Trendiga kaktussjukan



Jag är lite halvt på benen igen. Orkade inte vara hemma från jobbet ngt mer för att gräva mig djupare ner i mina egna tankar. Så igår klev jag upp i vanlig ordning, likaså idag. Tankarna finns där, alltid! Därför är jag också så trött nu att jag fått lägga mig i soffan (trots röra överallt) en stund.

Förutom att jobba, tänka och vila så har jag även hunnit få den trendiga kaktussjukan. Jajamensan! På två dagar har jag hunnit handla fyra kaktusar..stora som små. Det bästa med kaktusar är att man bara behöver tycka dem är snygga..vattna och pyssla om dem behöver man knappt. Så det är bara till att beundra. Passar mig alldeles ypperligt nu.


Äntligen är det fredag. Jag som ändå varit hemma störta delen av arbetsveckan. Jag ÄR trött. Utmattad. Dessutom hade jag inte en lugn stund på jobbet idag, vilket hjälper till att bidra till trötthet.

Ikväll äter vi resterna av den supergoda vegetariska bönchilin jag gjorde igår. Sedan kan ni hitta två utslagna i soffan i detta hemmet denna kväll.

Nio månader.

Jag är fortfarande hemma. Energin bara försvann. Jag har dock inte haft någon riktig energi nu på nio månader. Nio månader sedan allt gick i kras. Tänk om allt gått väl..då hade vi haft en niomånaders liten galning här hemma. En liten som dragit ner mammas alla saker, som gjort mammas hjärta instabilt med svajande vaser och med köksredskapen utspridda över ett helt hem. Det har vi inte. Vi har ett stilla hem utan bus. Ett hem som inte känns helt. Ett hem med mycket frustration och ett hem med mycket saknad.

Nio månaders sorg kan låta länge om man aldrig varit med om det värsta. Det är många sorger man kan hantera på ett enklare sätt. När man förlorar sitt barn dör en del av dig själv. Det är en svår bit att hantera, att inte känns sig hel.

Man är minst sagt besviken på livet. Nog för att inget någonsin kommit gratis till mig, men hur mycket ska man orka? Jag kan ta mig igenom mycket, men det här.. det förstår jag inte hur jag ska ta mig igenom. Varför är det så enkelt för vissa och så jävla svårt för andra?!!

Knäckt likt en torr pinne



Har legat nerbäddad nästan hela dagen idag. Det var igår jag bröt ihop. Det var som om någon knäckte mig på mitten likt en torr pinne. Jag låg på sängen och storgrät och insåg hur mycket panikkänslor jag har över den där morgonen då jag vaknade och inte längre kände min sons rörelser. Vi som kunde ha en mysstund på morgonen, han sparkade inifrån och jag klappade på magen tillbaka. Vårt sätt att kommunicera. En morgon var det bara borta. Jag får panik över hur ett liv bara kan försvinna. Nu blev det för mycket och jag har bestämt mig för att stanna hemma halva denna veckan minst för att återhämta mig. Nu måste jag gå först. Jag och min man går först!
Det andra får vänta.

Sysselsättning



Jag försöker sysselsätta mig. Dock är energin väldigt låg. Batterivisaren står och piper jämt och blinkar rött. Var kan man köpa mänskliga batterier? Jag är i behov av ett.

Jag kan ju inte bara sitta ner, även om jag skulle vilja. Något måste jag göra och idag blev det till att spraymåla mina lampor jag köpte på Netto härom dagen. De var svarta med någon kromfärgad detalj. Nu är de vita och passar in
mycket bättre i vårt hem och i våra fönster. Nu behöver inte grannarna undra vad som mer gått snett här hemma.. Jag menar, det har nog aldrig funnits en svart pinal i mina fönster sedan vi flyttade hit för över sex år sedan. De kan ju börja undra då..

Kaaanske kommer jag få upp ännu ett vitt lampprojekt idag. Det beror dock på om våra kära vän och elektriker får en stund över. Annars vet jag att han kommer en annan dag, så jag är inte så orolig.

Livet rullar på i samma snurr. Jobben tar vår energi och allt rullar både för snabbt men öven för långsamt. Kanske för att jag vill komma förbi några "stoppdagar". Som julen. Ännu mer Landos ettårsdag. Jag är rädd att den dagen kommer knäcka mig och jag rädd redan nu för att komma dit, samtidigt som jag vill ha den gjord. Jag är rädd för hela julen..min favorittid som inte alls lockar nu. Jag vet att det är lång tid dit för de flesta..men inte för mig. De här nio månaderna utan min son känns helt uppåt väggarna. NIO MÅNADER har gått, samtidigt som dessa månaderna känns som dagar.

Jag lever vidare, följer strömmen.

Sep. 13, 2014



Jag älskar att åka på loppis. Okej, kanske inte alla gånger..men de flesta. Allra bäst är det när jag hittar saker som jag blir så glad för att jag hittat och extra glad blir man när det är billigt dessutom. Idag var vi på loppis. Jag var inte på jakt efter något speciellt, utan bara följde med för att det kan vara kul. I ärlighetens namn var jag inte alls sugen på att följa med heller..men tanken på att jag skulle kunna gå miste om årets loppisfynd är alldeles för obehaglig..så då följde jag med ;) Jag gjorde rätt mycket fynd idag. Väskan på bilden såg jag först när jag satt mig i en soffa för att vila fötterna. Jag hade ju redan kollat igenom väskavdelningen, men ändå missat denna. Ibland ser man inte skogen för alla träd. Så när jag satt där på avstånd så fick jag syn på den. Tror det var 45:- jag fick betala. Den är lite sliten i handtagen, så dem tänkte jag vira läderband runt om vid tillfälle. En helt oanvänd tröja med alla lappar kvar köpte jag också, för 35:- Den hade kostat 399:- på Kappahl, ordinarie prislapp hängde ju kvar. Lite dessertglas, äggkoppar, ljuslyktor och smått och gott hittade jag också. Dessutom kan man träffa trevliga människor med lika stor ångestklump i magen över allt "onödigt" man stoppat i korgen. Det är roligt med loppisar. Jag älskar det!

Det värker



Svackan blev djup nu. Det är för mycket negativt runt omkring mig just nu. Negativt som inte går att göra något åt, inte på lång sikt. Våra arbeten, fritid (var är den?), tankar, vår bästa kurator som går i pension (men hon är väl värd det..nio månader med oss kräver sin pension..haha)och en del annat. Det är tur att vi har varandra och att kärleken är lika stark vad som än händer oss. Det har vi fått prövning på. Hela min kropp värker, det är något som kramar mig hårt på ett obekvämt sätt.

Att alltid vara full av tankar

Nog för att jag alltid kunnat grubbla. Grubbla ner i det djupaste, men alltid har man kommit till ett skede där man kommit fram till ett eget svar eller så pass att man kan lägga det hela åt sidan. Nu går det inte att lägga åt sidan. Tankarna har makten och de tar aldrig slut. Alltid man full av åsikter, frågor, undran och saknad. Det går inte att lägga åt sidan, det finns där alltid. Är det konstigt att man är konstant trött?? När man sedan försöker komma till ro och verkligen försöker lägga saker åt sidan..nog ska det alltid hända något som får en på tankar igen. Jag känner mig inlåst i mina tankar. Grubblaren som jag är blir numera matad till max. Det går inte att göra något åt. Det är så mycket i mitt grubblerier jag skulle vilja säga rakt ut. Givetvis gör jag inte det..så vitt jag vet är det respektlöst om jag skulle göra det. Därför finns de bara i min hjärna. Ibland är jag i den där torktumlaren igen, där allt snurrar och jag inte vet hur jag ska ta mig ur den. Rondellen utan avfart.

Livet är så förbannat hårt

 
Det känns som att jag har något tungt i mitt bröst, bröstkorgen är för trång. Det känns som att det sitter en parasit där inne, som en alien, och äter upp mig inifrån. Jag vill bara trycka knytnäven genom min hud och dra ut det hemka. Om det hade gått. Denna hemska parasit kommer sitta kvar i mig, livet ut. Den är där som en svart sten. Som en tumör jag aldrig kan bli av med.
Jag har gått i åtta månader med denna svarta sten. Den blir inte lättare med tiden, och ibland är den så jävulskt tung att den knappt går att bära. Det är väl då tårarna kommer. Idag är stenen tung. Gråten ligger på utsidan av mig. Jag vet inte varför, jag har inget svar själv. Det bara är så. Mitt liv har ändrats brutalt. Mina katastroftankar, som jag aldrig levt med innan, är på helspänn. Mitt tankesätt är inte normalt, men ändå normalt för vad jag går igenom.

Och där sprack ytspänningen och tårarna rinne.
 

RSS 2.0