Det var denna dagen..


Dagen idag.. Igår gick vi här hemma och klagade över våra krämpor och smärtor. Jag hade så ont överallt och mannen fick ryggskott på jobbet, lagom till han skulle gå hem för att hålla helg. Tur att han kunde gå upprätt. Desto värre var det när han skulle böja sig. Så här gick vi två, med en synvilla om att vi skulle ha ngt uppstoppat i..ja ni vet var >___< 
Vi som hade planer på att åka på dagsutflykt med svärfar och hans sambo som idag. 

Tur var så vaknade vi aningens bättre imorse och innan vi hunnit känna efter så ringde vi och sa att vi följer med. Hurra! 
Tur att vi ringde direkt..för sen kom huvudvärken. Som vägrade släppa..och med tiden kom också de övriga krämporna.
Men vi var med..och vi fick shoppat :)

Fast..jag måste nog säga att en så lång dag i bil och gående är inte min melodi just nu. Låter mjäkigt i mina öron. Jag är en tuff brud annars.. men inte nu. Nu är jag vek, svag och ganska så orkeslös. Men jag vet varför..jag vet VERKLIGEN varför och jag försöker lära mig att acceptera det. När jag nått mitt mål, då ska jag bygga upp min styrka igen!

Allt med en ångest


Ibland är det bra och ibland är det dåligt. Igår var det sådär. Inte för att Mini inte sparkade, för det kunde jag inte klaga på. Tankarna var mer på att varför skulle det inte kunna hända igen?! Det kan hända igen. Även om det sällan händer så skulle det kunna hända. Speciellt mig.
Rädslan förlamar mig. Så som igår. Tröttheten tar vid och krämporna blir nästan outhärdliga. För igår, jag hade så ont i min kropp. Överallt. Jag var så trött, otroligt trött. Förra graviditeten kändes knappt. Jag jobbade fram till vecka 36, med samma tunga jobb. Ensam. Visst var det tungt.. men ändå inte som jag hade föreställt mig. Den här gången är det så mycket värre. Det är så mycket mer än ett barn jag bär nu. Min kropp är förstörd. 
(Åh, nu är det Minis vakentid.. ngt litet kände jag allt. Kl är 04:58)
Allt man bär i en första graviditet.. det bär man gånger så mycket mer nu. Oftast brukar man vara lugn(are) i väntan på andra barnet, men som ni förstår är läget något helt annat nu. Istället för att "boa" och köpa hem grejer så håller man tillbaka alla känslor. Man vill men man vågar inte. Allt man gör är en utmaning. För varje spräckt gräns innebär det ångest och oro. Härom dagen gjorde jag ngt som jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag köpte tapeter. Dock väldigt neutrala och INGEN barntapet. För det hade det inte blivit ändå. Till Landos rum köpte vi en neutral randig. Den ville jag inte ha upp i det rummet. Den får sitta någon annanstans. Den jag köpte nu är också en sådan som kan sitta var som. Men när jag hittade den så billigt och dessutom kunde föreställa mig hur fin den skulle bli så kunde jag inte låta bli. Spännande kan man tycka. Jag visste vad jag gav mig in på. Ångesten. Även om det inte är i allt man förbereder som olyckan ligger så finns det där ändå. Kanske för att vi fått lämna ett rum som idag skulle vara fyllt av liv. Rädslan finns där. Jämt. Och för varje sak man köper ligger en stor ångest och rädsla bakom. Kommer ni ihåg de där kläderna jag skrev om, som inte kom längre än till varukorgen? De har inte kommit längre heller. Jag har insett att det får vänta. Jag får väl ut och panikhandla sen om allt går vägen. 
Rummet och tapeterna. Det får också bli sen. Det rummet rör vi inte förrän vi har svaret på vår stora fråga. Kommer det flytta in ett barn i rummet?

 

Att få energi..


Igår fick jag faktiskt ha en bra dag. En såndär som gav mig energi på energi på energi hela dagen. Jag började med att fortsätta i vår lilla lilla hall på ovanvåningen. Bytte ju ut renfällen till en vanlig och stooor matta och målade bord och ändrade om kvällen innan. Sen när jag vaknade igår började jag med att göra min nya lampa.
 
Som jag är himla nöjd med. När den stod och torkade så passade jag på att måla en skänk uppe i hallen grå. Det var på tiden att den blev vidgjord. Den har hängt med oss i åratal.. och var väl egentligen påväg ut till garaget, men den har hållt sig kvar för det är ju ändå en bra avställningsyta med lite förvaring. Så tills jag hittar en bra byrå får den stå där.. :) Har den dock inte på bild, den är nämligen inte riktigt klar.

När jag gjort klart det på morgonen och fått min lampa på plats i fönstret så tog jag äntligen tag i tvätthögen. Eller berget. Det som bara växt och växt den senaste tiden för en av oss har jobbat sent om kvällarna och den andre varit psykiskt knäckt. Sätt mig på det sistnämnda. Nu fick jag energi, och tvättmaskinen och torktumlaren snurrade ikapp nere i källaren. När jag sedan hade energi kvar för att orka laga mat också så gav huset upp. Eller strömförsörjningen.. ops! En fas rök.. och nästan bokstavligen RÖK. Den var så varm när den skulle bytas att den knappt gick att ta i. Så där stod jag.. med halvfart på strömförsörjningen, en ugn som slocknat och maten halvfärdig.. Tur vi har en mack i närheten, för inte hade vi sådana proppar hemma heller. Mannen rusade iväg. Sen var det bara till att rulla på igen.. ja, efter maten blivit klar ;)

Det var så skönt att ändå få känna att man hade ork. Så fort jag blev trött eller kände mig på vippen till orolig så la jag mig och vilade. Det blev den perfekta kombon för mitt psyke. Att få koppla av hjärnan men ändå ha tid att fokusera på det viktigaste Mini. Såhär önskar jag att det kunde få fortsätta. Att jag kunde få min tid, att få kraft. Få bygga upp mig själv och framförallt mitt självförtroende. Det är omöjligt när man är knäckt, utmattad och helt orkeslös.

I nästa vecka ska jag träffa en psykolog. Det ska bli skönt. Kanske någon som kan förstå mig på djupet.. Någon som kan se hur jag faktiskt kämpar.
 
Efter en bra dag så hade den ju kunnat få sluta lite bättre. För det första så får jag alltid så ont i mina höfter när det är dags att sova. Jag klarar inte att ligga på sidan, mina höfter går sönder. Men vad ska man göra??!! Så där låg jag och vände och vred mig varje femte minut.. Sen fick jag sådan magknip. Kanske måste jag dra ner på lök nu.. Det är det jag kan komma på som jag åt en del av igår till middag. Det gjorde så ont i magen att jag låg och kved. NU känner man ju hur långsamt tarmarna jobbar också. Något som aldrig störde mig i förra graviditeten. Men nu.. nu är det hemskt. Halva natten låg jag och kved.. Stod upp. Satt upp. Samtidigt höll Mini minidisco i magen. Det blev ingen bra kombination. Inte alls faktiskt. Gav mig mest illamående av så mycket på en gång. Att Mini är vaken så långt ut på nätterna får vi nog ta ett allvarligt snack om ;)
 
Idag började morgonen väldigt segt. Så jag tänkte att jag startar dagen med en uppfriskande fruktdrink på banan, apelsin och mango + vatten. Slänger i allt i blendern och ska mixa ihop allt. Jovisst.. tror ni inte att bottnen går av på blendern och vattnet forsar ut över hela köksbänken.. Blir så trött. Bara till att slänga skiten. Slängde dock över frukten i matberedaren och tänkte att det skulle funka lika bra. Det gjorde det I N T E. Bananen blev liksom finhckad istället för mixad.. Riktigt äckligt att dricka med alla de småbitarna. Så, jag tror jag gör vad jag brukar. En kopp kaffe! Sen ska jag vika tvätt och fixa i sovrummet.
Ute snöar det. Hurra för det!! Hoppas det kan börja vräka ner snart också. Så det blir mysigt att gå ut.

Idag håller jag tummarna för att min nya väskan ska anlända.. samt att den nya to go-blendern ska komma. Så jag kan börja  göra fruktdrinkar igen.
 
Ha en fin fredag och en härlig helg!
 
Ps. snön var inte långvarig *suck*
 
 
 

En boklampa


Det började såhär.. jag rensade ut lite gamla böcker från bokhyllan och drog fram en gammal lampfot.. 
Med lite trälim och annat klister, tålamod, färg och fem armar för lite.. 
Så blev det såhär..


En lampfot med grå böcker (alltså,  ursäkta den gröna tonen i bilderna.. det är något med snapseed som gör det. Måste se om jag kan fixa ngt annat bildredigerarprogram till telefonen som är lika bra). Det var lite krångligt, men med lite bkandade bokstöd så gick det till slut. En bok var grå i sig själv..så den fick behålla sin rygg.
Dagens pyssel.

Älskar att få pyssla och måla.. och att dessutom ha ork till det. För detta är terapi. Att få måla (och åka skidor), det rensar mina tankar. Om så bara för stunden, men bättre lite än inte alls.

I skrivande stund ligger jag nerbäddad i soffan. För riktig vila behöver jag också. Dessutom är det de stunderna då jag tar chans att känna Mini rejält. Det är då magen kan guppa och jag verkligen få ta del av det. Få se det med egna ögon. Livet som levs.
Tror jag ska sluta ögonen en stund och samla kraft till tvätten som snart måste vikas.

Unna sig


Jag fick aldrig skrivit klart på bloggen igår. Blev så hiskeligt trött att det bara var till att lägga huvudet på kudden, sen sov jag. Alla spänningar hade släppt.

Sov väl sådär ändå, och kände för varje gång jag vaknade hur trött hela kroppen var. Är fortfarande rätt trött i kroppen. 
I magen är det betydligt lugnare idag än igår. Jag försöker tänka på gårdagens fulla aktivitet och att Mini också är trött. Precis som jag.

Eftersom det såg så bra ut igår så "firade" jag som vanligt. Blommor har köpts hem och en väska hittade jag på HM.com, till väldigt bra pris må jag säga.. 

För att sedan kunna kunna känna att jag tar hand om mig själv nu när jag är sjukskriven så dricks det kaffe ur finmuggar som jag hittade på Mio och i dagarna ska jag plåga mig med den omtalade ansiktsmasken som tar allt..och lite till. Det ska jag göra..för att fira Minis aktivitet och goda betyg och samtidigt för att ta hand om mig själv ❤

En sprattlig sak


Idag var vi och fick se Mini igen, den här gången på bokad tid. Hos vår underbara läkare. Mini var nog lite extra glad idag.. :) Det var så livligt där i magen att utraljudsmanicken hoppade till flera gånger. Vi bara flinade. Emellanåt var det så svårt för vår läkare att mäta för Mini hade roligare saker för sig. Ligga still verkar inte vara Minis melodi. Kul att se. Benen gick i ett och vi konstaterade att hur det än är så har Mini det bra. Vi tar det dag för dag..och idag var det himla bra. Allting såg bra ut..Mini, navelsträng, fostervatten, moderkaka osv.. Det är det vi kan göra nu, det och hoppas.

För att jag ska få vila mitt psyke, försöka komma till ro med mig själv så blev jag också sjukskriven i två veckor till att börja med. Efter det kommer jag återgå sakteligen till arbetet. Så får vi se hur det går. Men under den här tiden ska jag rå om mig själv och tänka på Mini. Samt försöka sova om nätterna.

Så jag ska väl börja redan nu..med att försöka sova :)

Att känna sig svag


Jag är inte alls på humör idag. Först fick jag nästan ingen sömn alls inatt. Som tur var höll Mini mig sällskap i mörkret med små tecken på liv. För det är det de små rörelserna handlar om för mig. För varje litet tecken så jublar hjärtat att Mini lever. Men för varje stilla stund krossas jag av oro. Jag är livrädd för att sova. Lando dog mitt i natten, utan förklarliga orsaker. Jag är livrädd för att lägga mig fel om jag somnar. Jag tänker inte skriva om de känslorna på djupet. Anklagelserna är något vi jobbat hårt med, som ändå sitter kvar på djupet. Tänk dig själv om du är ouppmärksam och ditt barn skadas för att du inte var där precis då. Bara det gör ont i hjärtat. Att inte ha en förklaring till ens barns död gör att man gärna lägger skulden på sig själv. Jag är hellre vaken i tre månader till än att behöva riskera ännu en sådan skuld att bära. Så att ge mig sömntabletter är uteslutet!

Idag har jag gjort ett samtal som ska leda oss till en annan hjälp. Tillsammans med vår kurator beslutade vi att en psykolog kan vara till större hjälp. Så nu ska jag få en tid till psykolog. Jag ringde dit och den trevliga tjejen på andra sidan luren frågade om jag ville berätta hur jag mår nu och vad som hänt osv. Då brast det.. jag grät och kunde knappt prata. Jag behövde inte berätta så mycket mer. 

Nu vill jag inte ha sagt att det är lättare ju tidigare i veckorna det här händer.. för det vet jag mycket väl att det inte är. Allt är enskilt! Hur man än skriver ner tanken så blir den fel. Det går liksom inte att förklara på något bra sätt i ord. Det kan lätt bli missuppfattat.. så alla får utgå från sin situation i ett sådant här läge. Men eftersom det nu hände det som hänt så "önskar" jag att jag nu hade kunnat säga.. "åh, vi klarade oss förbi den där veckan". För att få hämta andan, komma till ett mål.. för att sedan kunna ta ett nästa tag för att klara resten. För varje vecka tänker jag.. nu går vi in i vecka 24.. "bara"...blablabla veckor kvar. Också gnager vecka 38.. Vi kommer aldrig över en sådan mållinje. Vi kan nå dit..men vi kommer inte få andas ut och hämta ny kraft. Jag känner mig så svag. Var ska jag hitta kraften?? Jag finner lycka för varje gång jag hör att det ser bra ut, men för varje gång tänker jag också att vi aldrig upptäckte något fel på Lando. 
Jag kan inte säga att detta är en lycklig graviditet. Jag hoppas bara vi ska få ta igen lyckan i Maj.

Men vad säger att vår bebis kommer överleva denna gången? Det är ingen som vet. Ingen i hela världen kan veta det.

Jag är glad att jag struntade i allt vad jobb innebär idag. Den dåliga sömnen, förkylningen som gjort mig svagare, samtalet som var jobbigt men som förhoppningsvis kommer hjälpa, oron och nervositeten inför morgondagens ultraljud  (jag är alltid nervös inför varje koll).. det hade inte fått plats med ett jobb också.

Ute är det trist väder. Inget lockande eller uppiggande alls. Jag stannar i sängen. Orkar inte bry mig om dagen. Inte just nu!

Hur mår jag..


Jag kan inte sova, men det gör inte så mycket nu.. Det är ju tidig morgon. En tanke som började rulla i huvudet när jag ligger här i mörkret är Hur mår jag, egentligen? Ibland kan man ju faktiskt må rätt så toppen. Det är ju inte som livet är innan Lando dog, men det känns som ett liv jag lagt bakom mig. Inte bakom som negativt eller bortglömt. Jag kommer ihåg mitt liv.. men nu är det lite allvarligare. Mina fötter är stadiga på jorden och jag är ärligare mot mig själv (ibland på ett negativt sätt) än tidigare. Folk kan vilja vara känsliga och på ett finare sätt säga att mitt barn föddes stilla, i min hjärna svarar jag Det är väl inte konstigt han var stilla, han var ju DÖD. Jag var inte naiv tidigare, och jag är det ännu mindre nu. Jag kan också på ett annat sätt visa när jag blir arg på något och faktiskt våga säga varför. Kanske har jag lättare för att välja mina kamper när det gäller för mig att orka. När jag mår toppen, då kan jag känna en viss säkerhet i mig själv. Hitta tillbaka till mitt självförtroende och känna mig glad. Dock är de gångerna alldeles för få. Varje dag lever jag med en inre stress. En negativ stress. Den positiva saknar jag, det är den som peppar mig till att prestera. Det är den positiva stressen som får mig att vilja göra mitt jobb lite bättre hela tiden och det är den som får mig att vända upp och ner på hela huset för att återställa det till så jag tänkt mig vilja ha det i min huvud. Det är den stressen som får mig att må bra. Tyvärr är den negativa stressen starkare nu. Varje dag äter den upp min ork. Kanske inte varje dag, men nästan. Ofta! Jag sugs ner i ett mörkt hål, tappar tron på mig själv och låter hellre bli saker än sätter dem i verket. 
Nu kanske många tänker.. Du, du som är så aktiv..målar, pysslar och blir färdig direkt. Det är sant. Jag gör mycket för att hålla igång mig själv. Att få måla, skapa och framför allt se förändringen i mitt hem är livet för mig. Jag älskar det. Det var det jag saknade som mest när jag befann mig i det djupaste hålet. Jag är SÅ tacksam för att jag hittat tillbaka till det och vågar ta mig an projekt mer och mer. Det ingen ser är vilket hjärnarbete jag gjort för att nå dit. För varje gång jag ska ta fram en pensel finns tanken Orkar jag?? Bryr jag mig?? Kommer jag bli klar??
Det är väl därför jag sliter på som en plöjar-oxe när jag väl sätter igång. Jag är så rädd för att förlora mot mig själv. Att jag inte klarar projektet jag antog mig. Men det ser ni inte.. utåt syns bara en galet aktiv kvinna som blir klar i ett kick. Där och då berusad av sin aktivitet..men som ibland bryter ihop när ingen ser. Det är då jag är extra tacksam för att min man kommer och hjälper mig upp. När han säger att jag ska lägga mig i soffan, också plockar han ihop det jag dragit fram.

Jag sover dåligt. Vissa nätter sover jag BRA. Oförskämt bra. När jag inte sover bra.. så kan det bero på många saker. Ångest är en del.. Ångest att hamna i det djupa svarta igen. Ångest för att jag inte kan förutse utgången. Ångest för att jag ska missa något som gör att Mini dör. Ångest för att jag inte klarar mitt jobb. Ångest för att andra ska tycka jag är lat..osv.
Även om jag i tankarna inte kommer längre än till förlossningen med ett levande barn så får jag ändå ångest över förberedelser inför OM vi får ett levande barn. Vi har ungefär det mesta hemma.. allt väntade ju på Lando. Det är saker syskonet får ärva, såklart.. Ändå går tankarna på att vi har för lite tröjor.. jag måste handla hem lite varmare kläder. Lando skulle födas mitt i vintern, och då var jag helt lugn med alla förberedelser. När jag ska handla de där tröjorna till Mini så läggs dem i varukorgen, sen blir det inte mer. Då kommer tankarna på att jag kan handla det sen. Hur mycket kläder ska vi ha som aldrig ska få användas.. för att våra barn aldrig kommer hem levande?! Drömmen säger ett och de verkliga tankarna något annat. 

Hela jag känner mig kluven. Jag lever med en ständig rädsla. Varje dag. Den syns inte alltid, men den är med mig. Jag som aldrig haft döden i min tankar lever med den jämt nu. Alla kan dö, och det gör mig rädd.

Så hur mår jag nu då?? Det är så mycket berg och dalbana i det så det finns inget rakt svar. En dag hoppas jag att återigen bli berusad på livet. Det är mitt mål!

Vilken dag


Vilken dag. Vilken helvete morgon. Paniken var total när Mini aldrig kom igång imorse i vanlig tid. Inte hade jag känt något liv på natten heller. Hade en rätt orolig natt inatt då den påminde så mycket om natten då Lando dog. Kunde inte få det ur skallen.. och när klockan slog 05 imorse så ökade också paniken för varje stilla minut.  Den tiden är i vanliga fall Minis vaken tid.  Inte idag, såklart. I över en timme låg jag och väntade och kallsvettades. Drack kallt och höll på. Inget! Helt still. Har man upplevt det tidigare så.. ja jag kan inte ens förklara hur paniken tar sig. Den blir total. 

Jag försökte ändå hålla mig lugn. Lite mer än en timme senare kom det tre sparkar. Liv! Underbart. Men det blev inte mer. Mannen gick till jobb och jag lyckades somna om ett litet tag. Vaknar alldeles groggy, tagen av händelsen och med en enorm huvudvärk. Som om någon sprängt mig i bitar och sedan satt ihop mig på ett dåligt sätt. Sen låg jag här..ville känna mer sparkar. Hände inget.  Panik och ångest. Sedan la jag mig lite i soffan, då kände jag lite. Dock långt ifrån vad jag är van vid. Min man, som nu också är förkyld, gick hem från jobbet. Vi åt och jag tänkte att då kommer nog Mini igång. Icke! Jag kunde inte släppa oron. Till slut ringde vi till förlossningen och förklarade vår situation. Vi fick såklart komma in. 

En barnmorska tog emot oss och frågade om vi skulle leta hjärtljud, med risk att inte hitta det direkt.. eller invänta läkare för ultraljud. Jag sa att vi kan börja med att lyssna, jag kunde inte vänta på läkare. Hittar vi bara hjärtljud så är jag nöjd, sa jag till barnmorskan. Så hon hämtade en doppler. Väl mot magen var det inga svårigheter att hitta hjärtat. Jag började såklart storgråta av lycka och lättnad. Barnmorskan lät oss lyssna ett bra tag och hon räknade slagen som var jättebra. När hon var klar tyckte hon ändå att vi skulle få träffa en läkare och göra ultraljud. Allt för att se så det var bra och att vi skulle få åka hem lugna.

Efter lite väntan kom en helt underbar läkare. De är helt fantastiska inne på förlossningen. Jag fick berätta allt vad jag kände, och inte kände.. Hon tryckte och klämde och sen tittade vi. Där låg vår Mini. Med ett bultande hjärta som fortfarande slog perfekta slag enligt maskinen också. Mini såg alldeles perfekt ut, likaså fotervattnet och allt annat viktigt. Mini låg såklart med ryggen utåt.. Något jag inte är van vid. Läkaren kunde också tänka att Mini blivit lite påverkad av min kraftiga förkylning och då kanske är lite trött av det. Hur som så fick vi en ordentlig koll på läget och förhoppningsvis ska jag kunna sova gott inatt.

Som vanligt var personalen vi fick träffa helt underbar. Det är så hormonerna gör volter och jag vill börja storgråta för deras fantastiska bemötande och känsla för en när man kommer in med sådan rädsla.
Men nu orkar jag inte gråta mer idag. Jag försöker sova istället.

Kan inte sova..hur som helst


Jaha..då sitter man här igen. Mitt i natten. Ångest. Kan inte sova. Får för mig att jag ligger fel.. inte på höger sida och inte på rygg.. och min sämsta sida är den som är kvar, vänster. Säkert många som tänker att "Äh, det där kan man inte tänka på.." Jo, jag kan. Jag tänkte inte så nämnvärt på det förra gången, men då vaknade jag på höger sida..med ett dött barn i magen. Så jag lovar, man kan också bli besatt av tanken och livrädd på samma gång. Jag tänker liksom inte göra det igen..
Så då sitter jag här.. rakt upp och ner och kan inte sova.
Förkylning hann inte försvinna under rimmar heller. Är ungefär lika täppt i näsan än, huvudet spänner och det sätter sig i tänderna.
Mår dessutom lite illa av allting.

Nä, ingen bra natt. 

Är trött på denna förkylning

 
Den där envisa förkylningen håller mig i sitt järngrepp. Vägrar ju ens visa någon tendens på att avta. Det är ju så man hinner bli nervös att det ska påverkar bebis i magen. Vill inte ha ngt skit som ställer till det.

Jag försökte sova en stund, men det är svårt. När man inte tar ut sig om dagarna är det också svårt att komma till ro "bara för att". Jag har svårt för det. Vila kan jag göra, men inte sova. Iaf så blev det inte bättre av att ligga ner, nu börjar jag få ont i huvudet istället och känner mig varm. Verkar dock inte ha någon feber.
Såååå jobbigt och frustrerande är det. Nu får det vara bra! Jag orkar inte detta.
 
Tur att mamma inte r rädd för att bli sjuk. Hon kom hit och åt frukost med mig idag. Det var mysigt. Dessutom är det en sådan dag då mannen inte kommer hem på lunch, så jag hade varit ensam hela dagen om hon inte kommit. Hur kul är det när man är sjuk och inte kan göra något?!!
Med sig hade hon senaste numret av Drömhem & Trädgård, och i detta numret var där ju några inspirerande reportage och fina hem :) 

Sen var hon vänlig och åkte och hämtade ett paket som låg och väntade på utlämningsstället..
 
Äntligen kom de fina förvaringslådorna. Tre storlekar, samma stil och helt underbara. Passar perfekt in i skåpet. En dag när jag är frisk ska jag fylla dem med sådant som behöver fin förvaring.. ;) Är helnöjd, och så glad att alla tre fick plats.
 
När mamma ändå var i butik så passade jag på att be henne köpa hem lite tulpaner till mig. Jag och mina tulpaner.. men det gäller att frossa nu :)
 
 
Men hur fint är det inte?? Älskar denna blomma!! De senaste vita fick hänga kvar ett tag till. Mamma fick tag på ljusrosa, så när bara de gula bladen från de gamla tulpanerna åkte av så blev det en perfekt kombination med de rangliga till de rosa krispiga.
En stor bunt blev det på matbordet.. och otroligt vacker. Något att vila ögonen på när man går här hemma.
 
Nähe.. jag får väl återgår till att lägga huvudet på kudden och räkna flygande dammkorn eller nått. Vad jag än gör så känns det inte bättre med förkylningen.
 
 

Färg och glädjevolter

 
Är hemma även denna dagen. Fortfarande förkyld, med en snorig näsa, svullet svalg och kli enda in i hjärnan. Ungefär. Fast, jag har ju fått sova inatt. Rätt så mycket, mycket sammanhängande dessutom. Otroligt skönt! Vilket jag kan känna, för även om jag är megaförkyld så känner jag mig ändå lite piggare. Sen ligger det ju ett tunnt tunnt lager med snö på sina ställen. Jomen, lite ljusare blir det allt. Ljusare och piggare.

Igår fick jag ett ryck och målde lite här hemma. Man kan ju bara göra sådana lugna sysslor när man är hemma och är sjuk. Även om hjärnan vill så mycket mer så är det tur att kroppen bromsar en. I sittande position målade jag bla. en gammal färgglad porslinsburk. Det var en cupcake i pastellrosa, med brun och vit frosting med strössel på och allt vad det var. Förvånar mig inte alls att den bara låg i en låda, väl gömd (och glömd). Färgglada prylar blir inte långlivade i detta hem. Inte när de ska stå framme. Nu kan den stå framme. Nu känns den som betong efter att jag målat den med kritfärg. Det lilla körsbäret på toppen sparade jag rött.. för en kul detalj :)
 

Papplådorna jag hittade på Netto fick sig också en stänkare. På den nedre lådan var där en stor uggla på locket. Ugglor i all ära, men det gick liksom inte in i skåpet. Dessutom var den ju rätt färgglad, och hur det var med det skrev jag alldeles nyss ;) Så på med lite färg.. Nu passar dem in mycket bättre. Bra var ju att jag köpt sådana här lådor tidigare på Netto i andra färger och mönster, det innebar att två av mina andra lådor hade ett grått gummiband till låsningen. Bytt är bytt. För de grå passade ju perfekt på de nymålade lådorna. Det gäller ju att ha fin förvaring i ett skåp med glasdörrar. Så imorgon åker jag till DHL's utlämningsställe och hämtar hem ännu fler lådor att ställa in. Eller förhoppningsvis ställa in. Jag köpte ju en jättefin korg med lock. Den fick inte plats. Så den får stå utanför istället. 
Tror den kommer få bli en såndär leksakslåda, om nu Mini följer med oss hem. Vilket vi alla hoppas.

Färgen jag använder mig av till alla nya projekt är..
 

L'authentique. En helt underbar kalkfärg från Holland. En dryg, täckande färg som bara känns sådär härligt krämig och mjuk när man målar med den. Kan man bli kär i en färg så är jag kär i den här. Kalklitir i all ära.. på väggar. Men till möbler så är denna excellent. Aningens dyr, men väldigt dryg. Sen kan man ju få lite beslutsångest av alla färger och nyanser.. Jag valde till slut Vallei. En varm mjuk grå färg. Ger mitt skåp en lite gammal känsla..
 
 
Så.. detta är lltså färgen med stort F, eller L.. L'authentique ;)
 
Idag vet jag inte alls vad jag kommer sysselsätta mig med. Hjärnan är på gång med en grenljusstake al'a Ernst. Dock har jag varken en gren, kakelfog eller någa ljushållare hemma. Inget jag kan skaffa i en handvändning här ute i småbyn heller. Så jag låter hjärnan jobba vidare på idén. Hade nog ändå inte haft full ork att ta i det nu. Jag måste vila. Även om V I L A inte är min grej.. när jag vilar så fylls hela kroppen av idéer. Bokstavslamporna väntar jag också på att få göra.. när det nu kommer levereras. Troligen inte till imorgon.

Även om detta inlägget mestadels handlar om en färg.. Så slänger jag väl in några rader om Mini också. Trooor nog ni är några läsare som är mer nyfikna på det, egentligen.. ;)
Idag är Mini lugn. Attans lugn. Men nu när jag är hemma kan jag lägga mig ner och känna om det finns något liv där inne. Imorse fick jag mig en och annan spark, så därför är jag ändå rätt lugn.
Igår var det hyffsat lugnt. Jag fick fångat en och annan spark med kameran (alltså när jag filmade) på dagen. Är det vanligt med så tydligt guppande i vecka 23? Tror nästan inte jag började känna Lando med handen förrän i denna vecka. Iaf så var ju Minis pappa inte hemma på hela dagen. Han kom hem först sent på kvällen, då tågen från Lund blev inställda flera flera gånger pga. olyckshändelse på annan ort. Men sen när han väl kom hem, och började prata.. DÅ!! Då blev det liv i luckan och det sparades inte in på någa glädjevolter. Magen guppade och mamma hurrade. Den där papparösten alltså.. <3
I skrivande stund känner jag lite livligheter. Kanske är det ett klagomål på hur jag sitter. Så det kanske är dags att sträcka på benen och ge den där skrutten lite utrymme.

Ha en fin dag!

Bokstavslampa

Jaha.. då ska väl jag också ge mig på projektet bokstavslampa. På Instagram är det bokstavslampor så det står härliga till, och man kan ju inte bli annat än sugen på att prova själv. Vilka bokstäver det blir.. De första på våra barn. L som i Lando och en än sålänge "hemlig" bokstav. Minis riktiga namn. Även om Mini inte är född så är namnet klart. Innan Lando var född så var vi inte säkra på vilket av namnen det skulle bli. Också blev det Lando, rörande överrens i mormors famn.
Nu är det rätt givet till Mini, och inget vi kommer ändra.. Ja, om det inte visar sig att Mini inte är vad vi alla tyckte se.

Färgerna jag även beställde hem är några nya från Panduro. Den grå ska vara till bokstävera. Den rosa vet jag inte än. Men det lär jag säkert komma på sen när våren närmar sig och vårkänslorna börjar spritta i kroppen.
Älskar att måla. Så himla avkopplande!

Annars är det mestadels en skitdag idag. Jag är ju som skrivet tidigare, förkyld. Så tråkigt. Avskyr halsont och när det kliar svidande i näsan.
Som jag skrev inatt så sov jag inte mycket heller efter alla mardrömmar. Dessutom fick dem mig på negativa tankar. Även om jag känner Mini sparka lite då och då så kan jag inte ens tänka mig att vi ska ha turen att få ett levande barn med oss hem denna gången heller. Ibland kan jag tro det, men när det svarta molnet är över mig är det nästan omöjligt.
 
Jag hoppas på en bättre dag imorgon. Till dess fortsätter jag leta pysselinspiration.

En text i natten..


Ibland drömmer jag extrema mardrömmar.  Med död som "huvudsyfte". Det är inte alltid någon dör, men alltid någon som är påväg att dö. Jag vaknar alldeles stel i kroppen och känslan av att man bara vill skrika. De där klassiska filmscenerna nör någon vaknar av sitt egna skrik. Så känns det. 
Då är det lika bra att sätta sig upp och försöka skingra tankarna. Vänder man sig bara om börjar det om på nytt.
Det känns som att jag aldrig, eller väldigt sällan, får slappna av på natten. Jag spänner mig i mina drömmar och när jag vaknar känner jag bara efter.. Känner efter så allt är okej. Scannar av rummet och väntar på något litet tecken från Mini. Är trött på att vara gravid. Ärligt, jag hatar att vara gravid. Jag hade inte tvekat någon sekund om jag hade kunnat lämna över det till min man. 
Där har Anja Pärson och Filippa det bra.. :)

Det där riviga jag hade i halsen..det har nu satt sig i svalget och känns mer ont och svullet. Jag fortsätter stanna hemma från jobbet. Tänker inte gå dit för att överanstränga mig och riskera något annat. Jag är inte som förr. Nu struntar jag i vilka problem det än ger på jobbet och tänker på oss, mig och Mini. Jag tänker inte heller göra några beställningar hemifrån. Det får någon annan sköta. Jag bryr mig inte nu. 

Det är VI som är viktigast. 
Nu tror jag det får bli ett glas oboy innan jag försöker somna om. Magen kurrar så jag måste lindra med ngt.. kall oboy är skönt för halsen också.

Kram 

PS. Kommer ni ihåg serien En röst i natten?? Kom och tänka på den när jag satte rubriken ;)

Allt lät och såg bra ut


Jag har sådan huvudvärk. Mest hela tiden och säkert ännu mer nu för att jag hostar hela tiden. Ibland när jag hostar stramar det i hela magen. Det kommer jag ihåg från förra graviditeten också, kan inte resa mig för snabbt, hosta eller göra hastiga rörelser. Aj aj! Nu har jag ju redan djävulskt ont i vänster sida när jag går eller står eller sitter eller vad som helst. Inte hela tiden. Ligamenten sa barnmorskan. Säkerligen ligamenten. Och jag tror henne..nu för tiden självdiagnostiserar man sig själv via nätet innan läkaren gör det åt en.. så jag hade mina aningar. Eller mannen min, det är han som får dem uppdragen när jag klagar över smärta och oro.

Barnmorskan tyckte ändå jag skulle ta det med min läkare på tisdag. Så det ska jag göra, och även prata sjukskrivning. Sjukskrivning. Fanns knappt på min karta. Nu kanske jag kommer bli sjukskriven en andra gång inom ett år. Känns helt galet. Jag, sjukskriven? Men jag vet att det är nog ändå det bästa..så jag kan få ta saker i min takt. Smärta och oro, men också en saknad som sitter i hjärtat.

Annars verkade allt bra med Mini. Hjärtljudet behövde barnmorskan inte leta efter..det hittades direkt, och det lät fint. Blodtryck och urin var det inga konstigheter med. Imorgon lämnar jag ett urinprov på odling också, för att ha extra koll så jag inte har någon urinvägsinfektion som lurar. Man vet ju aldrig, även om jag äter medicin varje dag mot det.. Känns tryggt med extra koll.

Om några veckor är det dags för sockerbelastning. Man är ju inte sugen direkt. Fast med citron och sugrör så är det inte så äckligt, mest jobbigt att få i sig allt. Även här lyssnade barnmorskan på mitt önskemål och bokade in mig en dag när öppna förskolan är stängd (de håller till i samma lokaler) så jag slipper sitta och titta på alla mammor med sina barn i två timmar. Det är lätt att tankarna börjar fara iväg då.

Ja, det var dagens besök hos barnmorskan. Nästa vecka är det tillväxtultraljud. Så får vi hoppas Mini växer som hen ska. Tror även att det kommer påbörjas en liten plan inför igångsättningen. Känns nervöst. 20 maj som det är sagt har jag aldrig tagit till mig eftersom jag vetat att det inte blir då.. så därför har jag aldrig haft något annat mer än maj i huvudet. I nästa vecka kanske vi har ett datum.


Från något till något heeelt annat. Fick ni ellos katalogen idag? Jag blev såld på skjortan och byxorna.. kunde inte låta bli att klicka hem. Får ju passa på nu innan det blir skralt i kassan. Skjortan tänkte jag att man kan ha öppen när magen inte får plats i en knäppt skjorta.. bara med ngt enkelt linne under. Byxorna har resår i midjan.. så om de skulle passa (har sååå svårt för byxor) så är dem töjbara i midjan, och sen kan man ha dem nedanför magen med en topp nedstoppad i brallorna sen med en skjorta eller nått över. Himla snyggt på bild iaf.

Nähe kära vänner.. Idag har jag gjort middagen lätt för oss. Ärtsoppa på burk. Kan det bli enklare? ;) Magen kurrar iaf.


Sjuk

 
JAG.ÄR.SJUK!
Inte kul alls. Det är mest halsen och hostan som är värst. Till det kommer tröttheten och en smärta på sidan på magen. Den är inte där alltid, utan kommer då och då. Speciellt när jag är uppe och går. Bara att ta sig mellan sängen (madrassen vi på nedervåningen just nu) och toaletten kan kännas som en kamp. Typiskt nog är jag i behov av att gå på toaletten jämt. Tror det är en Mini som trycker på blåsan. 
Iaf så ska jag till barnmorskan idag. Kanske borde jag bara vara hemma och kanske boooorde jag tänka på att inte smitta andra. Men jag har ju sagt att jag ska tänka mer på mig själv. Så då gör jag det! Jag vill inte missa en enda chans att få höra hjärtljudet. Snart vill jag nog ha en tider ofta. Dels för att ha koll på läget och sen för att få sig ett lyckorus i form av hjärtljud. Även om jag känner Mini, som nu, är det något annat när man både ser och hör. Då kan kunniga hjälpa mig att se och höra om det är bra.
 
Just nu sitter jag här på den resårbotten vi plockar ber för att ha som extra sovplats när jag inte vill eller kan sova där uppe. Sitter här i dunklet och konstaterar att jag inte är van att vara hemma en helt vanlig måndag när andra åker till jobbet. Kör det alltid så många bilar i vår gata??! Hmm..inget man märker av annars om eftermiddagen eller kvällarna. 
Kanske får det bli grindar på staketet sen då..om allt går som det ska och Mini följer med oss hem.
 
Nähe.. jag kanske skulle lägga mig ner igen och försöka få lite mer sömn. Min man verkar trött..han tar sovmorgon (med all rätt) :) 

Gravida föräldrar


Jag sitter som vanligt vaken mitt i natten. Kan inte sova. Jag BORDE sova.. men att bara ligga och vända och vrida sig är bland det jobbigaste jag vet. Speciellt nu. Nu när det börjar ta emot och stramar i magen när jag gör mina vändningar. Dessutom är det rätt smärtsamt i fogarna när man vänder sig. Så då kan jag ju lika gärna skriva i bloggen.

Jag har iaf haft sällskap av en vaken Mini här i mörkret. Några sparkar fick jag fångat med handen. Barn, ligg nu åt detta håll så jag kan få känna dig ordentligt! Tycker inte om när Mini vänder sig, då känns det ju så mycket mindre och jag blir så mycket oroligare. 
En gång i timmen (eller egentligen menar jag minuten) tycker att man som förälder kan få kräva av sitt barn ;)

Och på tal om det här med föräldraskapet.. jag förstår inte 'blivande' föräldrar.. Är man inte förälder när barnet ligger i magen redan? Det är ju redan då ansvaret börjar..och fortsätter för alltid. Efter vecka 22 är du officiellt förälder, om det händer ngt ofattbart. Då är det DU som 'blivande' förälder som står där med alla beslut och allt ansvar. Då är man helt plötsligt förälder.. med mycket ansvar. I din livs största chock. Hjälpen, som iaf vi fick, går inte att klaga på. Den allra bästa hjälpen. Men jag tycker man är förälder direkt man börjar känna ett ansvar för sitt barn i magen.. Redan tidigt i graviditeten! Denna gången kände jag mig som mamma till det nya barnet DIREKT vi läste av det på testet. Från dag 1. Jag gjorde det inte med Lando, kanske för att man då inte riktigt visste vad det hela innebar och vilken kärleksrelation man skapar. Nu visste jag och jag vet vad som väntar. Så bort med 'blivande'. Man ÄR förälder när man själv känner sig som det..även om det är tidigt i graviditeten!
Hej gravida föräldrar!

För en timme sedan tänkte jag att jag BORDE försöka somna om.. en timme sedan. Nu tänker jag att jag kanske åtminstone skulle lägga mig ner och fortsätta vila om inget annat, allra helst somnar jag gärna om!

Vi älskar våra barn

Jag vaknar med paniken! Den där jobbiga, för att jag inte känner något. Samma panik som när Lando dött. Jag får ingen ro. Det får inte hända igen. 

Jag känner mig på dåligt humör. Det är oron. Den gör mig arg. Ilsken. Det kokar i hela kroppen. Vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vill bara skrika. Få ut allt. 

Jag är för trött. Kroppen är alldeles matt. Det värker överallt. Speciellt i psyket. Min häl som gjort ont länge men inte haft ork att kolla upp gör ännu mer ont nu. Benen känns som spaghetti med smärta.  

Jag tänker ofta på Lando. Varje dag. Saknar han så. Ligger jag i soffan kan jag ofta undra över hur det varit att känna lyckan när ens barn kommer mot en. Eller ligga i soffan och höra ens barn vara fullt upptagen med att underhålla sin pappa med något. Det är så mycket man undrar över och fortfarande drömmer om. Det är så mycket jag vill göra tillsammans med Lando, som jag aldrig får. Man saknar sitt barn i det oändliga.

När saknaden blir sådär extra påtaglig så ökar ju också oron för det nya barnet. För även där finns ju drömmarna. Även om de inte blir lika "ut i det blå" så försöker vi drömma om en framtid med Mini också. Det är inte lika lätt för man vet vad som händer om något går snett. Samtidigt är vi ju Minis föräldrar, det är vår plikt att skapa drömmar för henom också.

Våra gullungar. Undra om de är lika, Mini och Lando. Våra näsor (två i en) lär dem båda ha. Lando fick den, och vad vi kan se från ultraljudsbilden så har Mini också en tjock näsa :) I föräldrarnas ögon, världens bästa barn som vi älskar i det där oändliga. Till månen och tillbaka igen, livets alla timmar.

Nä, jag kanske skulle försöka vila lite till. Tycker mig känna ngt smått från Mini. Så nu är det morgonmys!

Kram

Bara Mini följer med oss hem

Det är en liten Mini som håller mig vaken. En liten rackare som sparkar åt "fel håll". Något som verkar innefatta min urinblåsa eller liknande.  Det är inte skönt. Flera gånger har ett Aj! hoppat ur min mun. Samtidigt är jag nöjd! Det får vara hur obehagligt och smärtsamt som helst. Bara Mini följer med oss hem efter förlossningen.
Idag har det varit mycket sparkande. Kanske Mini är lika glad över att gå in i vecka 23 som vi är :) När jag satt på bussen kände jag några rejäla fotsparkar, sen hemma i soffan vid flera tillfällen också nu.. Mys. 
Hoppas bara det fortsätter i samma takt. På måndag är det barnmorska, dags att lyssna på hjärtat.  

Tulpanens dag

 
Idag är det tulpanens dag.. vad passar då bättre än ett nytt blogginlägg?! ;) Just nu regnar dropparna inte täta här på bloggen. Inte så som regnet utanför husets väggar. Jisses vad det vräker ner, blåser rejält gör det också. Inte alls behagligt.Fast värmen här inne från braskmainen gör det rätt behagligt när regnet smattrar på fönsterna. 
Jag sitter här i halvdunkelt ljus, överallt är ljusen tända, braskaminen är igång och en skön intrumental musik är igång i bakgrunden. Liiite synd är det att jag kommer vara ensam hemma hela kvällen. Hade gärna haft mitt trygga sällskap här brevid mig nu. Fast det är ju inte bara nu, alltid. Känner mig mer komplett när han är vid min sida.

Jag har börjat jobba igen efter den långa ledigheten jag tog över jul och nyår. Fyra dagar är avklarade. Det går helt okej på jobbet, men det är tungt. Lyften känns, ryggen värker och psyket är påfrestat. När jag kommer hem värker hela kroppen. Jag ÄR sliten.Obeskrivligt sliten. Jag vill bara komma hem, få min vila och få min tid. Tid med Mini, man vet aldrig när den kan försvinna. Jag vill inte gå något förlorat. Ibland förstår jag inte hur jag ska orka ta mig fram till Maj. Ibland tänker jag att det är snart. Sedan ser jag veckorna. Det är lång tid kvar. Hur ska psyket orka? Tur vi får mycket hjälp, och för varje spark Mini ger mig så känner jag en lycka. Som nu! Eller på bussen hem.. ojoj.. då var det livat :)

Här hemma har jag sysselsatt mig med att måla vitrinskåpet. Nu är det nästan klart. Fötterna skall målas, men jag klarar inte av den positionen nu, så när min man har tid så blir det hans göra.
 
Det är så fruktansvärts dåligt ljus idag, så bilderna är vad de är.
Jag är supernöjd med färgvalet. Den där ljusa lite duvgrå färgen. Använde mig av färgen L’ Authentique. Helt underbar kritfärg som täcker kanonbra. Mysig konstistens som gör den väldigt lätt av använda utan en massa spill och kladd. Grymt nöjd.
Hela skåpet blev kanonbra.. och jag är så glad för det.

 Också kan man förvara fina saker i det. Min Daily Journal ligger där i skåpet och är fin. Älskar den kalendern som är perfekt som både kalender och en mindre dagbok. Använder den flitigt som båda.. dels för att hålla koll på läkare vi träffar, kurator, psykolog och barnmorska och jobbmöten.. samtidigt som jag kan få ner några rader om Mini. Få rader som gör att det blir lätt att ta sig tiden.

På tal om tid.. jag kanske skulle få i mig lite mat. Får bli pytt i panna med stekt ägg.
Ha det fint!
 
 

Jag behöver styrka

 
Första jobbdagen efter den långa ledigheten är avklarad. Det gick bra idag. Hade varken någon jobbig mat att laga, eller så många barn att laga till. Så det gick bra. Däremot så kändes det i kroppen att man var tillbaka på de hårda golven, och att jag och Mini inte längre hade våra stunder. 
Det är nog dem stunderna som tar hårdast just nu. När jag inte får tid till att känna efter. När jag missar om det är liv i lådan, och sedan tror att det inte varit något liv alls. Jag har ju känt något sprattel. Men inga riktiga sparkar. De där som brukade komma på förmiddagen. Mini har säkert vänt sig också. På mitt jobb är det upp ner upp ner hela tiden. Man står aldrig rakryggad en längre tid. Även om det kan bli ensidigt och tungt ändå. 
 
När jag kom hem från jobbet var jag inte så trött som jag varit tidigare. Och eftersom min efterlängtade kritfärg (Lauthentiq) väntade på posten så var jag ju tvungen att hämta den. Sen skulle jag ju bara provmåla lite på dörrarna. Det slutade med att jag målade hela skåpet. Men jag behövde det, jag rensar lite tankar då. Vissa joggar ett varv..och jag målar.  
Skåpet blev fint. Ska bli kul att få se det i dagsljus..gärna en ljus dag dessutom.
 
Nu är jag väldigt väldigt trött. Det märker jag. Direkt tar ångesten och oron vid. Får för mig att jag inte känt Mini på hela dagen och är helt övertygad om att det inte kommer sluta bra den här gången heller. 
Jag får se hur detta fortsätter. Jag tänker inte fortsätta mina kvällar på det här tankesättet bara för att vara duktig på mitt arbete. Nä, de här tankarna vill jag inte ha. Dem gör mig svag! Jag behöver styrka!

Tung dag

 
Det här är Mini's egna kläder. Dem vi köpte efter rul för att bevisa för oss själva att det är en ny liten påväg. Då var dem ett bevis, nu är de ett hopp. Hopp om överlevnad. Efter att vår kurator sa till oss att vi måste börja tro på att en ny är påväg så bestämde vi oss för att köpa några kläder. Bara lite. För att ha något att "ta på" när vi inte riktigt vågade tro. Mer behöver vi egentligen inte köpa. Vi har ju ett rum som står fyllt upp till bredden med både kläder, blöjor och alla små behövliga ting. Det enda som inte är gjort med rummet är renoveringen. Tack o lov! Den neutrala tapet som vi valt får åka ut till hallen på ovanvåningen istället. Eller rummet brevid barnrummet. Den skulle ju vara till Landos rum. Nu blev det ju inte så. Så jag kommer tänka om helt med rummets förändringar. 
 
Det har varit en tung dag idag. Imorse fick jag veta från min vän att en väldigt nära anhörig till henne somnat in. En älskad pappa till två små pojkar. En fru som är av med sin andre hälft. Det gör ont att veta. Jag lider med dem i deras sorg. Önskar att ingen behövde uppleva den smärtsamma sorgen. Han var ju så ung, alldeles för ung för att mista livet och sina barns framtid. Det fanns ju så mycket kvar.
 
Att Mini inte varit i sitt livligaste form har inte heller hjälpt till att gaska upp mig en dag som denna. Några sparkar hit och dit har det varit. Eller två synliga, men annars bara lite smått fladder. När jag mår dåligt, är ledsen så blir jag såklart extra orolig. Jag är så rädd för att få känna den smärtan igen.. den som gör så förbannat ont. Den gör ju fortfarande ont när jag tänker på Lando, men jag vet lite hur den ska hanteras nu. Jag har gjort det jag aldrig trodde var möjligt, jag har lärt mig leva med den. Men jag vill inte återuppleva den på nytt.
 
Imorgon är det åter dags till jobbet. Eftersom jag under de här tre veckorna av ledighet ännu inte glömt hur tungt det är när man är helt ensam och bara har sig själv på plats och allt man har att göra och ska hinna med så tar det emot. Min hjärna är så upptagen med att fokusera på Mini (kanske svårt att förstå..men den största tiden på dygnet går åt att analysera hur man känner sig, hur det känns i magen, om det sparkar, om det inte sparkar osv.. för man är så förbannat rädd för att något ska gå fel utan att man märker det, igen) att jag har väldiga koncentrationssvårigheter och är väldigt trött i huvudet. Jag behöver aktiviteter som att måla skåp eller något annat. Där hjärnan kan få jobba ifred ändå och jag kan få slappna av. Och vila..vila när jag vill och behöver det.
 
Ja, vi får väl se hur det går. Först ska jag försöka få lite sömn.
Godnatt!

Jag hittade mig själv

 
Nu när jag är ledig, får vila när jag vill, får bearbeta tankar i fred och tänka klart utan att någon stör mig så känner jag hur mycket mer energifylld jag är. Som att få tillbaka en bit av livet igen. 
 
När glädjen och orken finns så känner jag också att jag har missat ett år av mitt liv. Ett år av mig själv. Ett år där jag inte fick vara mig själv men där jag verkligen fick känna mig själv. Såhär i efterhand..gick jag tillbaka till arbete för fort ändå? Jag blir tokig inombords när jag blir avbruten i min tankeverksamhet. Det är ju ingen som vet att jag står och tänker, och egentligen behöver tänka klart. Hur ska andra veta det?? Men jag känner det..Nu när jag fått tänka, fått vara kreativ och fått känna på livet igen så känner jag mig själv igen. Hon som varit borta i ett år. Här är jag. Jag hittade mig själv.. jag behövde bara tiden. Är så glad att jag tog alla mina sparade semesterdagar denna julen. Det gav mig hopp om livet!
 
Snart är det tid för den vanliga vardagen igen. Jag ska prova, och försöka. Skillnaden denna gånger är att jag inte tänker kämpa och slita och inte heller säga emot en eventuell sjukskrivning. Jag tänker inte vara rädd för att säga till när jag inte klarar mer. Jag och Mini går före allt jobb i världen. Jag måste tänka på oss och inte alla andra.
Jag har kämpat mig igenom mycket mer än vad man borde behöva. Behöver jag verkligen bevisa mer? 

Saknad

Vår lilla familjehörna i nya skåpet. Ramen till Lando fick jag igår av fina Jonna. Man blir alldeles varm i hjärtat när man tänker på att hon helt av egen vilja ville ge bort denna fina ramen till oss. Och visst blev det bra? Jag är helnöjd, och tycker den passar perfekt in i skåpet och vår stil.
Idag är en trött dag. Jag har ändå sovit hela natten, men jag har börjat drömma mycket mardrömmar igen. Mycket om död. Jag kommer inte ihåg vad jag drömt, men det har varit väldigt aktiva och intensiva drömmar. Med död som utgång.
Dagarna flyter på rätt bra här hemma nu när jag varit ledig. Då har jag fått chans att känna när jag är glad, och faktiskt glad in i hjärteroten. Igår kände jag den där stora glädjen. Mini sparkade för fullt och jag sa till mannen att lägga handen på magen. Då blev det såklart lugnt..lugnt..lugnt.. och sen kom en riktigt kraftig spark. Sådär så magen hoppade. Baam! Jag blev själv alldeles tagen och paff över kraften. Då blir man glad. Det är med en sådan djup glädje man faktiskt kan se på riktigt hur glad man är för Lando också. Även om han inte finns vid liv så är han ändå det finaste barnet, vårt finaste barn. Vårt barn vi är stolta över. Och även om det faller många tårar så är han ändå vår glädje. Vår skatt! Också har vi ännu en skatt på gång. Att vår bebis ska bli storebror. Att vår familj ska bli fyra.
Även om dagarna går bra så känner jag både när lampan är släckt och i drömmarna att både ångesten och saknaden är enorm. Jag är ju fortfarande väldigt väldigt ledsen över att inte få ha min son hos mig. Att inte kunna få skydda honom och ge han trygghet. Att fortfarande känna sig otillräcklig för sitt barn. Tänk om jag bara kunde få ge honom en kram och säga få berätta hur älskad han är. Vår finaste Lando, alltid älskad.

Vecka 21+6


Imorgon är det dags för vecka 22. Känns så märkligt det där.. hjärnan är så mycket längre fram i graviditeten. Jag är i slutet på graviditeten i hjärnan, och när jag då ser vilken vecka det är så är det ju en eeeeevigheeet kvar. Jag har ju varit klar och redo sedan länge.. så väntan nu är extrem. Kanske också för att jag bara vill ha ett svar på hur det ska gå denna gången. Det är det ju ingen som vet..ingen kan sia om framtiden, man kan bara gissa. Fast jag kan inte ens det. Många var övertygade om att det skulle gå bra sist.. ren gissning som blev rent åt skogen fel. Så vi gissar inte denna gång.

Vecka 21+6. Jag försöker ju jämföra hela tiden med förra graviditeten. Det går ju inte, och egentligen finns det ingen mening med det heller för det hjälper mig inte, ändå blir det så.. Magen är mycket större denna gång. På måndag ska jag dra på mig kockrocken igen..jag får nog prova den innan dess.
Mammakläderna har åkt på sedan länge, men jag har ju tröjor och blusar som ännu passar.

Huvudvärk hade jag nästan ingenting förra gången. Nu har jag något litet nästan varje dag. Torr och täppt i näsan är jag jämt och jag har aldrig nyst så konstant som jag gjort nu. Nyser hela tiden tycker jag.

Magen är helt ur funktion. Rent ut sagt skitjobbigt.

Hela kroppen är sliten. Nu har jag varit ledig i snart tre veckor och jag känner mig annorlunda, lite piggare. Jobbar jag är jag helt förstörd efteråt. Både fysiskt och psykist.
All press på att hinna och blir klar för dagen och att klara uppgifterna och ha ansvaret helt på mina egna axlar är så mycket tyngre nu, hjärnan är fullt upptagen med annat. Jag kan stå ut med mycket.. men att jämt gå med den stora frågan "kommer vi få ett levande barn denna gång?" är så energikrävande att det inte går att förklara. Det är lätt att säga "ta det dag för dag" när man inte är i situationen. Jag tar dag för dag i graviditeten, men ska det gå snett kan vi lika gärna ta smällen nu. Men det är det ingen som vet.. och det spelar ingen roll hur många undersökningar vi är på. Ingen vet slutresultatet.

I slutet på månaden, eller det blev nog i början på nästa månad, ska jag träffa ännu en läkare. Dags att prata sjukskrivning. Både för det fysiska och psykiska.
I slutet på denna månaden kommer det också påbörjas en plan för och inför förlossningen. Kanske bestämmer vi datum då också. Nervöst.

Folk frågar ofta "Hur mår du?" också ser dem att mitt velande svar är påväg.. då tilläggs det snabbt "ja, om man nu bara tänker på graviditeten.." Vadå "bara" på graviditeten? Det här är min graviditet ju.. bara för att jag inte mår dåligt och inte gnäller över krämpor som i en "vanlig" graviditet så betyder det väl inte att allt är bra? Räknas inte den extrema oron till graviditeten? Man måste inte känna igen sig i andras smärta och mående för att ha respekt och förståelse. När jag berättar om foglossning och huvudvärk..då är man med på noterna, men berättar jag om den stressande oron så är det inte lika "intressant" och samtalet går över till annat.

När Mini sparkar blir jag glad och fylls med kärlek till detta barn. Det är så härligt och speciellt när jag har turen att få känna dem med handen också. När jag känner något, som nu, skriver jag gärna ner det och är min man hemma får han alltid höra det. Någon enstaka gång har han också haft turen att känna. Eftersom min hjärnan inte vill bli så lurad ännu en gång så tror jag alltid att jag bara inbillat mig när jag känt något. Därför är det viktigt att det finns svart på vitt har jag märkt. Då kan jag gå tillbaka, eller fråga min man, om och när jag kände något senast. Man känner sig helt skadad när man slutar tro på sig själv.

Det känns som att det finns så mycket att skriva..så mycket att förklara. Det är inte lätt att vara gravid denna gång. Illamående, huvudvärk och foglossning är det lilla..Oron och stressen över hur det ska sluta är däremot enorm. Kommer vi få ett levande barn?? Kommer Mini få växa upp med oss?? Eller kommer våra barn alltid förbli små? Vad som än händer så kommer dem för alltid finnas i våra hjärtan.

De nya projektet



Jag har ju fått hem mitt andra projekt.. Först har jag inga, sedan haglar de fram här i huset. Eller haglar..jag ska inte överdriva ;) Men när trappan blev klar kom sen detta skåpet till vårt hem. Som alla vet står inte en furumöbel säker i detta hus. Fram med penslar och färg direkt! Insidan fick bli vit.



Efter en andra strykning, snabb torktid så var skåpet fyllt med fina saker. Tålamod är inte min starka sida. Länge har jag haft en lampett liggandes i förra skåpet. Köpte den på en loppis för längesen för jag blev förtjust i designen. Så enkel och fin. Dock hittade jag aldrig platsen för den här hemma, till nu. Tycker den står så fint där lutandes lite "avslappnat" inne i skåpet. Att sedan sätta ett batteriljus där i gör ju att man kan tända lampetten utan risker.


Fina lådor, en filt och annat fint har också fått ta plats..



Likaså med min favoriter från Kerstin Tillberg. Underbara muggar det där, användbara är dem dessutom till allt möjligt. En batteridriven ljusslinga ger också ett fint ljus i skåpet.

Ja, detta är insidan. Jag längtar tills kritfärgen kommer så jag kan måla utsidan också, men det får ni se då..

Att få följa med i vår trappa en stund..

Jag har ju visat på Instagram, så då är det dags här också.. Trappan. Mitt senaste projekt som ni hört talas om. De utlovade bilderna i dagljus kommer här :) Vi är så himla nöjda. Det blev riktigt bra med en vit trappa och med mattorna som ska göra den lite mer säker. Detta är ju en gammal furutrappa. Det är många som sprungit upp och ner i denna genom året. Furu formar sig efter slitage.. Därför var den livsfarlig i början innan vi vant oss om hur den är formad. Stegen har ju blivit lite "runda" med åren. Något som gjort den mer halkvänlig och livfarlig. Jag har ju som sagt aldrig stått på näsan i den, men min andre hälft har gjort några väldigt nära undersökningar av den ett antal gånger. Nu hoppas jag det är slut på detta..
 
Mattorna är från Ellos.se. Inta alls dyra för 15 stycken. De är självhäftande, så när de ska på plats är det bara till att lägga dem alla på plats och sedan dra av plasten på baksidan och trycka dit mattan på riktigt. Gick himla enkelt. Skulle klistret torka ut eller nått (man vet ju aldrig efter år av sol, värme och slitage) så kan man köpa mattejp och sätta på undersidan.
 
Trappan är målad med Beckers halvblanka, vattenbaserade lackfärg. En färg jag använder till ALLT.. ja förutom väggar dårå.. Men till möbler, köksluckor, små detaljer osv.. Så ljusstakarna har fått sig en omgång också av färgen. Nu passar de in mycket bättre, både till trappan och till vårt hem. Äntligen trivs jag med de ljusstakarna igen, något jag inte gjort på flera år.. Men jag har ju älskat deras rustika stil och att de är i gjutjärn, så därför har de fått stanna. Ja, dessutom kommer jag ihåg hur jag slet på ett fullsatt tåg, efter en arbetsdag med de här megahantlarna.. och priset(!!). Därför har de också fått stanna. Nu får de stanna utan problem.. :D
Batteriljusen gör sig också jättebra där i trappan. 
 
Uppe i trappan hittar man också den här trofén numera. Den har hängt där nere ovanför ett skåp tidigare, men eftersom skåpet snart skall bytas ut till ett annat skåp så fick lilla Hjorten också byta plats. Där i trappan blev den ju jättefin..att jag inte tänkt på det tidigare. Fast tidigare var ju inte trappan vit och hade grå mattor, den hade nog faktiskt inte gjort sig där då. Det är så stor skillnad nu.
 
Och som jag skrev på Instagram.. Nu har vi tagit oss hela vägen upp och det är dags att vända om och gå ner igen. Visst var det en fröjd att gå i en fräsch, mjuk och framför allt säker trappa? Jag känner mig klar med trappan. Den lägger jag åt sidan nu, och bara njuter av att den är KLAR och att den känns som VÅR nu.

Snart anläder mitt nya projekt.. jag räknar tiden. Ett stort vitrinskåp som ska både målas vitt och grått. Men först ska det på plats (jag målar det på plats för det kommer bli enklast) och bara det är jag spänd på.

Ska försöka komma ihåg att ta bilder på det projektet också.. Tur jag är ledig HELA veckan ut.. :)
 

Teckna gravidförsäkring!


Det finns inga pengar i världen som kan ersätta sitt döda barn. Inga kronor alls! Inga miljarder eller biljoner. Nada! Allt man vill är att ha sitt levande barn. Men när det värsta som kan hända en händer så står man där. Två stycken som blir sjukskrivna. Två löner som minskar rejält, en begravning som väntas och fortfarande räkningar som skall betalas. Då är det där pengarna ändå till hjälp.

Vi har ju tyvärr fått prova på den. Något man inte trodde när man tecknade sig på försäkringen, men eftersom den var gratis så gjorde vi det ändå. Vilket ju var klokt, såhär i efterhand.
Nu kommer jag inte ihåg summan som utbetalas, men det var inga "småkronor". Fast det var ju långt ifrån en lottovinst och inga pengar man med glädje tog emot. Nä, man inser helt enkelt att det bara är pengar som behövs i tider där man går hemma, får räkningar från alla möjliga håll och att versamheten utanför ens fönster rullar i vanlig takt.

Trygg Hansa skötte utbetalningen riktigt fint också. Vi förberedde oss på en strid ström av förklaringar på vad som hänt osv. Min man ringde, för jag orkade inte. Allt gick smidigt. Han förklarade vad som hade hänt EN gång. Sedan skötte Trygg Hansa resten. Inga jobbiga frågor och dem var verkligen införstådda på att om någon ringer om en sådan hemsk sak så ifrågasätter man inte. Jag tror att dem själva kontaktade sjukhuset för bekräftelse på händelsen. Pengarna kom in utan problem. Vi satt som fågelholkar över att något kunde få gå så smidigt, vi som redan efter de få dagarna efter händelsen fått traggla med försäkringskassan så mycket att man behövde vara ännu mer sjukskriven för den saken också.

Vad jag vill ha sagt är att teckna en försäkring även när du är gravid. Förhoppningsvis kommer du aldrig behöva använda den, men om olyckan är framme är du i efterhand rätt tacksam för att du gjorde det. Inte där, inte då..men nu, flera månader efter och du blickar tillbaka på allt. Som sagt..inga pengar i världen kan ersätta ditt barn men det kan hjälpa dig från att hamna i ännu en kris.

Nu kanske det låter som att detta är ett samarbete med TryggHansa. Det är det inte. Detta är tyvärr av egen erfarenhet och därför vill jag berätta för andra att det är en viktig sak som ändå kan hjälpa om olyckan är framme. Jag har tecknat mig igen, såklart. För man vet aldrig..vem som helst kan tyvärr bli drabbad. Helt utan anledning och orsak.

Vår trappa

Först var hela trappan i furu..och jag höll på att bli knäpp. Så för att minska ner furukänslan i trappan så målade jag framsidan på stegen (det heter säkert ngt finare än så, men det vet jag inget om nu) och trappans kanter (har säkerligen också ngt merr proffsigt namn). Sen kom vi fram till att vi måste göra den här trappan lite säkrare.. så vi bestämde oss för att måla trappan helt vit.. Sagt och nu gjort. Ett lager är på plats. Imorgon fortsätter jag (med gasmask på, även om den är vattenbaserad). Jag är redan helnöjd!! Och ni vet när man blir sådär nöjd.. då fortsätter hjärnan gå på högvarv. Hur ska det dekoreras. Vi har ju haft ett träd (jodå, för några år sedan gick jag ut i trädgården och sågade ner ett mindre träd som jag målade vitt och ställde i en kruka) där i hörnan. Nu tycker jag det är dags att byta ut trädet. Istället kommer det se ut ungefär såhär..Skillnaden kommer vara ljusstakarna. Dem tänker jag måla om. Först till vita..så får jag se hur det blir. Ljusen är batteriljus. Sköter sig själva och brandsäkra. Tummen upp för det! Eftersom trappan måste bli säkrare än vad den är nu..(fråga min man han har sett trappan på nära håll några gånger nu) så kommer det sättas dit grå mattor också. Kommer bli både säkert OCH snyggt!!Så..Detta är vår trappa i kvällsljus. En dag ska ni få bilder i dagsljus.Nu kommer jag nog inte kunna sova..så jag får nog ta och måla de där ljusstakarna :)

När det spritter i kroppen



Även vid små inrednings-"projekt" känns det som att släppa ut själen på grönbete. Som om allt sparkar bakut och sträcker på sig.. Idag kom mina nya efterlängtade krukor. Hittade dem i Barbros nätbutik (www.barbrok.se). De såg fina ut på bild..men i verkligheten är de ännu finare. Rejäla pjäser med rejäl tyngd. Gjorda av gjutjärn och känns verkligen rustika. Både i sitt format och utseende. Om jag har haft mina andra vita krukor i säkert tretton år så tror jag de här kommer hålla ännu längre. Ni vet när vissa saker går rakt in i hjärtat. Då får dem också stanna. Det är också då jag känner att det är värt att lägga de där pengarna, även om det kostar en del. Men låt säga att de här står i fönstret minst tretton år, då blir dem ju inte jättedyra i längden.. ;)



Jag väntar ju hem ett större projekt också.. Alltså min man och hans pappa är liksom inte lika ivriga på att få hit skåpet, det jag tänker på jämt. Jag vet inte om det är bärandet som tar emot eller om de inte förstår att jag vill sätta igång. Tro mig, jag tjatar.. ;)
Jag hoppas ju att det snart kommer hem till oss för idag kom första saken som jag hoppas ska få plats där i skåpet. En vit förvaringskorg. Eftersom där är glas i dörrarna så måste jag ju förvara krimskrams lite snyggt där i. Då ska denna korg vara en del av snyggförvaringen.
Åhh..det spritter i kroppen av bara tanken på vad jag har att sätta tänderna i.

Fredag idag. Vi väntar på att hockeyn ska dra igång. Då blir det glass med karamellsås. Yumyum!

Lilla Mini har levt vilde idag. Vaknade först tidigt och kände ingenting. Eftersom jag kände så lite igår så kom oron direkt. Men jag la mig och somnade om efter ett glas oboy. När jag sedan vaknade lite senare så var det fullt party där i magen. Sparkar som kändes tydligt i handflatan. Så där låg jag och mös..och bara njöt. Något som också minskade min oro och gjorde mig på mycket bättre humör. I skrivande stund är det livat igen. Tror någon pepp för att lyssna på lite hockey..jo så måste det vara. Bäst att slå över till rätt kanal.

Kram till er!!

Ta det inte för givet

Jag tar ingenting för givet. Småsaker kanske. Jag skulle aldrig ta för givet att jag skulle få ett fast jobb som innebär så mycket ansvar, även om jag kämpat för att visa vad jag kan. Jag tog aldrig för givet att vi en dag skulle få bo i ett hus på två våningar, en källare och att jag skulle få en älskad braskamin på köpet. Huset är inte stort, men älskvärt och har en bra trädgård. Även om det inte är perfekt (saknar pardörrar och en stor matsal) så är jag otroligt kär i vårt hus, allt vi gör tillsammans här och att vi faktiskt har ett tak över våra huvuden nu när det blåser så ute.Jag tar inte för givet att jag ska ha nära människor som älskar mig, även om dem tar för givet att älska mig. Min och min mans kärlek, jag tar den inte för given och varje dag är jag otroligt tacksam för att vi tar oss igenom allt vi gör tillsammans. Jag är också otroligt glad för att han är min bästa vän och att vi talar samma språk. Vi tog aldrig för givet att vi skulle ta oss igenom den här sorgen tillsammans, men tillsammans är vi otroligt starka och är ännu starkare nu.
Jag tog inte för givet att jag skulle bli gravid så snabbt som jag blev första gången. Framför mig såg jag många misslyckade försök. Jag tog inte för givet att mitt barn skulle överleva heller, däremot jag trodde att han skulle göra det. Jag tar inte för givet att mitt barn kommer överleva nu heller. Något jag är livrädd för. Det finns inga garantier för någonting. Sen går det inte att jämt och ständigt leva i en värld där man lever dagen som om det vore den sista. Det skulle bli rätt sorgligt i längden att alltid gå omkring och bara rädd för att dö, eller att någon nära ska göra det. Man måste hitta en balans. Det jag vill komma fram till är att saker skall inte bara tas för givet.. Det är inte säkert att du får jobbet bara för att Du tycker det, eller att Du alltid kommer leva med din partner för att Du tycker ni har det bra, eller att huset för alltid kommer vara ert.. eller att alla som vill ha barn får det förr eller senare (det ska gå bra ska du se..stressa inte, oroa dig inte.. det hände när det händer.. och det händer inte igen).. Världen funkar inte när man tar den för given.. och framför allt inte om man tar den för given ensam.

Nytt år



Tvåtusenfemton. Kan inte direkt säga att jag skuttar in i året med glädje, hopp och förväntan. Jag tar ett kliv in med en stor rädsla. Rädsla för att detta året ska bli som ett fjorton. Faktiskt är jag livrädd i skrivande stund. Jag har fått veta att man inte kan styra över saker. Livet är inte så lätt, och inte lättare bara för man har ett leende på läpparna.

Nä. Enorm rädsla är vad jag börjar med.

RSS 2.0