Ctg


Äta sova ladda.. det var det hon sa. Jag kryper till kojs..försöker få åtminstone lite sömn. Är så in i bombens trött. Ctgn såg bra ut..ändå är jag rädd. Imorgon blir det nytt ctg.

Godnatt!

Oengagerad födelsedag

Idag har det varit en födelsedagsgris här hemma och det har inte varit jag. 
Nä, min bättre hälft har blivit gubbe (det var precis vad han blev kallad för idag av några fnissiga tonårselever på högstadieskolan).

Det har inte varit ngt speciellt idag. Ingen av oss har varit så engagerade. Vi hämtade thaimat, köpte fika och jag plockade in några blommor från trädgården som jag ställde vid presenterna. Ungefär det jag orkade med Idag. 

Känns som att våra hjärnor är fullt upptagna med annat. Så vissa saker är inte så viktiga. Vi hoppas på en mer harmonisk födelsedag nästa år istället.

Imorgon är det sjukhuset igen. Dags för nytt ctg..också ska vår bästaste bästa läkare komma förbi och vi ska ha lite samtal om vårt mående osv.

Men nu..nnu ska jag krypa ner under täcket och försöka få lite sömn.

Vilken dag..


Vilken dag det varit.. vaknade imorse och kände att det inte riktigt skulle bli en bra dag. Hjärtat gjorde ont, oron och rädslan låg som ett täcke över mig. Dessutom med halsont och trötthet. Oron växte sig starkare. Mini ville inte riktigt komma igång. Oron blev så stor. Tårarna rann. 

På eftermiddagen var vi hos barnmorskan. Tänkte att det kanske skulle hjälpa. Hjärtat lät bra. Mitt blodtryck, urin och blodvärde var bra. Vi pratade lite om bedövning för förlossningen, rädslan osv.. Sen gick vi hem. Eller nä, vi gick och handlade först.. Sedan gick vi hem och lagade mat. Var inte riktigt sugen på mat, även om det var gott. Efter maten la vi oss i soffan innan mannen skulle återgå till arbetet för lite jobb som bara går att göra när de andra gått hem. Vi båda försöka känna in rörelser och sparkar. Det rörde sig lite..mmen inte så att vi båda kände oss trygga. Till slut bestämde vi oss för att åka in istället. Jobbet fick vänta. Mini går före! 
Precis när jag ska smsa min "extra svärmor" så ringer det på dörren. Mannen öppnar och där står A. Hon hade varit och handlat och tyckte jag behövde lite extra av frukt och vitaminer. Så innan hon ens visste det själv så var hon på plats och vi kunde åka direkt. Vilken lättnad.

När vi kom in fick jag göra ctg. Hjärtljudet jättefint och utan anmärkning. Och jag hade känt rörelser som jag gjort anmärkningar på. Fast det var ändå mindre än vanligt. Vid ctg brukar Mini vara livlig, men inte idag. Så det bestämdes att en doktor skulle göra ultraljud också. Dock var hon på operation. Så vi fick sitta ner och vänta. Mini kom såklart igång då. Men det tog tid.. i vanliga fall hade Mini varit igång direkt. Idag tog det minst en halvtimme. När läkaren var tillbaka så tog hon oss innan det var dags för nästa operation. 
Allt såg jättebra ut. Den luringen sparkar mest mot min rygg, för rörelserna var det inga problem med. Flödet i navelsträngen var jättebra och bra med fostervatten.
Så vi fick åka hem igen med vetskapen om att liten mår bra. Phew!

Man är helt slut i huvudet efter något sådant. Helt slut. Den stunden oron är borta gäller det att samla kraft inför nästa kommande oro. För det är så det är nu. Oro!
Imorgon pratar vi med vår läkare..fför det börjar bli jobbigt för oss båda nu. För.sFör.såklart är vi rädda för vad som kan ske. Vi vill inte uppleva det igen.

Så..man kan ju tycka att jag skulle sova gott vid det här laget nu.. men icke. Jag ska iaf göra ett nytt försök.

Gör ont

Jag avskyr paniken! Den äter upp mig, sparkar på mig när jag redan ligger ner, drar mig i grusen och river upp mina blödande sår. 

Det finns ingen som är starkare. Det finns ingen som kan ta makten över paniken. 
Det finns INGET som kan hålla mig lugn. 

För varje dag vrider den om min hjärna. Ibland starkare och ibland svagare, men den är där alltid. Som tusen nålar på armen. Ibland gör det mer ont och ibland mindre.
Idag gör det djävulskt ont. Jag vill bara få igång det här nu. Jag mår dåligt! Jag vill få det här över. I så många månader har jag blivit plågad. Nu får det vara bra! Jag orkar inte mer! Jag gör inte det. Tårarna bränner hål på min kinder. Jag måste få veta hur framtiden ska hanteras. Jag orkar inte leva i ovissheten mer. 

Kan inte livet få vända nu?!! Ge mig hoppet tillbaka, ge mig ett nytt liv.

Betydligt bättre


Det kändes som att jag skulle få en natt riklig med sömn. Igår ansträngde jag mig verkligen för att hålla mig vaken och inte sova hela dagen. Även om det blev mycket soffhäng så sov jag iaf inte. Jag var dessutom mer aktiv också och plockade lite smått här hemma. Förkylningen är betydligt bättre. Febern verkar hålla sig nere och det är det viktigaste. Hostan är kvar..fast inte lika intensiv. Däremot har jag otroligt ont i magmusklerna då det känns som det slitits sönder på två ställen. Så när hostattackerna kommer gör det rejält ont och bästa är om jag sitter på sängkanten spjärna emot med händer mot väggen för att det inte ska göra så ont.

Det har varit en riktig pärs att ta sig igenom denna förkylning. Än är den ju långt ifrån över..men ändå så pass bra att jag börja återgå till det normala.

Nä..jag tror det får räcka med ord för idag. Nu gäspar jag så då är det kanske lila bra att försöka somna om.

Jag är så klar!

Vad var det jag kände? Egentligen kommer inte jag ihåg hur det kändes sist när jag blev igångsatt. Jag försöker minnas, men jag var ju så in i ... morfinpåverkad då att jag inte riktigt minns. Men just nu har jag legat här och haft så ont i en timmes tid. Trycket ner som om höfterna ska sprängas, och ut mot rumpan. Som om man är en transformers som gått i baklås, det fälls liksom aldrig ut.. gör bara ont. Magen som spänns och man blir orörlig. Var tvungen att ta mig upp på toa och jag var stel som en pinne. Jag kommer ihåg trycket mot rumpan sist. Som om Lando skulle komma ut fel väg men det var ju under krystvärkar. 
Nu känns det igen.. trycket ut mot höfterna.

Med min "tur" så lär det inte vara något än. Hur gärna jag än önskar. Är så in i bombens trött på det här nu. Dagarna verkar innehålla minst två panikattacker. Morgon och kväll. Minst!

Jag är helt slut. Förkylningen vägrar släppa. Hostan river upp mina muskler på nytt hela tiden. Nu har jag hostat sönder höger sidan, så jag kan bara ligga på vänster. Det eller sitta upp och sova. Det lilla jag sover. Jag är är så klar med det här nu. N U!
Allt är bara olidligt, smärtsamt i kropp och själv och tårarna av rädsla rinner varje dag.



Vila


Idag kom den.. Littlephant-väskan. Fast har jag orkat bry mig? Inte direkt!
Det var liksom bara tur att min man kommit hem precis lagom till när postgubben ringde på dörren, annars hade jag nog inte orkat öppna. In i det sista samlade jag kraft för att orka ta mig till sjukhuset. 
Vi hade en bokad tid för ctg. Jag var inte sugen på att åka någonstans, men det kändes ju extra viktigt nu.
Väl där så kopplades jag upp till maskinen. Mini som varit lugn hela förmiddagen levde rövare då. Och det var varken några konstigheter med hjärtfrekvensen eller rörelserna. 

Däremot tyckte barnmorskan att jag var himla förkyld och ville ta tempen på mig. Sagt och gjort, 38 grader. Hon såg ju också hur dåsig jag var och jag berättade om min hosta osv.. Så innan hon släppte hem mig ville hon rådfråga en doktor också. Vi passade på att ta blodtryck också, och det var bra. Doktorn tyckte att jag kunde åka hem, men det var vila som gällde och jag skulle ta panodil om jag kände att det behövdes. 

Väl hemma tog jag två panodil och somnade i nöstan två timmar. Svettades nog ut en del feber då för när jag vaknade var jag alldeles blöt av svett.
Sedan har jag hållt koll och febern har hållt sig lägre..men pendlat lite. Nu först har den visat min normala temperatur. Jag hoppas febern är borta till imorgon.
Hostan håller i sig, men dricker jag bara vatten hela tiden så lugnar den ner sig. Värken i magen och ryggen är obeskrivligt smärtsam från allt hostande.

Sen i allt det här har vi ju det psykiska. Det är i botten. Även om Mini är igång och har varit igång mycket sedan jag vaknade i soffan efter sjukhusbesöket så kommer tårarna hela tiden. Av rädslan som gnager i mig. Just i skrivande stund så är Mini i full gång. Jag halvsitter i sängen med en hel drös av kuddar bakom ryggen och har ena handen på telefonen och andra på magen. Jag känner livet, ändå har jag svårt att tro på det.

Panik


Paniken är alltid nära till hands. Två gånger på ett dygn.. första kom i eftermiddags. Var som vanligt, på dagtid, ensam hemma. Är ju sjuk och hade sovit lite från och till. Inte känt av Mini för jag var så trött och somnade flera gånger. Sen kom oron och jag tänkte att det var dags att känna efter. Ingen vaknade, jag buffade och knuffade.. men tyckte det var alldeles för lugnt. Till slut gick det inte längre och med storgråtande röst ringde jag min man och bad han komma hem direkt. Tack o lov jobbar han så nära. Han släppte allt och kom hem på några minuter. Själv var jag i panik. Men när pappa väl la handen på magen så tog det minsann inte lång tid innan det kom igång där inne. Det är något med pappa tycker Mini. Det ska vara han som känner och pratar för att Mini ska vara som mest nöjd :)

Andra paniken kom ni inatt. Jag vaknar med frossa, även om febern just då är borta. Ni vet såndär frossa så man ligger under varma täcket och bara skakar. Hemskt! Jag försökte återigen känna rörelser, men jag bara skakade. Tanken på frossan gled mer och mer över till att något hänt i min kropp. Väckte min man..och därefter tog det inte så lång tid innan Mini var i full gång. 

Det måste låta helt knäppt och man kan tycka att jag ska tagga ner lite.. men det går inte. Var glada att ni sluppit uppleva det.. Tror inte det finns ngn som gått igenom liknande som inte förstår vad jag pratar om. Man är rädd hela tiden och även om jag är det dygnet runt så är det värst på nätterna. Nu är jag så rädd för att somna. Eller kanske mer för att vakna NÄR jag somnat. 

Nu sover jag rätt mycket om dagarna, men det blir aldrig någon djupsömn. Det börjar kännas. 

Sväva ut och trösta sig


Ibland får man väl sväva ut..och även trösta sig själv. Det gjorde jag idag. 
Vi har en skötväska sedan tidigare, en som aldrig hann användas. Den står där uppe, sprillans ny. Fast det är ngt med känslan ibland. Även om det inte är ngt mer än en skötväska så är det något med känslan. Då när den valdes ut. Något som inte stämmer. Så idag köpte jag en ny. Kanske för att det är den här jag suktat efter, och att jag faktiskt kan använda den här som en stor snygg väska. Känslan. Lite så med kläder också. Först tog det emot att köpa kläder. Landos oanvända skulle användas, så "slapp" jag bekymra mig. Med tiden växte känslan av att Mini måste ha SINA kläder. Går allt sen bra..då kommer även de andra kläderna till användning. Men innan vi vet så ska Mini ha sin egna uppsättning. Vagn är det vi vägrat ta i. Där skickade vi min mamma. Samma vagn som sist. Jag tycker vi har utmanat oss mycket nog ändå.   

Just nu sitter jag med en stor utmaning i hjärtat, som gör att jag inte vågar sova. Det är en annan känsla, och rädsla. Hjärnspöken! Om jag så ska behöva sitta vaken hela natten så gör jag det.. det hjälper inte att Mini var så aktiv tidigare under kvällen att det kändes som att fötterna snart skulle trycka hål på mitt skinn. Hjärnspöken är där ändå. Inte nog med det.. jag har ju blivit sjuk också. Började med hosta igår. Inte så farligt. På natten blev det värre och sen har jag legat hela onsdagen. Jag blir lite smått arg när man specifikt frågar om någon är förkyld och svaret är nej..också är det inte så. Hade jag bara fått ett ärligt svar så hade jag stannat hemma..och varit frisk! För jag orkar inte vara sjuk. Jag har nog med tankar och oro ändå. Så ännu en anledning till att inte våga sova..även om jag verkligen borde. 

Jag vill bara att det här ska vara över!

En plan


Jag kan som vanligt inte sova. Mycket tankar som far i huvudet. Spänning och skräck. Igår var vi och tittade till Mini där inne i magen. 
Allt såg bara fint ut. Hen har kasat ner, men inte fixerat sig, så det var inte det lättaste för vår läkare att mäta. Mätningen är för mig inte det jag koncentrerar mig mest på..det är mer hjärtat och flödet som betyder mest. Och givetvis rörelserna. Det blev ett Ua på det.. för Minis rörelser var det inget att klaga på. En liten smitare från de bästa bilderna.
Efter det så gick vi därifrån med en plan också. Allt för att underlätta den sista tiden. Så får vi se om det behövs mer ändå, eller om det ska klara sig.. Det är nog det som skrämmer mig. Hur jag ska klara det. Som tur är har vi en läkare som är fantastisk, som lyssnar noga och tittar på en och avgör utifrån mig och mitt mående. Är så evigt tacksam för det!!!

Så..hem kom vi med en plan, och i skrivande stund är det inte bara jag som är vaken :)

Efter sjukhuset idag så mådde jag faktiskt bra och kände mig glad. Så jag åkte inte hem efteråt utan passade på att hänga i mamma och pappas trädgård medan mamma slet i rabatterna. Det var ju ett fantastiskt väder.
När jag sen kom hem blev det middag, och senare på kvällen kom vår vän J och hälsade på. 

Tråkiga är att jag dragit på mig ngt skit som kittlar i luftvägarna. Hostan ligger nära till pass hela tiden. Tröttsamt! Orkar inte bli sjuk nu också :( Håll tummarna för att det inte blir värre. 

Knappt hanterbart


Jag skippade järntabletter igår. Plitorna och prickarna är kvar, de är fortfarande röda och de kliar lite än.. Men ändå känns det som en stor skillnad från igår. Igår kliade det så det var smärtsamt. Som att klådan tog sig in på skelettet. Jag mådde så dåligt av det.  

Så jag skippade tabletten på kvällen, smörjde mig med hydrokortison och sen kliade det nästan ingenting på natten. Idag har det kliat när jag haft långärmat på mig, men inte som igår. Det är fortfarande rött, men ändå har det ändrat karaktär. Inte lika svullet och irriterat. 
Att jag skulle vara ett sällsynt fall av detta tydligen ovanliga symtom förvånar mig inte. Inte alls. 

Barnmorskan hade aldrig sett det tidigare, men även hon höll med om vår misstanke. Mer än vad läkaren jag träffade i lördags gjorde. 
Så vi beslutade att skippa tabletterna.
Imorgon träffar vi vår läkare och pratar vidare med henne.
Dessutom hade mitt blodvärde gått upp bra igen. 

Dock blir oron bara värre och värre för varje dag. Det är faktiskt knappt hanterbart!

fan!


När ens armar ser ut såhär..och när oron ökar för minsta lilla.. då är det banne mig inte lätt att hålla humöret uppe en hel dag. 

Just nu sitter jag med tårar som runnit och en klåda från fan.

Vad är det för utslag??!!! Jag träffade en doktor igår. Hon sa att det inte var någon fara för bebisen. Hon sa också att hon inte trodde det var järntabletterna jag började med i tisdags. Så vad är det då?? Började med tabletterna tisdagskväll. En tablett på onsdagen. Vaknar på torsdagen och har fått utslagen..från ingenting till mycket på ena armen. På den andra armen var där knappt något. Ringer och rådfrågar, och mejlar med min läkare. Kommer fram till att jag ska sluta med tabletterna. Tar ingen på fredag. Vaknar på lördag med fler utslag. Åker in. Ingen fara och ska använda hydrokortison och fortsätta ta järntabletterna. Tar en på kvällen igår, smörjer in mig och vaknar på natten med mer klåda än vanligt. De andra dagarna har klådan inte varit så mycket och bara från och till. Nu har vissa plitor blivit större och det kliar idag. Jag tänker inte ta de där järntabletterna. Imorgon träffar jag min barnmorska och på tisdag min läkare. 

Fan vad jag hatar det här. Jävla skit! Kunde det inte bara få vara lugnt med allt övrigt nu denna sista tid. Jag har nog med oro ändå.

Helvetet

Om man ens bara varit i närheten av helvetet så kan man kanske förstå hur svettigt det är när man är i det..

Jag är så trött på att vakna varje natt med hjärtat i halsgropen. Lever Mini eller inte.. varje natt!! Inte vill jag hålla på att väcka Mini hela tiden heller..men ibland måste man. Det är bland det mest obehagliga jag vet. För tänk om det aldrig vaknar där inne. Jag blir svettig och tårarna rinner. För jag är rädd. 

Det är X antal dagar kvar eller veckor.. hur ska jag orka.

Inte nog med det.. nu har jag fått utslag på (speciellt) armarna också. Kan det liksom inte räcka med oro?? 
Vet inte om det är järntabletterna som jag började med som gett dessa utslag..eller om det är ngt annat. Efter kontakt med både en barnmorska och med min läkare så ska jag sluta äta järntabletterna, blir det ändå värre så ska vi åka in till förlossningen. Jag tror vi får åka in. Utslagen har kanske inte blivit fler.. men de har varken minskat och jag tycker nog det kliar lite mer nu. Bäst att kolla det!

Men varför detta också?!! Som om man inte har nog med det andra..?? :(

Jag är trött på det här.. jag kanske må vara glad att över att jag är gravid (för det är ingen självklar sak för alla) men fy fan vilket helvete det är att genomgå. Speciellt nu. Nu när det närmar sig gravidotetsveckan då Lando dog.
Lando som jag saknar i det eviga. Han finns i mina tankar jämt jämt jämt. Han är verkligen en pusselbit som fattas oss. 


Tacksam!

Det får bli lite bildlöst här nu.. som sagt tidigare så är det det där med inspirationen som fattas. Ibland behöver jag bara få ut lite ord..helt utan krav.

Igår gjorde vi ctg. Så himla skönt!! Det var ju planerat, så det var inte så att vi åkte in i tro om att något gått fel. Även om oron sitter där alltid, så hade jag känt liv både på ditvägen och i väntrummet. Jag var bara nervös för om det skulle se normalt ut. Det gjorde det. Man ligger/halvsitter där med några avläsare  (inte vet jag vad de heter på riktigt..) på magen och tittar på en skärm samtidigt som man håller i en knapp som man trycker på när man själv känner rörelser. På skärmen ser man en kurva. Först var det livligt, det var rörelser jag inte kände av och sammandragningar som jag kände av. Allt registrerades där. Hade det inte varit för knappen man själv ska trycka på så hade jag lätt kunnat somna. Just för att jag kände mig trygg. Någon annan kunde ha koll. Min man kunde läsa av och barnmorskan läste också av, fast från ett annat rum. I min värld var det var som att vara på spa. Avslappning. Även när Mini somnade och det blev lugnt både på skärmen och inombords så kunde jag slappna av. Det var bara den där knappen.. och även om Mini sov så kom det en och annan spark som jag skulle registrera. 
Allt såg fint ut och vi kunde åka hem igen. 
Som vanligt blev vi bemötta av fantastisk personal. Man säger vad som hänt, de lyssnar, de förstår och de råder en alltid att åka in en gång för mycket än en gång för lite. Hon svarade på våra frågor och frågade också hur vi känner nu. Jag blir så varm i hjärtat av deras omhändertagande. 

Det är inte bara inne på den avdelningen de är så varma.. på förlossningen är de lika förstående, och då när vi låg på BB var de också så varma och gjorde allt för att vi skulle känna en trygghet, kuratorerna är ju så fina och pastorn..och inte minst vår läkare. Ni hör ju..Under årets gång har vi träffat en drös med människor och varje gång har vi blivit mottagna med respekt och förståelse.
Och då utan att bara lägga fokus på mig..min man är lika delaktig i deras ögon. Något som är jätteviktigt för mig. Bara för att kvinnan är gravid så betyder det inte att man bara ska fokusera på henne. Mannens roll är minst lika viktig, och i vår situation är mannen och pappan min räddning. Mitt lugn i allt kaos. När paniken är som värst är det han som med sitt lugn hjälper mig att återkomma till en normal andning, han som med sin hand tar över att känna Mini utifrån (på ett annat sätt än det han gör dagligen) och det är han som torkar mina tårar och förstår mina känslor. Så han, min man och pappan till våra barn, är precis lika delaktig och är med på varenda undersökning och i varje samtal.
<3

Nähe..nu har jag suttit vaken i en och en halv timme. Kanske skulle jag försöka somna om igen. Om det går.. Mini är vaken.  Rör sig och spänner ut mig till fullo. Det gör ont ner i rumpan när Mini gör vissa saker. Ibland så ont att det knappt går att sitta eller gå. Stå går ibland. Annars är det bara att härda ut. Tänk om det kunde starta av sig själv...lite tidigare ;) Jag är redo..mer än redo!!! (Förutom att väskan inte är packad än.. ska försöka göra det till helgen)

Vill låsa in mig


Jag känner ingen inspiration till någonting just nu. Jag vill bara låsa in mig och låtsas att tiden inte finns. Allt är riktigt jobbigt just nu. Tiden närmar sig. Ju närmare desto mer skrämmande. Jag är minst sagt livrädd!! Det är som att jag inte riktigt orkar längta efter Mini för längtan att bara få bli klar är större. Givetvis längtar jag efter Mini och det är svårt att förklara hur jag menar. Oron är bara för stor och tar över allt i mitt liv just nu. Min hjärna är så inställd på katastrof. Det kommer den vara hela vägen fram, jag kommer inte kunna slappna av förrän jag vet. Det går knappt någon tid utan att mina tankar går till hela situationen. Det spelar liksom ingen roll att jag känner Mini, rädslan är lika stark ändå. 
Att åka in till sjukhus för kontroll är också skrämmande. Hela tiden dras jag tillbaka till vår värsta dag i våra liv. Där på sjukhuset. 

Krämporna blir tusen gånger värre nu också. Jag är så skör att även det lilla är som om världen rasar. Att inte våga sova. Att inte våga leva. Att knappt våga vara glad. Allt för man är så rädd för att något ska gå fel igen. 
Det finns inga ord i världen som kan göra mig lugn. Det finns bara en sak, bebisskrik från vår bebis.

Jag kommer inte vara speciellt aktiv här eller på instagram nu. Jag orkar inte. 

Är så trött


Inatt sov jag flera timmar mer än vad jag brukar. I vanliga fall vaknar jag rejält runt två.. alltså vaknar så jag måste sätta mig upp..sen kan jag sitta vaken i två timmar innan jag kan somna om med flera avbrott fram till sex tiden.. och oftast har jag vaknat flera gånger innan två också. Jag ligger där och vakar över Minis rörelser. 

Igår var jag så vansinnigt trött efter att knappt sovit någonting på natten. Det var så även kassörskan i affären påpekade det och tittade lidande på mig. När hon sa det kändes det nöstan som att jag somnat till där i kassan medan hon slog in varorna och efter hennes block ville jag nöstan bara börja gråta. Jag VAR så in i helsikes trött.
Så gick vi hem..och jag kunde inte låta bli att trycka i mig lite godis innan maten. När vi sedan ätit fick jag ny energi. Gick och duschade och var vaken någon timme till.

Sedan somnade jag..vaknade och förstod knappt var jag var. Jag som alltid vaktar Mini och måste känna liv innan jag somnar om orkade inte känna efter. Jag somnade varje gång jag vaknat för att vända mig. Klockan 04-någonting vaknade jag första gången rejält. Gick på toa.. och somnade om direkt igen.
Sen närmade klockan sig fem halv sex och jag gick ner i soffan ett tag.
Men jag insåg att jag var för trött för att sitta i soffan så jag gick upp igen. Tänkte att det kunde bli en mysig pratstund med min man nör han då skulle vakna och innan han skulle rusa till jobbet. Jag somnade. Vaknade först när han var påväg ner och då påväg hemifrån. Mysig stund. Jaja, jag fick sovit lite till.

Sen gick jag ner och satte mig i soffan.  Åt lite mackor och drack oboy.
Med tiden kom jag längre och längre ner i soffan.. till slut slumrade jag till..igen. Flyttade över till liggfåtöljen och försökte följa med på tvn..vaknade med ett ryck. Hade somnat igen..

Jag är såååå vansinnigt trött. Det är så jag känner att det ska bli jobbigt att gå bort till barnmorskan senare idag. Bara för att jag måste masa mig ur soffan då.. Barnmorskan ligger bara ett par hundra meter bort, så det är inget långväga. Helt sjukt vad trött jag är. 

Mini rör sig. Har känt hur Mini flyttar på sig och en och annan spark kan komma. Men när jag inte mår bra då tycker jag inget är bra och jag är livrädd för allt. 
Är så trött på allt..är så trött både fysiskt och psykiskt nu. 

Sömn


Ibland har jag en liten tröttmössa i magen. Eller iaf de gånger då jag vaknar och behöver få ett livstecken. Helst snabbt! När jag sovit och vaknar med ett ryck. Då sover Mini gott. En halvtimme är inte lång tid, men med en gnutta katastrof är det en evighet. Ibland går det inte att hålla sig lugn alls. Då är tio minuter all världens tid. Nu kunde jag hålla mig lugn, utan att behöva väcka min man. Allt beror på vad man drömt och vad hjärnan höll på med precis innan man vaknade. 
Och denna gången var det inget sådant som väckte mig. Tack o lov!

Jag vaknade nog av regnet som slår mot fönstret. Som det regnar. Vi hade ju så fint väder i lördags. Och sen bara vände det i lördagskväll. Typiskt! 

Fast för min del gör det inte allt för mycket. Jag klarar av regn också. Då slipper jag åtminstone bli så himla varm ;)

Igår var jag knappast varm (blåsten genomborrade hela kroppen med kyla). Men jag var så trött. Galet trött. Jobbiga är att det kryper i hela kroppen när jag är sådär trött. Så det är inte skönt att gå och läggas heller. Inget är skönt. Mitt egna hår, minsta lilla hår känns som taggar på kroppen och jag är så lättirriterad och kan inte slappna av. 

Sömnen har verkligen fått sig en känga.. men jag ska göra ett försök med att somna om.

Lägesrapport


Vilket väder vi hade igår. Solen sken från en klarblå himmel och det blåste knappt. Jag som inte alls var på humör gick ändå ut och satte mig en stund där ute på trädecket och lapade lite. Man behöver ju vitaminerna. Dock blev jag galet dåsig av att sitta där så lite senare fick jag gå in och sova en stund. Jag får ta alla sovstunder jag kan nu. Sover ju så dåligt om nätterna, och ibland sover jag nästan ingenting. Så nu låter jag mig somna precis när som på dygnet..om det så är klockan 14 eller 21.. 

Jag är så psykiskt trött nu att det inte går att beskriva. Ju närmare vi kommer DEN veckan desto mer panik är det. Och den veckan i graviditeten då Lando dog, den vecka blir vi förhoppningsvis igångsatt också. 
Till dess blir det ultraljud, barnmorska och ctg som får försöka hjälpa mig att ha koll på läget.

Att ständigt försöka ha egen koll är så påfrestande och det är det som gör mig så psykiskt trött. Att ständigt och jämt analysera hur läget kan vara där inne i magen. För det är det mina dagar går ut på nu. Analysera. Sparkar. Rörelser. Mående. Jag försöker hålla humöret uppe, men vissa dagar går det bara inte. Då sitter jag som en säck potatis i soffan och vill inget hellre än att tiden ska gå. Jag vet ju att tiden går fortare om man gör saker.. men när varken energi eller gnista finns..ja då sitter man där som en säck potatis som önskar stt tiden går.

Nästa vecka är bra. Då är det psykologen en dag, barnmorskan nästa och sen ctg en tredje dag. Allt som handlar om någon form av behandlingar är det bästa nu. Psykologen för att jag får berätta om mina känslor och undersökningar så jag kan få en gnutta avlastning i mitt analyserande.

Förutom psykiskt så börjar det bli mycket krämpor nu. Det är stor skillnad från när jag bar på Lando. Då jobbade jag fortfarande. Visst att det var jobbigt denna tiden, och jag hade min vikarie på upplärning som tog det mesta. Men ändå. Jag var på jobbet hela dagarna. Det skulle aldrig gå nu, även om psyket skulle varit bra. Det är höfterna, det är ryggen, magen är ivägen osv.. ibland får jag ont i rumpan för jag tror Mini gör ngt då som gör att jag får satans ont i rumpan, speciellt på vänster sida. Sen får jag ett tryck nedåt..som om urinblåsan blir klämd. Ibland gör det så ont att jag inte kan gå. Och kan jag gå så är det med myrsteg fram. Igår skulle jag plocka in några tröjor från torkvindan. Snabbt och enkelt. Yeah right. Då hände det..för varje tröja jag tog fick jag kvida lite. Sen skulle jag ta mig in till huset.. de där få meterna. Jodå.. det tog sin lilla tid. Kunde inte ens kalla på min man som var i garaget för då skulle jag inte kunna gå alls. Undra vad grannarna tänkte om de såg mig. 
Sen släpper det bara..som om inget hänt.

Kissnödig är jag alltid, hela tiden! Blir knäpp på alla toalettbesök. 

Vad är det mer.. Sömnen vet ni ju. 

Torr hy har jag. Nu spelar det ingen roll hur mycket jag än smörjer mig. Inget hjälper.
 
Skorna är ibland omöjliga att få på..det går inte att böja sig. Då hjälper min man mig <3

Magen är där mer nu än förra gången. Större men framför allt mer otymplig. Jag tycker inte att jag är sådär superstor ändå. Men jag ser ju på andras blickar att den syns rejält. Hur jag än försöker dölja. Jag vill visa magen med stolthet..men det är inte lätt. För jag vet hur jobbigt det är när saker inte går som man tänkt.
Då önskar man att INGEN sett magen.

Nähe..jag får nog stoppa här och gå på toaletten istället. Den där blåsan alltså.. när Mini är ute och blåsan har fått spelrum igen, då kanske jag bara behöver gå en gång om dagen 

Puss & Kram

Panikens natt


Paniknatt inatt. Det är så jobbigt och svårt att hantera.
Dessutom tror jag det har mycket med det kommande sjukhusbesöket att göra. Jag börjar blir rädd för det. Att åka dit. Även om vi ska göra det man kan för att se så Mini mår bra så är det så ångestladdat och förknippat med Lando nu. Jag tänker bara på ultraljudet som gav oss vårt värsta besked.

Så därför vaknar jag om nätterna. Är orolig. Ligger och känner efter. Inget händer. Jag känner hur jag börjar skaka inombords. Väcker min man. Han får känna. Tiden står still. Inget händer. Paniken står mig upp i halsen. Svetten kryper fram. Försöker behålla ett visst lugn. Övertygelsen tar vid. Jag skakar. Jag fryser. Kick. Magen hoppar till. En spark. En rörelse. Lättnad. Tårarna börjar rinna. Jag gråter. Är lättad men också så trött. Mitt psyke är i botten. Jag kryper ner under täcket. Min man är nära. Mini är väckt och sen går det inte att somna förrän vår hen har somnat om. Allt har skett inom loppet av en timme. I mitt huvud har det pågått halva natten. Hjärnan alltså..så smart men ändå så opålitlig.

Sen kan det börja om.. inte den natten. Men dygnet har 24 timmar. 

Var glada att ni slipper känna hur det känns, jag önskar ingen det här.

Låter det se så ut


Påsken tvåtusenfemton är snart ett minne blott och vardagen är ikapp snabbare än vi hinner blinka. Eller iaf för de flesta ute i vårt avlånga land. 

Egentligen vet jag fortfarande inte vad jag ska skriva. Det är så mycket känslor, ändå känner jag mig helt tom på ord. 
Jag vaknar och svettas. Känner inget liv eller ibland kan jag känna lite men så lite att min hjärna inte kan ta det till sig. Efter ett tag vaknar Mini (som just nu är en riktig sjusovare!) och jag känner liv. Efter det kan jag vara lika vettskrämd igen, kanske en halvtimme senare. Måste låta helt sjukt, och jag förstår det. Samtidigt vet jag så väl att det är för att min hjärna inte kan hantera tidsuppfattningen, inte när rädslan tar vid före. Jag har fått det förklarat för mig, och det känns tryggt på ett vis. Jag kan fråga min man hur längesen det var jag kände Mini..ibland har det gått en timme och ibland flera.. och då dröjer jag ändå på att frågan.

Det är rena rama berg och dalbanan nu.
Också är det rädslan för att det närmar sig. I "vanliga fall" hade det logiska tänkandet gått före med att jag går på kontroller rätt tätt och det kommer bli en igångsättning. Så som de flesta tänker när de frågar hur det går. För mig är det inte så. Då kommer döden ytterligare två veckor innan det bestämda datumet. 
Detta är bland det tuffaste jag någonsin gjort i mitt liv. 
Jag vill bara att det ska vara över nu. Jag orkar snart inte mer. Psyket är så i botten att jag inte ens orkar visa hur jag mår. Det blir liksom lättast för alla om jag bara Låter det se hanterbart ut. 

Rädd


Jag är så trött på att jämt och ständigt gå omkring och vara rädd. Alltid hela tiden, 24/7. Det är lätt att tro att man kan lägga oron åt sidan emellanåt och njuta av graviditeten. Det är lätt att tänka att man ska vara glad för att man ÄR gravid. Men när oron tar vid som värst, när rädslan gör att man tappar fokus på övrigt då är livet inte härligt. För jag är sjukt rädd. Jag gråter, jag tappar livsgnistan, jag tycker inte något är roligt och jag vill bara sova. Allt för att jag är så rädd.
Många tänker, och säger, att det händer inte en gång till. Så himla lätt att säga..och jag förstår att det är ett försök till tröst. För mig blir det tvärtom..och min hjärna övertygar mig om att det kommer hända igen. Jo, det går så långt att jag vissa dagar är helt övertygad. 

Nu är det helvetetsveckorna kvar. Jag kan inte påstå att jag njutit eller tycker det är det minsta roligt den senaste tiden. Jag vill bara att det ska vara klart. Jag är så psykiskt slut nu.

Ett litet helvete


Idag (eller rättare sagt igår) har Mini varit superaktiv. Alltså så där så magen hoppat om jag så stått gått eller legat ner. I flera timmar, med bara ytterst få sovminuter där emellan. Det är.så man blir nervös bara för det.. att bebis är FÖR aktiv. Jag vet, jag kommer aldrig vara nöjd! Inte förrän jag sitter där med ett levande barn i min famn. Då först..

Det är ett litet helvete nu. Alla tankar är jobbiga. Allt påminner en om vad man kan förlora ännu en gång. Det är en stor rädsla!

Jag hoppas att jag ska få lite sömn.. och vakna med ett bra humör och  bra känsla i sinnet.

Ctg


05:59 piiip.. jag kan inte sova. Tråkigt. Önskar nämligen att jag sov som en stock nu så jag kunde få vakna pigg och alert. Men nä..

Igår var jag hiskeligt trött. Sådär så jag knappt orkade hålla huvudet uppe. Jag försökte och jag gjorde lite smått här hemma. Men mest vilade jag. När klockan var 14:15 så gick det bara inte mer. Jag var tvungen att sova, och jag somnade på fem röda. Jobbiga var att det kunde bara vara i tio minuter för sen skulle vi gå bort till barnmorskan. Tänkte att jag skulle gå hem och sova en stund efter det istället. Så blev det inte. 
Eftersom jag varit så orolig de senaste dagarna så ringde barnmorskan till sjukhuset och ordnade så jag kunde få komma in och göra ctg. Så det var bara till att åka vidare till sjukan. När vi kom dit tog de emot oss, kopplade upp mig till mätaren och sen låg jag där i en halvtimme, på sidan alldeles stilla. Mini rörde ju sig hela tiden då, såklart! Ibland så mycket att siffrorna på hjärtslagen försvann. Typiskt Mini. 
Inte kunde man sova heller. Så efter den halvtimmen var jag alldeles groggy..och hungrig. Så vi tog oss hem och sen var det bara till att ställa sig vid spisen och laga mat.

Så det där med att komma hem en halvtimme senare och få sova vidare blev det inte.. och sen snurrar det lite tankar och då kan man inte sova på natten heller.

Jag får väl vila under dagen idag. Känner lite att jag dragit ner på tempot rätt rejält nu. Tröttheten har tagit över, det är jobbigt att röra sig och när jag gjort för mycket så blir oron extra påtaglig. Det är inte lätt att hitta en balans nu.

Men man får väl lyssna på psykologen och göra små steg, men vara noga med att det är vi som sätter gränserna. 

RSS 2.0