Fruktansvärda känslor


Hur är det här, kan man fråga sig? Något jag frågar mig hela tiden men aldrig får jag ngt vettigt svar längre. Jag vet faktiskt inte. Just nu är det väl inte så bra. Inte efter paniknatten i fredags. Det har nog varit värsta natten hittills. Jag vaknade, tyckte magen kändes "konstig". Försökte känna Mini, men gjorde inte det. Jag satte mig upp, jag försökte dricka vatten, jag gick på toaletten och jag tände lampan.. allt.för att få en känsla av "rutin". Inget hände!! Inget. Min man vaknade.. då kunde jag knappt andas. Rädslan och paniken var så övergripande då att jag var helt övertygad. Jag drog på mig en tröja. Kunde inte vara kvar i sovrummet. Det bara skrek DÖD i huvudet på mig. Mini är DÖD!! Det har hänt igen!! Jag rusade ner och satte mig i soffan, precis på det där sättet som jag vet att Mini känns allra mest då. Mannen la sin hand på magen. Jag bara skakade! Min man försökte få igång Mini, behålla sitt egna lugn och även få mig att andas normalt. Tidsuppfattningen var som bortblåst. Hade det gått tio minuter,  trettio minuter eller längre.  Jag kunde inte svara, allt var bara gröt i hjärnan. Till slut, något som kändes som en evighet, kändes något. En rörelse, någon började vakna. En liten Mini, helt utom vetskapen vad hen ställt till med. Efter det började sparkarna hagla där inne. Det.gick i ett. Nu visste vi att Mini levde. Vi pustade, men fortfarande chockade. Fortfarande skärrade. Jag vägrade gå upp och lägga mig. Som tur är har vi sovit här nere innan, och inte tagit undan madrassen "i fall att". Det var ju tur. Inte för att vi kunde somna.. men vi slumrade till. Fast varje gång jag slumrade så vaknade jag av att mardrömmarna var igång. De jag nästan varit utan sedan jag blev sjukskriven och lagt ifrån mig jobbstressen. 
Dagen efter skulle min man åka till Lund och stanna över natten. Eftersom jag inte vill sova ensam så skulle jag sova hos mina föräldrar. Vi ändrade planen.. Eller visst, jag åkte hem till mina föräldrar och jag sov i deras soffa. Medan mannen åkte till Lund. Dock återförenades vi sent på kvällen igen och var i vårt egna hem över natten. Bästa och tryggaste lösningen för oss båda. Fortfarande tagna av nattens situation. Och jag är fortfarande tagen och verkligen på helspänn. För mycket känslor drogs upp igen. Både lördag och söndag har jag varit så trött att det knappt varit hanterbart. Ångesten har tagit över och rädslan är obeskrivlig. Tur att jag kan räkna timmar (snart 12) till jag ska träffa psykologen. För det behövs verkligen ett besök dit nu! På tisdag är det barnmorskan igen.
Men det är fortfarande så, hur mycket hjälp vi än får och hur många undersökningar vi än går på så finns det inga garantier. I mitt huvud kan allt hända! Precis när som helst!

På tal om något helt annat. Beställde en ny kamera igår. En mindre variant än min trogna vän systemkameran. Inte för att jag kommer dumpa den.. men den nya är lite mindre och lättare att ta med sig. Spännande. Det är ingen purung på marknaden, men med sjukpenning och nu graviditetspenning så låg den rätt i prisklass och vad jag begärde tekniskt för att jag skulle bli nöjd. Dessutom är den ju jäkla snygg :) En Samsung NX300. Samsung.. Trodde aldrig jag skulle köpa en samsung kamera..haha.. Men tydligen. Hoppas den kommer hyffsat snabbt. 

Nähe, jag kanske skulle ta och försöka somna om en stund. Eller bara gosa ner mig och lyssna på regnet som slår mot fönsterna här runt omkring. Vi sover fortfarande på bottenplan. Här är fönster överallt och det regnar på flera av dem. Rätt mysigt att lyssna på. När jag vaknar hoppas jag att mitt humör vänt, att orken finns där och att jag ska kunna övervinna åtminstone lite av ångesten.

Kram 

Baka det enkla men godaste brödet

 
Det godaste brödet jag vet.. För det blir sådär knaprigt på utsidan och lite segt och härligt på insidan.. med luftbubblor där smöret samlas och gifter sig lite extra med en god skiva ost. Dessutom är det så lättbakat att det inte går att misslyckas.. för det enda man kan misslyckas med så är det att bränna det.. och så länge man inte tar ut en kolbit ur ugnen så är det bara gott med en lagom bränd yta.
Dessutom kan man sättadegen på kvällen, och baka brödet dgen efter. Det gillar jag.. Så på fredagen innan läggdags sätter jag degen som innehåller följade:
 
3 krm färsk jäst
3 dl kallt vatten
6½ dl vetemjöl special
1½ tsk salt
 
Rör ut jästen i lite av vattnet, blanda sedan i resten av vattnet och resterande ingredienser. Rör till allt blandats. Det är en rätt lös deg, så ta inte i mer mjöl än vad det står.
Då var första momentet klart. Plasta bunken och gå och lägg dig ett par timmar, eller vad du nu vill göra. Du ska iallafall slå hål på en sisådär 8-10 timmar. Tänk på att degen ska stå framme och jäsa i rumstemepratur.
 
Dagen efter sätter du ugnen på 250-275 grader (min ugn går inte högre än till 250, så jag kör på det). Skrapa ur den lösa och luftiga degen på ett mjölat bakbord. Jag brukar dela degen i två bitar. Sedan kommer knepet med att arbeta degen så lite som möjligt. Skapa dig ett bröd genom att försiktigt vika fram en form. Lägg över bröden med skarven nedåt på bakplåtspapper. Här kan man variera brödet genom att pensla med lite vatten och strö på olika fröer och flingsalt. Låt bröden jäsa 40 minuter.
Sen skjutsar du in brödet i mitten av ugnen och låter det stå tills de fått fin färg, ca 15-20 minuter.
 
 
Det är så jag bakar detta fantastiska brödet. Det går att variera i form från små frukostbullar, till baguetter eller till mindre bröd. Även i smak kan man göra lite som man vill.
 
Viktiga är att det får jäsa länge, inte arbetas med för mycket och sedan får stå sin tid i ugnen.
 
Originalreceptet hittar du i boken Enklare Bröd. En bok som nog är det mest använda receptboken i det här hemmet. Verkligen en brödbok att rekomendera!
 
 
 
 
 
 
 

Svalt en liten vibrationsmaskin


Igår hade vi den skönaste måndagen på väldigt länge. Ingen behövde vakna till någon väckarklocka och vi fick äta frukost tillsammans och vara tillsammans. Som en söndag fast utan måndagsångest :) Min man var ledig igår, och det var riktigt skönt. Det var utan några krav och utan några måsten. Vi hade ingen plan och vi stannade hemma hela dagen. Förutom när vi var hos barnmorskan på numera veckokontroll. Skönt att gå en gång i veckan nu. Vill ha så mycket koll det bara går de här sista veckorna.  Hade det gått hade det varit perfekt med ett ctg-band runt magen dygnet runt för min del nu :D Så kanske jag hade kunnat sova i lugn och ro också.. Allt lät bra med Mini. Det är huvudet ner och benen upp, fast med ryggen utåt. Så att jag inte känner de där intensiva sparkarna är förklarat. Bulan på magen, under mina revben, är alltså rumpan. Jodå, det är precis vad vi anat själva. Med lite mer putade från krabaten har jag snart en tydlig rumpa på magen.. ;)

Dock är det ingen liten en som är sugen på att fixera sig.. Nä då,  man vet ju aldrig om gräset är grönare på andra sidan och då kanske man behöver ta sig ett varv runt. Jag hoppas iaf att Mini är åt det hållet för att stanna. Den här mamman är inte sugen på att få prova på något vändningsförsök. 
Hjärtat slog på bra igår och det är det allra viktigaste. Mini levde rövare på kvällen och den där rumpan skakades rejält..Likaså min mage till det. Ibland, när det är sådär mycket liv, då är det som att man råkat svälja en sådan där vibrationsmaskin som folk skakade bort fettet med.. ;) Dock skakar inte den här maskinen bort något fett.. tvärtom. När det är sådär livat då är jag också som allra mest hungrig. Som nu, mitt i natten.. då är jag riktigt hungrig och om någon timme kommer jag säkert sitta här med en banan i handen.

Men innan jag ger vika ska jag försöka sova bort hungern.. lyckas jag så lyckas jag. Annars får jag väl sitta här med en banan i handen.

Vill vara klar!


Jag är lite dålig på att skriva nu.. Ena delen av mig orkar inte ta hand om några känslor. Det är bara att tuta och köra med den energi som finns kvar. Andra delen är så fylld med känslor att det svämmar över. Jag vill bara gömma mig, och glömma mig. Jag vill bara att tiden ska gå. Jag orkar inte blanda  in andra i min känslostorm, även om jag inte kan låta bli att skriva om det emellanåt. Tiden är rent ut sagt skit jobbig nu! Även om Mini gör avtryck och jag kan sitta i soffan och högt säga Aj! flera gånger om så är det ändå inte tillräckligt. Jag har svårt att våga tro ändå. Nätterna är långa. Jag är så trött om kvällarna för jag kan inte sova om nätterna. Så jag lägger mig tidigt..somnar och vaknar sedan och måste vara vaken några timmar för att sen somna om ngn timme igen på morgonen. Svårt mönster att bryta eftersom oron blir mer intensiv på natten.

Ont i kroppen har jag också. Kanske mest för att jag är totalt slut. Jag förstår inte själv hur jag ska orka den här sista tiden.
Tänk, förra graviditeten vid den här tiden. Jag jobbade hela dagarna, kom hem och fixade om eftermiddagen och kvällen. Sov..och fortsatte så. Som om graviditeten var en enkel match. I jämförelse var verkligen förra graviditeten helt smärtfri.. tills allt gick fel. Då när det vände och allt det enkla blev till den svåraste smärtan.

Usch. Ibland tappar jag tron på mig själv och det är lätt att anklaga sig själv. Även om det inte var mitt fel..

Vi båda är fruktansvärt trötta. Vi vill bara bli klara. Vi vill veta. Vi orkar inte gå i ovisshet. Vi är så trötta nu.

För vi är så rädda


Det är ingen härlig bebisbubbla man är i direkt. Mer oro och överlevnadsbubbla. För det är ju så. Att känna Mini är inte alls samma känsla som när jag kände Lando. När jag kände Lando var det så spännande. När jag känner Mini är det mest liv jag tänker. Mini lever! Så när jag inte känner något är det nästan bara oro och jag måste jobba extremt mycket med mina tankar. Som nu. Att ligga sömnlös ena natten för att det är sådant liv i magen gör mig ingenting. Det kan jag ta, och jag ligger gärna vaken hela nätter. Inte kul med sömnlösa nätter,  men så länge jag känner att Mini lever så kan jag hålla mig själv bra mycket högre ovanför vattenytan än om jag inte känner när jag behöver känna (när man en gång upplevt en katastrof så tänder hjärnan till på det mycket snabbare än man kan tro, och det logiskt tänkandet kommer i skymundan. Så innan jag ens hinner reagera på det själv så är hjärnan på katastrofen igen.. Hos en psykolog får man lära sig ett och annat om hjärnan och det är skönt med fakta) Så att sitta här med en sömnlös natt för att tankarna börjat snurra är inte heller mysigt. Det här är en väldigt jobbig graviditet och den blir inte lättare ju närmare slutet vi kommer. Vi fick lära oss den hårda vägen att inte ta ut något i förskott.. och med allt vi gör nu så finns det med oss i bakhuvudet. Ett ärr som aldrig kommer lämna oss och som vi alltid kommer vara vaksamma över. Ett ärr som för resten av våra liv får oss att tänka annorlunda.
Vi tar inget för givet.

Jag jobbar varje dag med att känna Mini och lära känna Mini. Mest för jag är så rädd att ha missat det om det skulle gå snett igen. Jag vill kunna ha Mini lika levande i mina tankar som jag har med Lando. Svårigheten är som sagt att kunna njuta av det.

Att skriva om det kanske kan låta som en lycka för en utomstående. Att skriva om det är en bekräftelse på att jag känt liv. När jag misstror mig själv. När jag och min man tillsammans skrattar åt en guppade mage så flödar kärleken något otroligt till detta barn.. för att vi vet hur det kan gå och vi vill inte missa chansen. Mini har sitt namn, både för, mellan och efternamn. Mini har också en egen sång som Minis pappa sjunger, speciellt på fredagar  :D Mini har också vår fulla uppmärksamhet för att vi inte vill missa något. För vi är så rädda för vad vi kan förlora!

Fått lite sömn..


Solen strålar in i sovrummet, fåglarna kvittrar utanför och jag har fått sova flera timmar utan att det varit jobbigt. Någon timme var jag vaken under natten, vore ju märkligt annars, men bara att jag somnade om ganska snabbt igen var ju helt otroligt. Ändå sov jag mycket under gårdagen för jag var så trött.
Jag var verkligen trött.

Vet inte om jag känner mig direkt pigg idag. Men det gör inget..för jag har fått sova. Tror inte att jag ska gå upp riktigt än.  Ligger kvar och njuter av solens strålar som gör sovrummet så ljust. Lyssnar min på man som sover tungt här brevid också hoppas jag på att Mini vaknar och gör sig ordentligt till känna där inne i magen.



Bebisen har dött


Det finns inga sparkar i världen som kan ta bort min rädsla, det finns inget i världen som kan ta bort min saknad. 

Om man inte har förlorat sitt barn så är det nog svårt att förstå hur stor del av en själv som saknas. Jag känner mig inte komplett. Ofta tänker jag på hur en alltid fattas oss. Hur alla andra lever som vanligt, utom vi. Vi försöker leva som vi gjort innan. Men vi lever inte så som vi borde gjort nu. Vårt nya liv togs ifrån oss och vi är för alltid en mindre än vad vi borde. 
Folk glömmer också lätt bort att vi gjort en graviditet tidigare. Att vi förberett oss både materiellt och mentalt för att få en ny människa i våra liv. Vi har gjort det.. och vi gör det igen. Denna gången är det bara så mycket svårare. Så mycket svårare att VÅGA. 

Rädslan för att förlora ännu en del av sig själv är enorm. Det finns inga ord i världen eller sparkar för den delen som kan garantera att vi kommer få vårt andra barn levande. Inga undersökningar kan garantera och bara för att det hänt en gång betyder inte det att det inte kan hända igen. Statistiken säger att det inte är rimligt.. det sa den sist också. Ändå fick vi uppleva den lilla procenten till 100%. Så statistiken litar jag inte på. Inte känslan heller. Jag litar inte på något. Jag vet vad som kan hända och jag vet att det kan hända igen.

Ofta funderar jag på hur man klarar två så djupa sorger och saknader. Klarar man det? Tänk om jag ska behöva bli ett bevis. Tänk om jag ska leva med att sakna två barn. 

Jag känner också ett enormt ansvar. Dels för att veta hur Mini mår. Hur ska jag veta?? Ändå är det jag som ska ha "känslan". Jag är så rädd för att göra min omgivning ledsna ännu en gång. Ännu en gång. För jag glömmer aldrig hur min man först fick ringa mina föräldrar och berätta "vi är på sjukhuset, bebisen har dött men Camilla mår bra. Ni måste komma hit". Jag blir alldeles kallsvettig av minnet. Sedan fick han jaga tag på sin egna familj och upprepa att "bebisen har dött". Det sitter så djupt i mitt hjärta och tårarna rinner när jag skriver orden. Ingen ska behöva ringa från förlossningen och säga dessa orden till sina föräldrar. Det var ju bara två veckor kvar, och alla var så redo för att välkomna det nya livet.

Nu rinner faktiskt tårarna så mycket att jag inte kan skriva mer.

Klockring.. årets accessoar.

 
Vet egentligen inte vad jag ska skriva.. allt blir upprepning. Jag går bara hemma och väntar ut tiden. Ibland känner jag mig väldigt gravid, andra dagar knappt. Då tänker jag främst på magen. Den är där, men ibland är den mycket större och jag kan inte röra mig som vanligt. Andra dagar är den inte till lika stort besvär. Som idag. Tror det är när Mini vänt sig och magen inte är lika hård. Det är också de dagarna då det är mycket lugnare i magen och mycket oroligare i hjärnan. Typ så! Den där berg och dalbanan. Kan ni förstå hur trött jag är på den nu??!! Jag vill bara vara klar!! Att orka nu är på ren vilja.
 
Jag försöker sysselsätta mig i lugn takt, mestadels här hemma, för at få dagarna att gå. Kameran åker fram varje dag. För att jag älskar att fotografera och det får mig på andra tankar. Hitta på saker är jag inte mycket för nu. Jag får liksom ingen ro att hitta på saker där jag inte kan dra mig undan precis när jag vill. Med mina nära och kära går de bra. De förstår mig och låter mig vara som jag vill vara.
Härom dagen var jag i några få affärer och gick väldigt sakta och stressade inte det minsta. Några FÅ affärer.. inkl fika och kanske handlade det om två timmar.. Efter det hade jag så ont i kroppen. Jag har svårt för acceptera att det är såhär. Att jag är så vek nu. Samtidigt osm jag mycket väl vet varför, jag har kämpat och kämpat och min ork är verkligen i botten nu. Allt är så mottagligt nu och smärtgränsen är låg, för orken att motstå eller kämpa bara finns till det allra nödvändigaste.
Denna gången hoppas jag att jag får min belöning i levande form!!
 
Igår fick jag hem en ny poncho. Beställde den från Kina. Perfekt nu. Två knappar upptill och sedan öppen så magen får plats. Löv it! Väntar hem lite till från Kina, men det kom inte med samma leverans. Jag är iaf supernöjd med mitt köp! 
 
Idag kom jag även att tänka på den här godingen.. Min klockring från nittiotalet. Den har hängt med bra länge nu. Har inte använt den på flera flera år, men den har liksom alltid fått stanna kvar i smyckeskrinet. Nog för att jag tycker den är så himla snygg!! Nu ska jag se om det bara är batteriet som behöver bytas. Hoppas det!! För isf åker den på igen.. min klocka på fingret. Jag tror det kommer bli nutidens accessoar igen.. Så det så. Kom ihåg var ni såg det ;)
 
Nähe.. om jag skulle gå bort och handla något som vi kan äta till middag idag. Känner mig både lat, bekväm och trött idag. Så det blir ngt enkelt!
 

Vår

 
Det är VÅR nu.. Ljuset. Det härliga ljuset som kommer med tidiga morgonen. Fantastiskt uppiggande! Även en trött dag som denna. Sov nästan ingenting inatt. Ont i kroppen och en panik om hur det ska gå med Mini. Panik över att allt en dag är över, igen.. Det är en panik man inte kan styra över, den bara kommer. Jag hade en kanondag igår, ändå kom den där känslan över mig på kvällen. Bara huxflux. Även om Mini sparkade och höll låda hela dagen och natten, så hjälper inte det heller. Jag vet att det bara kan hända..utan att man har en aning om det. Jag är på min vakt.. dygnet runt. Alla veckor som är kvar.. snart är det åtta veckor kvar. Även det stressar mig. Det är så länge, men ändå så kort..
Jag har en önskan, om allt går vägen, och det är ett STOOOORT fat med kallskuret. Om allt går bra.. annars vill man helst inte äta alls. Men går det vägen, då ska jag frossa i flera olika rökta skinkor, salamikorvar, parmaskinka, ölkorvar, kallrökt lax.. och allt vad jag är sugen på. Det som jag inte äter nu. Mina smörgåsar ska få vältra sig i olika sorters pålägg.. och jag ska bara njuuuta. Det är jag värd!! Om allt går vägen vill säga.. jag är inte där än och långt ifrån tankemässigt. Det är bara så mycket jag önskar nu så mitt drömmoln håller på att svämma över.
Till dess får jag göra vad jag kan med mina frukostar och fortsätter hoppas på att mina drömmar ska slå in.. :)
 
Jaha.. våren och ljuset. Jag får nog erkänna att det är sämsta tiden att vara gravid på om man har en trädgård. Det går ju knappt att böja sig, och att rensa i rabatter är inte det lättaste. Jag försökte lite igår, mest för att jag ville komma ut och andas in luften och få i mig lite d-vitamin. Kan säga att jag hade rejält ont i kroppen efter det, så nog lärde jag mig igen att jag måste ta det lugnt. Vilket jag gör! Jag får helt enkelt bara gå ut och sätta mig om jag vill vara ute i trädgården.
 
Det är så härligt med ljusa morgnar. Jag gillar iofs varje årstid. För när den mörka tiden kommer är jag lika nöjd med det.. Men nu känner jag att ljuset behövs. Mer än någonsin!! Det känns som vi levde i ett mörker hela förra året, så nu behöver vi ljuset och jag tar vara på det.. även om det är en dag då jag bara ligger i soffan. Jag samlar på mig ljuset!
Också passar jag på att vårpiffa ljust här hemma..
 
Skänken, som jag och pappa har byggt, har fått ett ljusgrått draperi. Blev så himla nöjd med det. Mycket bättre än med de öppna hyllplanen. Detta känns mycket lugnare och mer harmoniskt, och även ljusare i köket.
Köket fick sig även en ny fin diskborste härom dagen (tokgillar dessa i trä). Och mina sticklingar har fått en fin plats i fönstret.
 
Och när jag har det fint i köket.. så blir man ju också sugen på att baka. Så igår gjorde jag en rulltårta med blåbär och bananfyllning. Försvinnande gott! ;)
 
Idag kommer jag bara vila mig den mesta tiden av dagen. Senare är det ett besök hos psykologen som gäller.
 
Ha det fint alla ni!

Holabalo


Jag har fortsatt småpyssla i barnrummet. Köpte en ny matta och ställde in lite lampor, puffade kuddar och Puppy fick sin plats i huset.

Det är svårt att vara i rummet. Drömmar som släckts och nya som tänds. Hela rummet ska få en rejäl renovering sen, men inte förrän vi vet om T kommer följa med hem eller inte. Blir det renovering kommer en del väggar få nya gipsskivor, taket skall göras vid, balkongen kommer bytas och därmed även brädorna ute på balkongen och räcket på balkongen kommer målas. Inne i rummet ska en tapet upp på vissa väggar och färg på andra.. Men det är då det.. någon gång. Men till dess har det nu gått från ett "förråd" till ett barnrum..igen. Nu öppnar vi dörren in till rummet och försöker vänja oss vid tanken. Stort steg!

Igår var det återigen en tung dag. Mådde inget vidare och när min man kom hem på lunch bar inte mitt psyke längre. Jag bröt ihop och tårarna ville inte ta slut. Det är obeskrivligt mycket känslor i allt. Jag tänker inte ens skriva ner det.. men allt ligger på ytan och det är inte mycket jag orkar nu.
Iaf så torkade mannen mina tårar, lyssnade på mon rädsla, tvingade i mig lite mat och fick mig att vila. Han är bäst och vet vad jag behöver. Jag kände mig starkare efter det och sen gick det bara uppåt. Känslan av det är också obeskrivlig.

Eftersom jag var trött och mannen inte känner sig kry så kröp vi ner i sängen tidigt. Vi kände på magen och räknade lite sparkar. Då tyckte vi att Mini allt kunde komma igång lite till.. vilket h*n gjorde strax därefter. Från dagens lugna till kvällen holabalo.. Magen petade från ena sidan till den andra, sparkarna var rejäla och bäst av allt de tog inte slut ♡

Nyligen var Mini vaken igen och gjorde sig till känna.. Nu verkar liten sova, så kg ska väl passa på jag med.

☆ 

Vargen kommer


Ja, det blev ju precis en sådan dag som jag visste. Har nästan bara vilat idag. Helt slut och med både smärta fysiskt och psykiskt.

Det är så otroligt jobbigt efter en dag som igår. Så mycket känslor som spelas upp igen. Så många tankar och så otroligt mycket oro. Så nu sitter jag här i min säng och kan inte sova.

Ångest står mig upp över öronen.
Idag är en sådan dag då Mini är lugn. Det är samma visa efter alla undersökningar. Livlig som bara den på undersökningsdagen för att sedan var betydligt lugnare dagen efter. Vilket trissar upp mina tankar och min oro till MAX. Jo jag skulle kunna åka in och göra en extra kontroll.. men då jag där igen..hur gör jag då dagen efter? Det sämsta man kan göra är att tappa kontrollen. Så jag försöker behärska mig. Jag har ju känt Mini..och med tanke på hur livlig krabaten var igår så är det inte konstigt om h*n vänt sig. Dessutom är benen fortfarande nedåt. Så kan har inga fötter som sparkar uppåt än. 
Men min största rädsla är ändå.. HUR ska jag veta om något är fel?? Ska jag åka in stup i kvarten, göra mig själv extra nervös och oroa alla runt omkring mig för att jag inte vågar lita på mig själv? Eller ska jag bara "bitchslappa" mig själv och lita på magkänslan? Det är lite som "vargen kommer, vargen kommer.." i båda situationerna. Mot mig själv om jag nu skulle missa något. Mot mina anhöriga om jag ska åka in hela tiden.. Det är så mycket ansvar som ligger på ens axlar att det är alldeles för svårt att hantera.



Allt såg bra ut


Igår var det inte en lika lugn dag som i förrgår.. jag fick ju ställa klockan. Något jag inte gjort på en hel vecka. Dock vaknade jag tidigare så sååå svårt var det inte att komma upp. Jag började piffa till mig, drog på mig kläder och virade en ny färgglad sjal runt halsen. Sen begav vi oss bort till barnmorskan. Skönt att de ligger så nära nu..tar knappt fem minuter att gå dit till skillnad mot 20 tidigare. Skönt nu när min kropp är mer sliten än den var förra graviditeten. Det är verkligen stor skillnad!  
Hos barnmorskan var det dags för glukosbelastning. Något alla här blir erbjudna att göra. Så varför missa chansen?? Alla fasar för den där sockerdrickan. Jag kommer ihåg att jag inte tyckte ett smakade så illa förra gången heller. För jag tycker inte det.  Med en halv pressad citron så gick det lätt att dricka. Dessutom försöker barnmorskorna här alltid ställa det kallt över natten. Kanske är det det som gör skillnad? Iaf så var det som att dricka citronvatten. Jobbigaste är att man gör det på fastande mage.. man hade liksom.inte tackat nej till att få äta en smörgås till det :) I bakgrunden hörde man "doktorer" (en vet jag var doktor det gick inte att missta till utseendet vad den andra var vet jag inte.. jag kallar alla doktorer så blir det lättare) som satt och antagligen åt goda bullar. Man hörde nästan hur det frasade för varje drag med smörkniven. Åhhh..jag tänkte bara på frallor ett tag.

Men där satt jag i soffan och fick inte äta ett skvatt på de två.timmarna man bara ska sitta. 
Tur min man var med, även om han bara satt och jobbade. Så även om han inte var så "närvarande" så var han ändå där :)

Efter två.timmar rusade vi hem och tryckte i oss mat.. huuuungrig! Vi hade dock inte så mycket tid på oss för sen skulle vi vidare in på sjukhuset och göra tillväxtkontroll på Mini. Eftersom det var en vild sak där inne som knappt legat still de senaste timmarna så var jag inte så orolig denna gång. Allt såg bara bra ut. Så härligt det är att se krabaten. Den lilla bebisen. Det är en livlig sak och inte helt lätt att mäta, men enligt resultat så följs kurvan bara bra. Två planerade undersökningar kvar.. Sedan är det dags. Nio veckor.

Under denna tiden tar jag vara på tiden tillsammans. Både tiden då jag känner livet av Mini, tiden då jag känner livet i mig själv och tiden jag har tillsammans med min man. Det är det som räknas mest nu. Tillsammans-tiden.

Det måste synas tydligt att sjukskrivningen gör mig gott. Både barnmorskan och vår läkare såg stor skillnad på mig. Jag känner mig bättre. Jag vet inte om.jag känner mig starkare och smärtan i min kropp är inte mindre, verkligen inte. Men nu hinner jag andas, jag kan finna ro och jag får den vila jag behöver för att klara det här. Både fysiskt och psykiskt. Min hjärna hinner med. 

Dock var det ju det här med sömnlöshet, den ör detsamma även om mardrömmarna är mycket mindre så sitter jag ofta upp i sängen. Vaken och kan inte sova för hjärnan grubblar. Dock har jag suttit vaken ett tag nu så nu tänkte jag lägga mig ner och försöka få någon timme till. 

När jag sedan vaknar igen, när det ljusnar ute.. då är det en onsdag att ta tag i. För min del kommer dagen bli lugn. När det varit lite vila och mycket känslor dagen innan så är jag rätt slut i hela mig dagen efter. Så vila står på schemat.. och jag känner redan nu att jag kommer ha ont i kroppen. 

Sovrum och barnrum

 
Jodå..skåpet åkte in i sovrummet och jag är riktigt nöjd! Det gör sig kanonbra här i rummet. Samtidigt som det ger bra förvaring till vikta kläder. Att vi inte tänkt på detta tidigare, att ha något liknande just där. Jaja..bättre sent än aldrig. 
 
 
Lite piff får man ju också tillföra..som en enkel galge från kemtvätten. Så snygga i sin enkelhet och väl värda att synas.
 
Det är inte bara sovrummet som.fått sig en omgång. Nä idag gjorde vi något modigt. Vi började rensa i barnrummet. Det var ju det som.skulle varit Landos rum. När det inte blev så så trycktes alla saker in där och med tiden fylldes det på med så mycket annat också. Som det stökigaste förrådet med alldeles för mycket känslor. På ett sätt är det skönt att vi har börjat. På ett annat sätt är det så sorgligt. Sakerna..de som var till Lando. Som han aldrig fick. Vissa saker var så menade till honom och hans rum att jag inte behåller det. Inga viktiga saker..och inget speciellt men som ändå var tänkt till hans rum. Som tapeten..de rullarna gör vi något annat med. Eller det där väggklistermärket som.man kunde mäta sig på.. sådana saker som var så tänkt till hans rum. Om Mini följer med oss hem så kommer rummet få helt nya tankar och helt ny planering. Vi renoverade aldrig rummet nör Lando väntades.. vi kommer inte renovera nu heller. Inte förrän vi vet. Däremot finns det ju en planering och en dröm. Drömmen om Landos rum finns fortfarande kvar. Jag har bara insett att den inte blir verklighet. Som jag saknar den lilla killen. Varje dag..varje dag!! Det går inte en dag utan att han är i mina tankar. Flera gånger om dagen är han aktivt i mina tankar, hela tiden finns han i mitt bakhuvud. 
Även om det var Landos rum..så är Mini lika mycket värd samma tankar. Så därför har jag bestämt mig för att ta tag i rummet. Inte bara skjuta det framför mig för min rädsla kommer ivägen. Kommer inte Mini med oss hem så har denna människa också fått sitt rum på samma sätt som Lando.. rummet jag bygger upp i min dröm och planering. Då kan det inte se ut som det gör nu. Jag hoppas att vi ska få fullfölja vår dröm och planering denna gång
 
Imorgon ringer vi den lokala loppisen som får komma och hämta sådant som vi inte ska ha kvar.
 
Också börjar vi på nytt.. en plan för Mini. 
 
 

RSS 2.0