Rensa..


Just nu sitter jag här i min renodlade säng..med vita sängkläder som känns ljusa och fräscha. Hela rummet känns fräscht. Idag tog vi en riktig städning i sovrummet. Våttorkade allt, rensade i byrålådorna, bäddade rent och vädrade ut ordentligt medan fåglarna kvittrade utanför och solen sken in. Det är så skönt när man fått rensa. Ut med gammalt som ändå aldrig används och som bara tar plats. Gammalt smink..jag är expert på att bara låta det ligga när det aldrig används. 
Imorgon ska vi prova flytta in ett skåp här i sovrummet. Ett "halvt" linneskåp. Det har stått där nere tidigare, sedan fick jag vitrinskåpet av svärfar. Då tänkte vi att Mini kan ha det på sitt rum.. nu tänker jag att det kanske istället passar i vårt sovrum. Vi får väl se imorgon. Jag hoppas det passar in imorgon sovrummet för vi behöver verkligen mer klädförvaring! Till Mini kan man alltid hitta något annat skåp..när det är dags att renovera det rummet.

Ja, det är vad vi sysselsatt oss med halva denna lördag.. imorgon fortsätter det med skåpet :)


Äntligen!

 
Äntligen.. äntligen kan jag släppa arbetet. Jag behöver inte ligga och grubbla på hur saker och ting skall lösas, jag behöver inte göra alla tunga lyft, jag behöver inte fara upp och ner som en jojo om dagarna, jag behöver inte gå upp ur sängen om jag mår dåligt. Har jag ont i kroppen så behöver jag inte pressa den något mer. Vet ni hur skönt detta är?? Vet ni hur välbehövligt det är?? Bara känslan av att få koncentrera sig på mig och Mini är en bra känsla. Att energin kan gå åt till oss, bara OSS om det är vad energi jag har för dagen. Ibland är där ju mer, och det är ju bara roligt. Men den mesta av min tid går åt till att känna efter.. Det är vad jag måste få göra för att överleva det här. K Ä N N A! Sist kände jag aldrig efter.. och när jag väl gick hem från jobbet, ja då var det för sent att hinna känna efter. Jag vill inte vara med om det igen. Skulle det gå fel denna gången också, då vill jag iaf ha haft tiden innan. Dessutom är min rygg inget vidare alls. Kan varken sitta, ligga eller stå för länge åt gångerna.. och gå.. Går jag för länge, då är foglossningen där. Speciellt om natten. Då vaknar jag hela tiden av att jag rört på benen och smärtan väckt mig. När jag då kan sova.. för det är ju det med, sömnen. Ta i trä så har den blivit bättre sen jag sa hej då på jobbet i fredags och bestämde mig för att jag inte klarar att pressa mig något mer. När jag släppte allt vad jobbet innebär.
 
Samtidigt som det är en skön känsla så är den också rätt skrämmande. Hur länge ska jag få vara hemma denna gången?? Några månader.. eller ska det gå över ett år?? Att inte gå till arbetet på över ett år är svindlande. Jag vet inte riktigt hur jag känner för det.. För innerst inne älskar jag mitt jobb, och jag har tre önskningar i mitt liv nu..
1. att Mini kommer överleva och växa upp med oss
2. att mina nära mår bra
3. att jag ska få återgå till mitt arbete med ny energi, med glädje och med engagemanget
    jag haft tidigare.
 
Det börjar ju närma sig.. Imorgon går jag in i vecka 29.. Så det är ju två hela månader kvar (mars och april).. och sen vet jag inte hur många dagar vi har kvar sen. Jag håller ingen noggrann räkning.. Eftersom det förhoppningsvis kommer bli igångsättning tidigare än beräknat så har vi inte heller satt något datum. Jag kör glädjekalkyl, för det är lättare för hjärnan. Så två hela månader.. också några dagar.
För mig är viktigaste att överlevnad dag för dag.
 
Överleva!
 
 
 
 

Tänk utanför boxen

 
Det mesta har ju redan hänt på instagram (@hantverkaregatan).. Men ändå, man kan inte visa upp min stolthet för få gånger. Den häriga hoppbocken. Kommer ni ihåg från gymnastiken? Alla har vi olika minnen från dem.. själv har jag en rejäl stukning av vänterarmen just från en sådan. Att t var vänsterarmen och handen kommer jag så väl ihåg.. jag är ju vldigt vänsterhänt av mig och en stukning gav mig ett stort handikapp. Men hey.. det var ju åratal sedan.. När jag sedsan såg ett inredningsreportage med just en hoppbock som en större inredningsdetalj s har jag aldrig släppt drömmen, att äga en egen. Nu fick jag chansen, och jag tog den! Utan att tveka, fast med en viss rädsla.
 
 
Nu efter att mitt nymålade månbord kommit p plats så blev det mycket bättre med hoppbvken. Det blev en bättre "harmoni" med bordet brevid. Kan nästan inte titta mig mätt på den hörnan nu.
 
Imorgon tänkte jag införskaffa mig en drös med vårblommor som jag tänkte plantera och ställa på bordet. Pärlhyacinter har jag där nu..
 
Men lite krokusar och kanske ngn Tete-a-tete kanske också kan få plats. Tänkte MYCKET vår på liten yta.
Vi får väl se imorgon..
 
Min favoritljuslykta har nu fått en mer central plats också. Den är gjord av en gammal vinfaska.. Återvinning, det gillar jag! Tyckte det passade himla fint att använda ett vingas med samma känsla, också till värmeljus. För eller hur.. man behöver inte använda allt till vad det först var tänkt som. Tänk utanför boxen.
 
Nähe.. om ag ens ska orka införskaffa några blommor oh skapa den där våren på liten yta så får jag nog ta och släcka. Något jag skulle gjort för längesen.. men ni vet hur det är. Man sa bara kolla det där.. och sen det där också.. Men nu så, nu släcker jag. Gosar in mig hos min man och känner Mini sparka ;)
 
 

Panik


Vaknade för en timme sedan med panik.. vet inte om.jag drömt ngt. Jag kan inte komma ihåg ngt otäckt. Så känslan är att jag bara vaknade..i panik.
Tänkte direkt att Mini är död. Tanken sitter i fortfarande. Samtidigt som jag tycker mig känna ngt långt in som rör sig..dock vagt. För det är väl så, att Mini fortfarande kan vända sig åt "heelt fel håll" och sparka rakt in in moderkakan som ligger in bakvägg. Stötdämparen!
Men med det sagt så ligger fortfarande paniken som en hinna över min kropp och just nu känns det som att min hjärna är täckt av en tunn ogenomskinlig hinna av panik så det inte riktigt går att tänka klart. 
Så kanske många tänker..buffa på magen och försök väcka Mini. Vet ni vad.. jag kan inte göra det alltid hela tiden för att stilla min panik. Tror inte det är så bra för Mini att jag försöka hålla hen vaken hela tiden för att jag ska vara till freds. Jag vill, men det går inte.

Min man ligger här brevid och sover.. snart får han vakna och göra ett försök till att känna ngt. Ibland känner han bättre än mig när jag har panik. När han könner försöker jag överlåta "ansvaret" till honom så jag bara kan försöka slappna av istället. Det är nu jag hatar nätter..och det är nu jag både önskar att man kunde vara vaken dygnet runt (vilket jag iofs nästan är led mina få sömntimmar) eller att man kunde få sova tills det var dags och man var i mål.

Ett nytt bord av ett bord


På instagram har man fått följa mitt ryck jag hade imorse. När idén föll till mitt huvud vet jag inte, om det var inatt eller imorse.. Men när min man kom ned för trappan, fortfarande yrvaken, så jublande han inte direkt när jag berättade om att jag ville ha bordet som stod längst in i garaget bakom alla trädgårdsmöbler som står i skydd där inne. Han tittade på mig och muttrade ett jaha.. för att samtidigt veta att det faktiskt fick bli han som klättrade på möblerna eftersom jag ju ska försöka hålla mig ifrån möjliga fallrisker. För han vet också att hade han inte gjort det så hade jag på ett eller annat vis helt plötsligt stått där längst in i garaget och skrikit på hjälp för att jag inte kom ut på egen hand.. För det sägs ju att magen oftast blir större med andra barnet, så är fallet för mig. Magen tar verkligen emot och att klättra på möbler är långt ifrån min starka sida just nu.. känns som jag knappt kan lyfta benen upp för ett trappsteg emellanåt. 
Så..han klättrade, muttrade och jag anade en och annan svordom
Men till slut fick han ut det gamla bordet.  Det som jag växt upp vid, och ätit mina middagar klockan 17 i många många år. Det är mamma och pappas gamla matbord som vi passade på att ta när de skulle köpa nytt. Bra extrabord. Men sen har det bara stått. Längst in i garaget i flera år. Tur att vi aldrig slängt det.. för idag, eller inatt kom jag på var det skulle få nytt liv och vilken färg det skulle få. Glad är jag! Blev ju jättebra. Dessutom vägde det upp och gav lite harmoni i till hoppbocken.

Men nu är jag jättetrött. Hoppas jag kan få sova gott inatt igen. Jag behöver det!!!

Drömmar och sömn..


Igår på kvällen fick kg sådan tandvärk igen. Mina tänder är så känsliga när det blir för mycket att hantera..som all stress och allt det andra som ni nu vet jag bär på. Det blev för mycket och jag hade så ont att jag grät. Till slut bestämde jag mig för att ta en panodil. Jag undviker annars allt sådant nu, men igår gick det bara inte. Jag tog en, gick upp och la mig i sängen och försökte sova. Helt omöjligt! Gjorde fortfarande lika ont. Så jag tog en till. Ah.. i det läget skulle man kunna tro jag fått i mig en fet spruta morfin. Smärtan försvann och jag..jag somnade!! Att vakna fyra timmar senare och inse att man sovit gott i de fyra timmarna är guld. Utan alla mina drömmar som försöker bearbeta det som hänt och samtidigt försöka förbereda mig på OM det skulle hända igen.. Fatta vilken lycka!! Så vitt jag vet har mina drömmar inte handlat om ngn död inatt. 
Tror inte någon riktigt kan förstå hur de här drömmarna påverkar en.. de är så verkliga, så tydliga och jag kan gå runt med drömmarna i huvudet fortfarande..Mannen som höll på att dö ute på grusplanen och valet jag fick där och då, den lilla pojken som föll ihop och dog framför mina ögon, motorcyklisten som tappade kontrollen och for in i väggen och låg livlös på marken.. De är så verkliga och tydliga att det känns som att jag faktiskt varit med om det på riktigt. 
Men inte inatt!! Hurra!!

Om jag ska tänka på graviditeten så känns det som jag kommit in i en lite må illa period. Det är säkert för att det är den där tillväxtperioden nu.. så jag inte riktigt hinner med.. har för mig att jag kände likadant med Lando. 
Så här sitter jag..och tänkte snart göra mig en cappuccino. Fast när jag tänker på det mår jag illa. 

Nä..något får jag ha i mig, sen ska jag nog städa lite. Ikväll kommer vår goda vän hit och jag tänkte laga Flygande Jacob till middag. Sen lär det nog bli både brädspel och melodifestivalen :)


Tankar..


I hjärnan snurrar allt..och det blir många "nattliga" inlägg.. Dock är det ju bara sen kväll än..natten kommer efter tolv ;) Klockan var visst bara elva..och jag har som vanligt fått en liten stunds sömn för att sedan vara vaken antingen en bra stund, eller resten av natten. Egentligen är jag förbannat trött och hela den här dagen har jag varit obeskrivligt trött. Sådär så man är jättegnällig och allt bara är pest och pina. Så har dagen varit. Pest och pina.

Ibland känns magen extra stor..och efter mina tre timmar på jobbet kan jag känna mig så trött i magen, och när jag är sådär trött i magen är det varken skönt att sitta eller ligga nör jag kommer hem. Allt bara stramar.

Jag känner mig så gnällig och vek. I vecka 28 med Lando så funderade jag fortfarande på om det kunde stämma att jag var gravid.. för så lite krämpor och känningar jag hade då var även för mig märkligt. Om jag minns rätt gick jag hem från jobbet (samma tunga jobb, helt ensam med alla tunga lyft) vecka 36 förra graviditeten..även om jag var beviljad att gå hem tidigare. Jag mådde så pass bra att jag nog hade kunnat jobba ännu längre än så.
Nu vill jag inget hellre än att få gå hem. Allt det psykiska tar även på det fysiska och allt fysiskt tar nu också psykiskt. Jag känner mig vek, men jag vet anledningen till det. Att gå igenom denna "resa" är verkligen ens livs prövning.

Ingenting i min kropp är bekvämt. Magen är ivägen, fötterna är torra, hela kroppen "kryper" det i, det är tungt att andas, jag blir andfådd direkt och ngt jag aldrig märkte ngt speciellt av förra gången som är så tydligt nu är hormonerna. Visst kunde ett sammanbrott ske en och annan gång sist också..men nu tycker jag att det är så mycket tydligare varje dag..jag vet inte vilket ben jag ska stå på för ena stunden vill jag bara gråta floder..samtidigt som jag vill vara glad. Till slut blir det så mycket att inget av det kommer ut och jag känner mig mest förvirrad. Så visst är det stor skillnad på de här graviditeterna.. Men jag undrar hur stor den varit om vi inte hade vårt tunga bagage med oss, om vi "bara" hade väntat ett syskon likt många andra familjer.. hade det verkligen varit såhär jobbigt då?

Nu vaknade Mini..dags att känna på sparkar och njuta litet av dem.

sömnlös


Jag somnade som en stock i liggfåtöljen tidigare denna kväll. Så himla hårt sov jag. Fast inte så länge.  Måste ha drömt ngt för jag ville inget hellre än att gå upp till sängen och sova, och få känna en varm trygg arm omkring mig. Vi har ju sovit där nere väldigt länge nu. Mannen på soffan och jag på en resårmadrass på golvet..tills jag fick hem liggfåtöljen.
Nu ville jag bara ligga nära, nära min största trygghet. Så vi gick upp.
Och det gick bra?? Jag trodde jag skulle somna gott, äntligen med utrymme. Ha ha ha. Nu sitter jag här..sömnlös. Ångesten är rätt påtaglig. 

Imorgon flyttar vi ner igen.

Oj, det blev visst många ord idag


Var några dagar sedan jag skrev... Har varken haft ork att skriva här eller i min kalender. Har känt mig tom på ord, men samtidigt fylld av känslor. Lite som att det krockat.. och därför stängde jag av orden och tog hand om känslorna.

Livet är en väldig berg och dalbana just nu. Viket jag vet att det kommer bli alla veckor framöver som är kvar. Jag tror det är bra med Mini. Det sparkas rätt så mycket emellanåt och när det inte gör det då är jag som vanligt hypernervös och kämpar med att hålla fötterna stadigt på jorden och försöka tänka logiskt. Det är faktiskt nu jag börjar se mer och mer hur bra jag ändå är på att försöka hålla ihop allt och på att försöka tänka logiskt. Det är inte bara jag själv som märker det, min psykolog sa det även till mig när vi träffade henne sist. Sen kommer vissa dagar då det bara inte går, när jag är alldeles för trött och inte har orken. Då brakar allt samman. Annars försöker jag tänka logiskt i grund och botten, ha koll på när hjärnan försöker lura mig och hur saker i tankebanan hänger ihop kring allt det här. Jag har faktiskt lärt mig sjukt mycket om mig själv och på så vis har jag nog blivit lite starkare. Även om jag är otroligt svag så är det så mycket mer jag vågar stå upp för nu. Inte bara låta saker gå förbi, eller bara låta saker gå förbi och inte heller hänga upp mig på en massa skit som bara tar energi. Jag har varken tid, lust eller ork till det.

Dock har jag fortfarande stora sömnproblem. Inatt har ändå varit en hyfsad natt. Igår sov jag två ynka timmar på morgonen. För det är ju så..vissa saker går inte att släppa och även jag grubblar över arbetet mitt i alla orostankar om Mini. Allt blir för mycket när det är saker jag inte har någon makt över. Dock började jag dra i en tråd med jobbet igår och det känns skönt. Sen kommer det till sjukskrivning. Sista veckan där jag jobbar min halva arbetstid, sedan är det tänkt att jobba min fulla tid igen. Inte en chans att det går. Under de tre timmarna känns det som att jag jobbat en full dag. Jag är både stressad och har ont i kroppen när jag går hem. Lägg till en sömnlös natt, oro och noll energi på det så kan ni kanske ana hur jag mår efter TRE TIMMAR. Det är inte okej, varken för mig eller bebis!
Så det är annan sak som måste ordnas, jag hoppas min läkare hör av sig i veckan.

Hemma händer det grejer. Eller inte. Vi orkar inte så mycket och är himla trötta båda två. Däremot fylls prylfronten på och jag har några projekt att sätta tänderna i. Vi har lyckats komma över en källare på en skola. En guldgruva.. så hemma har det fyllts på med en extra trähjärna, små mätglas, en gunghäst och en stor hoppbock. På instagram  (hantverkaregatan) finns det bilder. Hur jag tänkt med allt? Jag har inte tänkt alls, jag har bara tagit min chans!! Det är lite kul att twista om den "perfekta" inredningen med ngt galet. Det sätter igång min hjärna också. Så nu är det den där hoppbocken..hur den ska få en bra plats i vårt lilla hus. Rolig utmaning!

Nähe, jag ska blunda lite till innan det är dags att gå upp och göra ännu ett arbetspass på tre timmar, för att slita lite på ryggen.

Kram

Saknaden


Vi har varit så trötta här hemma idag. Verkligen supertrötta. Båda två sover dåligt.. den ena med sin smärtande bältros och jag med min oro och ångest. Den här sömnen är riktigt jobbig. Hade jag kunnat hade jag hellre varit vaken dygnet runt. 
Nästa vecka kommer förhoppningsvis min liggfåtölj. Jag hoppas att den ska hjälpa mig att underlätta svårigheten med att både sitta och ligga. Med den blir det sitta och ligga, halvt om halvt.

Hur som så har jag ont i mitt hjärta idag, extra ont. Det är alltid så mycket jobbigare när energin är helt slut. Det blir så mycket jobbigare och saknaden till Lando är så mycket djupare.
Tänk om jag bara kunde få honom tillbaka. Få höras hans skratt, se han le, se hans ögon och få pussa hans mjuka kinder och berätta hur mycket jag älskar honom. Tänk om!! Man kan drömma om mycket.. det är en av mina drömmar, dock vet jag att det aldrig går att uppfylla den mer än just i drömmen och där pussar jag min son varje dag. Varje dag!! 

Nu kommer jag krypa ner under täcket och försöka få någon liten blund.

Kram

Lando, jag älskar dig! /mamma

Längtan efter ett normalt liv


Jag somnade..men vaknade igen. Inte ens till klockan två fick jag sova denna gång. För annars brukar det vara runt 2-3 som jag är vaken.

Är fortfarande helt galet trött i min kropp. Det är precis jag orkar sköta ett hem någorlunda. Stannade hemma idag också från jobbet, de tre timmarna som ger mig både huvudvärk, ryggont och en enorm oro får inte förstöra min helg. Även om det bara blir vila hela helgen. 
Han här hemma lider ju fortfarande av sin bältros. Stackarn.. Hoppas ändå att det är påväg över nu. De blåsor han fått har spruckit..men det kliar och gör tydligen galet ont på en och samma gång. Smärtan kan ju tyvärr sitta i läääänge sen..men jag hoppas av hela mitt hjärta att det går över snart. 

Själv har jag sysselsatt mig med att städa. Ett rent hem gör mig gott och ger mig energi. Även om ryggen och magen klagade när jag gjorde det sista. Jag blir så trött i magen när jag gör saker..det stramar och är obehagligt. Så jag fick nöja mig med att städa ett våningsplan. 

Jag längtar tills jag kan röra mig normalt igen. Kan ut och gå utan att rundan runt kvarteret känns som ett maratonlopp. Städa utan att behöva vila hela tiden och få ont i ryggen för minsta lilla..och kunna jobba min vanliga tid..alltid. Jag längtar efter ett "normalt" liv.

Och sömn..men det kan jag förhoppningsvis glömma för ett tag framöver. Men att bara få chansen att få lägga sig på mage i tro om att få lite sömn. Jag längtar så till att få inta magläge i min säng. Den dagen..den dagen är risken stor att jag blir svårtväckt..haha..

Klagomål


Igår vaknade jag, efter att ha fått sova någon enstaka timme på morgonen. Jag hade så ont i kroppen. Varenda liten skrek av smärta och jag kunde knappt ta mig upp i sängen. Dels för värken, orken och huvudvärken. Kände mig som en urvriden trasa. Helt förstörd! 
Efter två dagar varav tre timmar om dagen. De hårda golven, tunga lyften, enformiga rörelserna och en vikarie som tar mycket onödig energi. Jag stannade hemma! 

Även om jag hade ont överallt och huvudvärken vägrade släppa så kändes det ändå bättre att vara hemma. Få ro. Få vila.

Nu sitter jag här och vet inte hur jag ska göra.. vaken har jag varit ett bra tag, så bra sömn kan jag inte skryta med. Trött i kroppen är jag också. Matt i kroppen. Jobba eller inte jobba..

Magen börjar bli riktigt ivägen nu. Vissa kvällar svullnar den upp rejält. Lite beror på hur Mini ligger såklart, men för det mesta kan jag varken sitta eller ligga bekvämt. Som igår..och ännu mer efter maten. Då var jag nästan lika stor som jag var fullgången med Lando. Så undra hur det ska sluta denna gången.. hur stor ska magen bli då?? Jag har ju ett antal veckor kvar (11-12 beroende på om det blir som man hoppas).

Nähe..nu känns det som att någon har klagomål på hur jag sitter. Det är väl dags att lägga sig ner igen.

kram 



Är det så konstigt?


Jag vaknar. Känner oron. Lever Mini? Hur ska jag veta..?? Inga av mina barn verkar bryr sig om buffar,  puffar eller iskall dricka. Inte Lando  heller. 
Igår var jag helt förstörd när jag kom hem och hade fått i mig lite "mellis". Jag grät och grät..mina känslor och min hjärna krockade. Mannen kom hem och jag grät ännu mer. Det var som att jag verkligen vågade släppa allt då. När jag vet att han, min sopkvast, är där och sopar ihop spillrorna som rasar känner jag mig trygg. Jag grät så det var svårt att andas. Hela min kropp skrek av smärta. 

Vi la oss en stund. Vilade. Hämtade andan. Jag överlät ansvaret till min man för en stund. Han höll handen på magen. Små rörelser kom igång.  Andningen började bli normal. Gråten övergick till en lättnad.

Även om det är så att Mini har vänt sig, och sparkar inåt så är det fruktansvärt. För i min hjärna finns inte det riktigt. Jag försöker lära mig att det kan vara så. Tidigare har Mini oftast legat åt rätt håll. Till min fördel. Sparkarna har varit väldigt tydliga och oundvikliga. Magen har hoppat och guppar när jag suttit i soffan. Så fort jag lagt handen på magen har sparkarna kommit igång. När det inte är så..när man kan ligga länge med handen på magen utan att känna minsta lilla. Att vakna mitt i natten och det är alldeles lugnt. Min stora skräck varje natt. Som nu.. Jag försöker behålla lugnet. Ändå svettas jag och jag känner hur hjärnan vill skena iväg. Därför skriver jag..fokuserar på orden. Vänd dig Mini,  vänd dig!!

Rädslan att förlora ett barn till gör mig såhär rädd. Att jag inte kan lägga tid på annat än mina egna känslor. Det är svårt för många att förstå. De flesta säger "det är väl skönt att komma hemifrån och tänka på annat, det hade jag tyckt". Det gör ont. Det kan man väl ändå inte veta om man aldrig varit i situationen?? Man kan inte vara lägga denna oron åt sidan.. som om det var något problem  där hemma man kom ifrån. Barnet bär man med sig..vart man än står sitter ligger eller är. Jag kan inte lägga mitt barn hemma på matbordet tillsammans med min oro och tankar för att jobba en stund. Istället bär jag både barnet, tankarna, oron OCH mitt ansvar på jobbet. Så..istället för att underlätta lägger vi på ännu en last på axlarna. Varför måste man ge en förklaring på det?? Kan det inte bara bli uppenbart istället.
En av mina "arbetskamrater" har blivit behandlad för cancer i många månader nu. Det har ingen svårt att sätta sig in i, att hon inte kan arbeta. Klart hon inte kan det..hon gick ju och fick behandling och mådde dåligt. Sjukskrivning, check! Jag förstår det helt..och hon själv säger att hon aldrig hade klarat att arbeta samtidigt. Lika väl förstår hon min ständiga oro. För hon vet vad oro innebär. En oro man inte kan skjuta åt sidan.
Andra ser inte min sjukdom. De ser inte att jag blir behandlad. Inte med mediciner, men det finns ju anledning till de ständiga kurator besöken,  och nu psykologen. Det finns en anledning till täta träffar med barnmorskan och de kontrollerande ultraljuden. Det är vår behandling. Många verkar tro det är för att "ha koll". Jo, det är det också. Men största anledningen till alla kontroller är för att jag ska klara mig igenom denna tiden. För jag vet, har mycket koll dem än har..så är det inte DÅ mitt barn kan dö. Dör det kommer det dö under de tiderna vi inte är på kontroll och det är vi alla inblandade införstådda med. Kontrollerna är för att vi ska få se, för att vi ska få bekräftat att det ser bra ut där och då. För att vi ska kunna ta barnet till oss. För att vi ska få känna en glädje där och då, och gärna efteråt. 
Så..är det konstigt att man könner ett enormt ansvar? Är det konstigt att hjärnan blir överbelastad? Är det konstigt att jag inte kan komma på andra tankar när jag kommer hemifrån? Är det konstigt att jag är så fruktansvärt rädd och orolig? Att jag vaknar mitt i natten och svettas? Nä, det är nog ganska naturligt om man upplevt en sak som att förlora sitt barn. En sak som för evigt kommer hänga med mig livet ut, tills jag dör.

Nu känner jag något smått från Mini. Skönt!

Dagen..


Också kom jag ju då hem efter min tre timmars arbetsdag. Det låter inte mycket, men när man inte mår bra är det mer än väl. Döm inte om du aldrig varit där själv.

Hur som.. det kändes helt okej att komma tillbaka. Kul att träffa alla igen. Dock hade jag ju lite åsikter om mitt kök.. men det tar jag inte här.

Den sista en och en halv timmen var/är jag ensam. Då är det disken som gäller. Tråkiga är att jag inte har så mycket med matlagningen att göra.. jag får mest ta den andra "skiten" när jag börjar så sent.
Fast den tar jag ju den med när jag är där helt ensam, så det är ingen fara. Jag är mest missnöjd över att inte kunna ge maten min prägel..jag vet ju ändå vad det är dem gillar (för er som inte vet så är jag, ensam, kock på en förskola. Nu med en vikarie på tre timmar). Så idag har det mest blivit pappersarbete och lite lätta lärdomar om mathantering.
Plus det tunga arbetet, disken.

Det skulle kunna ha gått jättebra idag. Om det inte vore för att min rygg nu gör ont och huvudvärken är lätt påtaglig. Dessutom är paniken där som en igel över min kropp. Såklart kom den ikapp nu när jag kom hem. Som att hjärnan försöker komma ikapp timmarna med missad vila och de timmarna då jag har haft chans att få lägga mig ner för att känna om Mini lever. När hjärnan inser att den inte kommer ikapp, när Mini inte heller har lust att röra sig..ja då är paniken på plats och jag skulle helst av allt bara vilja skrika ut min smärta och frustration. Istället gråter jag. Känner mig maktlös. Känner hur all kraft försvinner. Jag vill så gärna..men jag vet inte om det går.

För det är väl ändå inte såhär mina dagar ska behöva se ut..?? Där jag kommer hem och gråter av smärta i kropp och själ..
Ibland känns det som att det är lättare att bli sjukskriven för en bruten nagel än en bruten själ. 

Är rädd för att dö, igen.


Sömnlös natt igen. Nu har det ju hunnit bli tidig morgon, men det är för att jag suttit här i en evighet nu med ångest och oro. För jag somnade efter vi släckt igår, men sen vaknade jag efter några timmar och kände mig alldeles stel. Säkerligen drömde jag något igen, säkert om död. För det är standard numera. Jag satte mig upp..försökte lägga tankarna på annat håll. La mig ner och råkade somna till..nog bara tio minuter.  Under denna korta tiden hinner min hjärna spela upp ett kaos om hur en liten pojke trillar ihop framför mina ögon. Där var någon mer vuxen med i drömmen, en som trodde att pojken (knappt ett år gammal) trillade. Själv kände jag igen livlösheten som infann sig. När jag med allvarlig ton sagt till att ringa efter ambulans och precis nått fram till pojken och känt hans mjuka kropp i mina händer så vaknar jag iskall. Drömmen är så tydlig, ljuset som flödar in genom fönsterna, den gamla vita dörren som avgränsar in till rummet där pojken dör, i dörrhålet där jag står. Den lilla pallen brevid pojken. Allt är så verkligt. För verkligt.


Mini-T har sparkat. Det tog dock ett bra tag och det var inte på de vanliga tiderna. Tror ngn känner av när min panik blir extrem. För mitt i allt ser jag oss åka iväg till sjukhuset. I mitt huvud ser jag det. I verkligheten försöker jag bara samla mig för att kunna ta vettiga beslut.

Allt handlar om hur jäkla rädd jag är för att dö en gång till. För det är det man gör när ens barn dör, man dör. Skillnaden från när ens egna hjärta slutar slå är att man har chans att fortsätta leva och bygga upp sig igen. Det är inte lätt. När ens barn dör i ens mage så tar man lätt på sig allt ansvar själv. Jag förstår fortfarande inte..hur kunde det hända? Han var ju färdig och klar för att leva.. 

Idag är det barnmorskan. Det känns som att det kommer gå bra. 
Dock är stressen inombords rätt påtaglig. Imorgon är det åter till jobb. Hur ska man orka..hur ska psyket orka det med? 

Räkna sparkar och en längtan efter sömn


Inatt när jag i vanlig ordning inte kunde sova så satte jag mig upp för att sysselsätta mig med annat. Bland annat rensade jag i mitt galleri och gick igenom lite appar. 
Hade tänkt jag skulle plocka bort en gravidapp som jag aldrig använder, men kikade igenom den bara för att se hur den såg ut.. då ser jag att den har funktionen Kick count. Det som vår läkare pratat med oss om, för att ha lite koll på rörelserna. Egentligen är det inget som rekommenderas då det lätt kan bli till en överdrift. Men för vår del skulle det kunna underlätta. Nu är Mini-T en rätt livlig krabat så i vanliga fall hade jag aldrig fått denna rekommendationen från en läkare, men eftersom mitt kristänk går igång innan jag vet ordet av så är det här väldigt bra. Nu kan jag både se att det är rätt livligt och att 10 sparkar är snabbt avklarade. Med andra ord, en sprattlig sak. Något som min hjärna helt glömmer bort när krisen sätter in och min tidsuppfattning inte fungerar. Det är då jag svart på vitt kan se när det senast var sådär livligt.

Så för egen del är detta faktiskt bra. För att jag ska kunna ha det bekräftat. Det är speciellt på natten denna appen blir som viktigast. För det är ju på natten ångesten är som värst och paniken som störst. Då kan jag räkna..och sedan ha det bekräftat även om jag skulle somna om. För även om många tycker att man ska slappna av så går det inte. Allt handlar bara om Mini-T och överlevnad!

På tal om sömn. Jag har så svårt att ligga ner i sängen. Antingen stramar det i magen, eller trycker det på mina lungor och känns tungt. Jag försöker bulla upp med kuddar, men de bara kasar åt sidorna och stör. Så nu gjorde jag ngt jag aldrig trodde jag skulle göra.. Jag åkte och beställde en liggfåtölj till vårt hem..


Precis en sådan här. Mörk grå. Den hade inte kommit in i vårt ljusa hem om det inte vore för att jag är desperat efter sömn och en avslappnande ställning för min kropp.
Vi får väl sälja den eller nått sen. Jag provlåg den i butik idag och den bara följde kroppen på ett alldeles behagligt sätt. Det kändes så rätt! Synd bara att det tar två veckor innan den är på plats, men den är iaf beställd! :)
Blir vi alldeles för bekväma med den så får den väl kläs om i ngt ljust tyg :D

Ibland händer det..


I "vanliga" fall.. eller kanske i mitt "gamla" liv hade jag kallat mig lat om jag hade tittat noga på vårt hem. När jag hade sett dammet. Jag gör inte det nu. Jag vet varför det ibland ser ut som det gör. Jag skäms, men jag anklagar mig inte för något. Jag har fått lägga om prioriteringen på vissa saker i hemmet. När jag är hemma så är detta min laddningsstation. Jag får ta tvätten när jag orkar.. jag får ta städningen när det både finns lust, ork och övrig tid. Jag försöker alltid hålla ordning ändå. Att kräva från min man att han gör det när jag inte orkar skulle ju kunna gå.. om han inte levt samma liv som jag gör med samma trötthet och oro och med ett alldeles för stressigt jobb. Jämlika var det här! ;)

Sen kommer det dagar då det banne mig blir av på riktigt.. :) Som igår.. dagen började slött och segt. Men efter lite vila så kom jag igång.. rejält.  Jag skrubba och gned och huset börjar glänsa..


Jag är inte riktigt klar. Eftermiddagen kom, handling var tvunget inför helgen och jag var rätt trött i både mage och rygg. 
Så det får bli en fortsättning av golven idag.

När jag höll på där med min städning så slog det mig att jag måste prova att städa med lite mer miljövänliga produkter... Jag har inte så mycket koll på vad det finns inom det området.. Mer än att jag älskar Maison Belle som alltid står framme i köket. Samt såpa.. Såpa är ju himla bra till golvet. Ja, till övrig rengöring också. Men jag vill ändå ha det där olika produkterna mot kalk, fett i köket, golv, toalett..osv. Kanske en arbetsskada där man blir tvingad att använda väldigt starka medel i köket för att uppnå ett gott resultat. Eller rättare sagt få godkänt. Eller sitter det i oss.. Hur som så tycker jag om snygga förpackningar, härliga doftbeskrivningar OCH att det finns medel för olika ändamål. Valet föll på..


Lilly's Eco Clean. Med dofter som apelsin, mynta och lavendel så ser jag väldigt mycket framemot att få använda dessa i mitt hem.

Men idag...Idag kör vi såpa till golvet här hemma. Kanske inte såhääär tidigt på morgonen  (06:11). Nu funderar jag på om jag ska baka ett filmjölksbröd eller om vi ska gå till bagaren. Bagar-bröd är ju inte fel.. 
Det får nog bli bagaren.. om jag ska orka hålla mig vaken till kvällen  så kanske jag skulle försöka få lite lite mer sömn istället ;)


Bältros och oro


Känslan.. den man inte vet. Man är.glad men också så orolig. Vad kommer hända?? Frågan blir större för varje dag. Får ingen ro i kroppen. Vill helst känna Mini varje minut.. dygnet runt. För att veta. Det går ju inte, men ändå.. finns det inte undantag när man är i vår situation? 
Jag kan ju inte heller vara vaken dygnet runt..för att känna efter. Lite ond cirkel. Därför kommer jag aldrig till ro, vaknar mina tider varje natt och har svårt för att bara somna om.
En annan här brevid sover gott. Det känns bra i hjärtat. Han behöver sin sömn..speciellt nu när han har så ont i kroppen. Något vi misstänker är bältros, men som läkaren avfärda utan att ens lyssna på symtomen. Det gör ont i mig av att se smärtan han genomlider. Bra på att dölja, men dem man älskar ser man allt på.

Nu verkar en Mini vilja hålla mig sällskap i natten. Dags att klappa mage <3

Lite skönhet..

 
Okej, här kommer ett "skönhetsinlägg". Jag som är helt okunnig inom detta område, och faktiskt rätt ointresserad. Man kan ju tycka att ALLA borde vara intresserade av att ta hand om sig själva, men så är inte fallet. Fast ibland får jag mina ryck. Som idag! Idag kände jag att det var dags att ta hand om framför allt mitt stackars ansikte. Både geaviditeten OCH allt vi gått igenom den senaste tiden har verkligen satt sina spår. Huden flagar sönder och lystern är liksom borta..
 
Men idag körde jag på med lite ansiktsmask. Provade den omtalade om MayBeauty. Alla är extremt imponerade av denna verkar det som. Visst, den tar bort lite döda hudceller och huden känns len därefter. Tar den då på ett magiskt sätt bort pormaskar och ger en tillbaka hyn allt det där skimrande när man plågat sig igenom avdragningen? Det kan jag faktiskt inte påstå.. Den tar bort det yttre.. det som man får bort med en scrub också. Det gör svinont att dra av masken, men det är inte för att den gengör på djupet. Det är för att den faktiskt sluter sig om allt fjun man har i ansiktet. På de fjunfria områdena tycker jag inte det gör mer ont än att använda Niveas ansiktsmask som fungerar på samma sätt. Det är alltså fjunet som dras bort som gör ont, inte för att all orenhet följer med. Jag låter mig inte "luras". Det är en bra mask.. men det finns billigare varianter som fungerar på precis samma sätt. 
När masken var avdragen, men tårkanalerna fyllda av vätska, så tvättade jag rent med en toner, Kueshi, som följde med i senaste Glossyboxen. Första gången jag provade den, så några större åsikter kan jag inte komma med. På Glossybox sida står det följande "Vitaliserande toner som hjälper till att motverka glansig hy samtidigt som den mjukgör torra områden. Återfuktar och balanserar huden och ger en fräsch och ren känsla". Min största åsikt är att den doftar helt underbart och fräscht. Lite citrus. Dessutom blir man ju glad av färgen ;) Det kändes som att den tvättade rent.
Sen kommer vi till min stora favorit. Cliniderm By ACO, SOS barrier repair. Har du torr hy, känslig hy, "svettas" lätt efter att du smörjt in dig?? Då är denna något för dig. Man blir mjuk DIREKT. Det känns som hela ansiktet skuttar lite lätt av glädje av fukten. Ofta känner jag hur krämer täpper igen hela ansiktet och jag börjar svettas lite lätt istället. Har aldrig hänt med denna. Den är faktiskt bara helt underbar!! Dryg dessutom. Jag köpte min från Apotea, nu vet jag inte var man hittar den..Tyvärr! Den verkar inte finnas någonstans längre. Ska kolla upp det där..
Mina läppar är alltid ett problem. Alltid torra, såriga och helt hopplösa. I helgen var jag i en "billighetsaffär". Där stod korgar med hur mycket sminkprodukter som helst till vrakpriset.. Jag kuuunde inte låta bli de där fruktiga läppbalsamen som låg där till billigt pris i olika dofter/smaker. Tur var nog det.. att jag inte kunde låta bli. Visst är mitt bästa tips Idominsalva på läpparna innan läggdags, men inte dagtid.. Då kör jag på denna budgetvariant som är helt ofärgad och luktar gott :)

Nähe vänner.. nu får jag nog trycka i mig lite mat och röja lite här hemma.
 

Moffa godsaker


Lite sömn fick jag allt.. men det tog sin tid innan jag kom till ro. Så även om jag kommit upp ur sängen och gjort mig en flaska fruktdrink (banan, apelsin och blåbär) så sitter jag i sängen igen och tar det lite lugnt. Det spänner och stramar i magen. Plus att det känns som jag har en släng av tandvärk :(
Hoppas det går över!

I kylen ligger det pannkakor som jag är rätt sugen på.. Kaaanske skulle man vara onyttig och värma några till frukost. Pannkakor med lite sylt, ägg, kaffe och en rostad smörgås. Det ska väl ändå räcka till mig och Mini. Jaja, det finns säkert någon som tänker -ät havregrynsgröt..det är nyttigare. Men när man är sugen vill man vara allt annat än nyttig..man vill bara moffa godsaker. Så det ska jag minsann göra. Ägget får väga upp, för det är nyttigt.

Sent idag ska vi även träffa en väldigt betydelsefull person för oss. En sådär som ger en omtanke och man blir alldeles varm i kroppen. Det kan jag behöva nu. Eller vi båda kan behöva det nu.. Just nu är det mycket i vår vardag. 

Full fart


Idag har det varit en riktig discodansare i magen. Har legat i soffan och flinat ett flertal gånger idag. Magen verkligen vobblar av sparkarna. 
Har känt mig rätt trött och sliten. Det tog på krafterna att prata med en psykolog igår. Men det gjorde inget, jag kunde ju vila idag.

Vilket jag gjorde. När Mini-T hade tagit ut sig så somnade jag med. Var så trött då att det var omöjligt att hålla ögonen öppna.

Nu är det desto svårare att somna. Har ont långt ner i magen. Det stramar och är obekvämt. Vet inte riktigt hur jag ska ligga..

Men det är väl bara till att göra ett försök. Igen!

Saknad och rädsla


Huvudet känns tungt idag. Mungiporna hänger. Ibland går det inte att göra något åt hur många ordspråk det än finns om att börja dagen med ett leende. Den som skriver dessa för mig tramsiga ordspråk har ingen koll på livets hårda sida. Tänk om livet vore så enkelt. Om jag bara log nu så skulle allt bli så mycket bättre? Jag provar.. jag ler. Nä, det var inget av varken oron, stressen, saknaden eller rädslan som försvann. Märkligt.
Livet är inte en klackspark. Jo, för vissa.. för vissa verkar livet vara en lek rakt igenom. Eller..låtsas dem bara? Och jag går på det?? För visst önskar jag att mitt liv vore lekande lätt. Det önskar väl alla?

Inatt sov jag möjligtvis två timmar. Det var då när jag precis släckte lampan. Innan tankarna kommit ifatt mig. Sen kunde jag inte sova. Alla tankar var där, på en och samma gång. Jag försökte hålla tillbaka tårarna. Jag försökte. Jag förlorade kampen. Det var en känsla. Känslan jag hade på kvällen innan Lando dog. Hur jag låg där och vi sa godnatt. När Lando svarade med några sparkar. Jag var trött den kvällen. Somnade. Sov oroligt. Var uppe flera gånger. Somnade om, och vaknade till helvetet. Det var där det började och sen aldrig slutar. Det är den känslan som får mig att bryta ihop. Det är då rädslan kommer för att få uppleva det igen, med ett nytt barn. 
Att få känna liv, att inte känna liv, att få föda, få pussa och känna kärleken svämma över. Det var det vi fick. Pussarna var de som var. Smekningarna på kinden var dem vi kunde ge. Att få känna hans händer i våra var det vi fick.. Allt i så lite tid, utan liv. Det enda som finns kvar är den enorma kärleken. Kärleken till sitt barn. Går aldrig att sudda ut. Går aldrig att ersätta. Man vill bara att sitt barn ska få ta emot all kärlek. Vilket tar stopp, när ens barn inte lever så finns det ingen där. Han har en egen plats i våra hjärtan, den kan ingen ersätta. Han kommer för alltid vara med oss, det kan ingen ta ifrån oss. Han är alltid saknad, och det kan ingen ge oss tillbaka.

Jag är rädd. Rädd för att få det likadant med ett barn till.  

Äntligen lite snö


Också kom det äntligen lite snö till Skåne. Inte mycket. Som vanligt alldeles för varmt på marken, men lite slask la sig och på sina ställen är det vitt. Det viktigaste var ändå det som föll. Vissa gillar att se på havet (det gör iofs jag med) medan andra tycker om att se snö falla. När det dalar är det verkligen rogivande.

Passade ju fint med min nya tröja till vintervädret idag. Hittade den på rea igår. Sen fick jag invigt min nya mössa (Love Forever) när vi varit ute idag. Gos gos.

Idag har verkligen varit en trött-dag. Det har inte funnits energi till något större. Hjärnan har velat, men inte kroppen.


Ätit semlor och druckit kaffe..det är väl det. Spelat lite tv-spel och sen gjort mat nu på kvällen. Också tog vi en promenad. Det var skönt, förutom sista biten när det spände så i magen. Så då gick vi hem. 
Snart blir det ngn film. Om jag inte hinner somna innan dess ;)

RSS 2.0