henne till sin egna säng är inget alternativ nu när hon somnat här. Så jag sitter väl snällt kvar..och försöker diskret väcka iaf den store.

Hoppas vädret vänder snart. Alldeles nyligen vräkte regnet ner tillsammans med hagel. Lät sådär kul. Vi vill ha promenadväder!! :) Vår nya hobby.
Annars händer inte mycket idag. Lite tråkgöra som att tömma en byrå ska vi försöka hinna med. Byrån i hallen får åka upp på Tyras rum. Så vagnen kan få en bra plats i hallen. Dessutom behöver Tyra en byrå till alla sina kläder.. OMG!  Vad det finns fina kläder till barn.. Tyras garderob är snart större än min. Det går liksom inte att bara titta förbi de söta byxorna, tröjorna, koftorna och klänningarna :D

Så en byrå till Tyra och plats till vagnen i hallen. Dock kan vi inte bära upp byrån idag.. jag får ju inte bära. Suck! Jaja, i veckan kan vi nog få bärhjälp. Men gissa om jag räknar ner.. sju veckor kvar av "vila". Är så trött på att inte få göra vad jag vill!!

Sköna Maj


Igår var det ett helt fantastiskt väder.. visst att det blåste. Men ändå. Jag tänker då inte klaga.

Vi var ute på en lång promenad i solskenet och det var så himla mysigt. Fåglarna är i full gång med skönsång och finns det något bättre att lyssna på när man är ute? Tror minsann att Maj är en ny favorotmånad :) Helt ärligt har jag fått upp ögonen för Maj först nu.. med vår lilla Tyra som började månaden br
 :)

På tal om Tyra så ligger hon här i sängen på en kudde med täcket om sig och myser efter maten. Det är så gulligt att man smälter. Mystjej. Hon gillar att sova (ta i trä!!). När vi går och lägger oss brukar det bli ett mål mat. Sen vaknar hon en gång för mat och då är det även dags för blöjbyte. Sen somnar hon snabbt igen och vaknar först framåt sju-åtta. Så våra sömntimmar kan man inte klaga på.
Omställningen hittills är inte något jag tycker är så omvälvande. 
Vi gör så gott som vad vi brukar göra..bara att man är en till. Antingen som hänger på armen eller som sover i vaggan, sängen, vagnen :) Visst har hon sina skrikiga stunder. Men de är hanterbara.. det är mat eller blöja som är det stora utropstecknet då. Är hon inte nöjd efter det så gungar man henne i famnen. Så brukar hon bli nöjd.
Nappen vill hon sällan ha och bara filt om man sover. Hur ska benen kunna sträckas upp i luften annars?

Nä..nu ska jag gosa med lilltjejen innan vi ska gå upp och börja dagen.

Att inte sakna en graviditet


Det skulle förvåna mig mycket om jag skulle börja sakna en graviditet. 
När Lando dött ville jag såklart bli gravid snabbt igen, men långt ifrån att vara gravid igen. Jag tyckte inte om att vara gravid med Lando, även om jag mådde hur bra som helst, var utan krämpor och märkte knappt av det. Man är ändå begränsad. Om jag dock vetat hur det skulle sluta så hade jag njutit mer av det liv jag fick lära känna.

Sedan blev Tyra en efterlängtad böna som växte.. även hon begränsade mig. Ännu mer. Jag blev så mycket mer försiktig med allt och fick till slut bli sjukskriven. Sen hade jag det värst psykiskt och inga kontroller i världen kunde göra mig lugn en längre stund.

Men om jag bara ska tänka på själva graviditeten. Nä, den är ingenting för mig. Hade man kunnat välja hade jag hellre lagt ägg :)
Det är inte mysigt med magen. Även om man kan känna bebis sparka så kan jag inte tycka att det är mysigt.. i det stora hela.
Idag när jag stod i duschen så slog det mig hur skönt det var att duscha.. utan den stora tjocka och spända magen.
Nu är det bara snittet som ska läka.. sen kommer det kännas ännu bättre :)

Så nu kommer det inte bli någon ny graviditet på bra länge..om ens någon mer gång. Två svåra,  rätt så tätt på varandra gör en inte så sugen på att genomgå det en gång till. Vi får väl se..om några är eller nått.. :D

Älskade barn


Vi myser, byter blöjor, pumpar mjölk, matar och njuter.
Vi båda är hemma nu. Vi kom ju hem i lördags från bb och nu har vi varit hemma nästan tre dagar. Tyra blir snart hela sju dagar. Än sålänge är hon i en väldigt lugn period. Sover mest och är väldigt snäll, öven på natten. Vaknar och vill ha mat, sover, vaknar och blöjan måste bytas.. sen kan hon och pappsen ligga kvar i sängen till jag kommer och drar upp dem :D Vi kan inte såsa hela dagen.

Men samtidigt passar vi på att njuta så mycket det bara går. I skrivande stund ligger hon och sover på mitt bröst. Det är en ljuvlig känsla. Nästan overklig.

Tänk att hon kom till oss, att hon hade styrkan att klara sig. För det var inte helt lätt.
Vi åkte till sjukhuset tidigt på tisdagsmorgonen för igångsättning. Jag mådde ju psykiskt dåligt och vi bestämde att sätta igång någon dag tidigare än tänkt. Förutsättningar såg goda ut.
Så hela dagen lång låg vi där på förlossningen och jag fick igångsättning varannan timme. Sammandragningarna blev starkare och allt såg perfekt ut på ctgn. Sent på kvällen fick jag en dos till.. jag och mannen tog en promenad och värkarna drog igång. Vi tog oss upp på rummet igen och då.. då bara smällde det till och värkarna blev helt sjuka. De var där konstant. Vi tillkallade personal och när ctgn kopplades så tog det inte lång tid innan jag i all smärta hör "det blir kejsarsnitt". Jag var så sjukt rädd. Var helt övertygad om att förlora ännu ett barn. Jag kunde inte göra mycket. Kände hur sängen rullade iväg. Hör mig själv säga "hon kommer dö". Efter det ser jag bara grönklädda människor omkring mig också hör jag "nu säger vi godnatt". Efter det var jag sövd och vaknar senare på uppvaket.

Detta är en kort version om hur bråttom det faktiskt blev för att rädda Tyra. Våra känslor, tankar och hur vi slungas omkring orkar jag inte ta.. Men en sak som jag måste skriva är att personalen på Helsingborgs lasarett.. Vilket team. Grymma. Vilken fantastisk personal vi återigen mött.
Obeskrivligt! 

Igår när vi satt här i soffan gick inte tårarna att hållas borta. Saknaden till Lando, tacksamheten till att Tyra är med oss, och all omtänksamhet vi mött. Känslorna svämmar snabbt över när man tänker på allt vi gått igenom.

Så det där med att "det kommer gå bra"... Det höll på att gå så som jag var så rädd för. Det handlade om minuter.

Men nu är hon här..och såklart är vi rädda för att något ska hända henne. Vore märkligt annars. Samtidigt så njuter vi varenda dag och tar inget för givet.

Hon kom till världen


Hej världen! Här kom hon..vår dotter.. en tisdagskväll i maj. Skrämde slag på sina föräldrar men allt slutade som tur var väl. Det är en stark liten dam med attityd och vilja <3 Hon hytter gärna med knutna nävar, eller som på bilden där hon dragit lakanet över huvudet när både mamma och ljuset blev för mycket.

Just nu är jag trött och snart är det matdags för Tyra. Får berätta mer en annan dag 



Att se den igen..


Det är inte bara hjärtskärande. Det hugger tag i en, man blir nästan svimfärdig. Om man får säga det så var det "tur" att mina tankar just där och då handlade om annat. Det var igår, på förlossningen, som jag såg den. Precis innan sista ctgn och hemgång.

Världens bästa grej, men också världens mest hemska. För er som inte vet är det på bilden en Cubitus baby. En liten fin (väldigt fin!!) "kylväska" för barnet man förlorat. Den är så obeskrivligt värdefull i den situationen. I denna (som ser ut som en mjuk barnvagnsinsats i vitt) finns kylklampar som går att byta ut för att alltod hålla väskan kall. Det gör att även om barnet inte lever så kan man få den tiden man behöver.  Barnet behöver aldrig ryckas ifrån föräldrarna och man styr själv över tiden. För det är så..man vill ha all tid man kan få även med sitt döda barn. 

Men att se den där igår..i korridoren gjorde så ont och rädslan i mig växte. Jag vill aldrig mer uppleva den, hur tacksam jag än är att den finns. Aldrig mer! 

Jag sitter här i sängen. Ännu en sömnlös natt. Jag vakar konstant. Kan inte sova, även om jag verkligen borde! Jag vågar inte. Alla säger att jag måste sova för att orka med. Det är inte sant. Jag måste vaka över mitt barns rörelser för att orka med. Det är möjligt att det kommer knäcka mig sen, men inte nu. Jag tänker inte sova för att vakna med en sådan panik en gång till. Jag vägrar!

Alla säger att jag måste sova för att orka en förlossning. Nä, jag måste få en chans till ett levande barn för att orka en förlossning. Får jag det så skulle jag kunna vara vaken dygnet runt (vilket jag nästan varit nu i en vecka). 

Problemet är att jag stålsätter mig varje dag..och det bryter ner min kropp. Utslagen blir fler och jag har prickar lite varstans på hela kroppen. Min kropp är trött..huden, ögonen, håret, musklerna. Hela jag. Men jag biter ihop. Ofta ser jag mig själv falla ihop på golvet i gråt och utmattning. Där ser jag mitt riktiga jag, samtidigt som jag står upp likt en maskin och bara fortsätter för att klara dag för dag.

Jag vill bara säga "Det får räcka nu!". Jag hoppas de lyssnar. Ett sista stamp med foten i golvet! Orkar jag det.. eller blir det som igår. Att sitta utmattad på en stol och bara nicka, lyda och åka hem i gråt.

Längtar efter mig själv


Fy vad jag längtar efter mig själv. Att få dra på mig en vanlig tröja utan att den ska behöva bli en magtröja. Att orka piffa håret. Ta på mig strumporna själv. Att få ligga på mage. Att kunna göra saker själv utan att det är jobbigt. Som jag längtar. 

Så tänker många säkert.. Ha!  Det där kan hon ju bara glömma. Ligga på mage med mjölkbröst. Eller göra saker själv med en bebis på armen. Piffa håret hinner man inte ens tänka på.. Kanske är det saker som man inte kan göra varje dag, men i den mån det går. Sist fick jag också mjölkbomber.. sov på mage ändå :) Jag var superledsen och grät mig igenom dagarna, ändå piffade jag håret. Så hur det än går så är det sådana små saker jag längtar efter. Få komma ut och gå!!! Efter förra förlossningen  trappan upp till femte våningen på sjukhuset veckan efter ;) 

Men som sagt.. ännu vet vi inte hur det kommer sluta.

Nya utslag


Kommer ni ihåg utslagen på armarna? Det gör jag.. de försvann iaf sen och endast "ärr" blev kvar. För varje dag bleknade de.

I förrgår..då fick jag nya utslag. Inte på samma ställe. Nu är jag prickig på överarmarna, baksidan av låren och lite på magen. Kliar gör det också. För mycket. Jag blir tokig. Smörjer med mild kortisonsalva och barnmorskan tyckte det såg ut som värmeutslag. Jag tror på stress. Men det tar liksom aldrig slut..hela tiden är det något.

Nu har jag dessutom sovit dåligt hela natten. Så tröttsamt.
Trodde det skulle bli lite mer sömn för igår hade vi en rätt bra dag och man kände sig lite mer harmonisk än dagen innan. Men nä.

Jag ska dock försöka sova lite till. Försöka koppla bort de kliande prickarna.

Tillbaka till..


Jag. Är. Trött!!! Helt slutkörd. Aldrig avslappnad. Sover knappt. Gråter. Ja..mår dåligt.
Lyllos dem som går igenom en graviditet utan alla de här extrema känslorna. Rena rama drömmen. Det är fruktansvärt nu. 
Varje dag är vi på sjukhuset för kontroll. Igår två gånger. Först på ctg.. men eftersom jag inte kände av rörelser mer än ett fåtal gånger så fick vi träffa en doktor senare på kvällen. Tiden emellan satt vi bara och väntade..om vi inte sov. För det är ju så.. nu sover man så mycket det går på dagarna för att ta igen en del av det man missar på natten.

Tycker gott det kan dra igång nu. Jag är så i botten nu att är helt ambivalent.. Likt en zombie hasar jag mig fram. Förkylningen känns som en jojo i mon kropp och igår fick jag nya utslag på kroppen..antagligen av värme och stress. Jag känner hur min kropp motarbetar och reagerar. Jag har i princip aldrig utslag på kroppen, eller problem med ögonen, eller är förvirrad och glömsk..

Snart hoppas jag att jag kan påbörja en resa till mitt "normala" jag. Hon med energi..

RSS 2.0