Så det blev


Idag var det en sån himla bra dag. Vi var på vårt sista besök hos psykologen, hon som hjälpte oss igenom graviditeten med Tyra. Där vi kunde ventilera våra tankar och känslor, eller bara få gråta utan att det blev obekvämt. 
Idag kom vi dit med Tyra I vagn, inte längre i min mage. Vi pratade. Berättade om förlossningen. Det urakuta kejsarsnittet. Krisen. Kaoset. De djupa känslorna. Tårarna var nära. Samtidigt som vi fick ur oss, vi fick bekräftat att pusslet jag la i mitt huvud den första tiden var ett tvång för mig..för att kunna gå vidare. 
När vi pratat klart bestämde vi alla att punkten var satt. Vi var klara. Vi lämnade rummet med kramar och vi gick därifrån med en helt annan känslan än vi var vana vid. Vi gick därifrån som en familj. Vi gick därifrån starka.

Det hela firade vi med att shoppa kläder till Tyra,  en klänning till mig och sedan hängde D inne på GAME och deras utförsäljning medan jag och Tyra väntade utanför. Ut kom D. med två stora påsar. Efter det tog vi oss hem med tåget igen. Jag kände mig så stark och bekväm i mig själv att jag faktiskt vågade mig på att åka rulltrappan ner till tåget med vagnen. 

Sedan tog det inte lång tid.. då vände allt. Mitt starka jag. Mitt glada jag. Äntligen mitt jag.. Ett svart hål. Beskedet var väntat.. men inte riktigt än. Det hade varit många besök på sjukhuset. Ut och in. Men ändå, en sista gång trodde jag vi skulle få träffas. Jag bara väntade på att hon skulle få komma hem en gång till. Så jag och Tyra kunde få åka dit. Så hon kunde få träffa Tyra åtminstone en gång. Det hann vi inte. Idag somnade hon in. Personen som alltid funnits i mitt liv, som passat mina gnagare till husdjur när vi varit på semester, som alltid sagt till en att man fick ta den godaste chokladbiten på tårtan även om den inte tillhörde ens bit, som fyllt en med god mat, som alltid hört av sig när man fyllt år, som alltid varit där och som alltid älskat sina syskonbarn. En person som stått mig nära, oss nära. Vi kommer sakna henne. Tårarna bränner på mina kinder och hjärtat värker. Varför hann vi inte en sista gång. 

Just nu känner jag mig allt annat än stark. Jag är stark för Tyra, men inte för mig själv. Inte nu. Nu är jag ledsen. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0