Äntligen!

 
Äntligen.. äntligen kan jag släppa arbetet. Jag behöver inte ligga och grubbla på hur saker och ting skall lösas, jag behöver inte göra alla tunga lyft, jag behöver inte fara upp och ner som en jojo om dagarna, jag behöver inte gå upp ur sängen om jag mår dåligt. Har jag ont i kroppen så behöver jag inte pressa den något mer. Vet ni hur skönt detta är?? Vet ni hur välbehövligt det är?? Bara känslan av att få koncentrera sig på mig och Mini är en bra känsla. Att energin kan gå åt till oss, bara OSS om det är vad energi jag har för dagen. Ibland är där ju mer, och det är ju bara roligt. Men den mesta av min tid går åt till att känna efter.. Det är vad jag måste få göra för att överleva det här. K Ä N N A! Sist kände jag aldrig efter.. och när jag väl gick hem från jobbet, ja då var det för sent att hinna känna efter. Jag vill inte vara med om det igen. Skulle det gå fel denna gången också, då vill jag iaf ha haft tiden innan. Dessutom är min rygg inget vidare alls. Kan varken sitta, ligga eller stå för länge åt gångerna.. och gå.. Går jag för länge, då är foglossningen där. Speciellt om natten. Då vaknar jag hela tiden av att jag rört på benen och smärtan väckt mig. När jag då kan sova.. för det är ju det med, sömnen. Ta i trä så har den blivit bättre sen jag sa hej då på jobbet i fredags och bestämde mig för att jag inte klarar att pressa mig något mer. När jag släppte allt vad jobbet innebär.
 
Samtidigt som det är en skön känsla så är den också rätt skrämmande. Hur länge ska jag få vara hemma denna gången?? Några månader.. eller ska det gå över ett år?? Att inte gå till arbetet på över ett år är svindlande. Jag vet inte riktigt hur jag känner för det.. För innerst inne älskar jag mitt jobb, och jag har tre önskningar i mitt liv nu..
1. att Mini kommer överleva och växa upp med oss
2. att mina nära mår bra
3. att jag ska få återgå till mitt arbete med ny energi, med glädje och med engagemanget
    jag haft tidigare.
 
Det börjar ju närma sig.. Imorgon går jag in i vecka 29.. Så det är ju två hela månader kvar (mars och april).. och sen vet jag inte hur många dagar vi har kvar sen. Jag håller ingen noggrann räkning.. Eftersom det förhoppningsvis kommer bli igångsättning tidigare än beräknat så har vi inte heller satt något datum. Jag kör glädjekalkyl, för det är lättare för hjärnan. Så två hela månader.. också några dagar.
För mig är viktigaste att överlevnad dag för dag.
 
Överleva!
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0