Fuck psd!



Nu som följer mig på Instagram vet ju hur det gått med mina smycken som jag sålt.
När man förlorat sitt barn och det går upp för en att man aldrig kommer få tillbaka sitt barn så känner man sig väldigt maktlös. Maktlös och tom. Jag visste inte hur jag skulle hantera saken, men sedan slog det mig. Jag började göra smycken, armband och halsband. På varje smycke fanns texten "Fuck psd". För att sprida budskapet om Plötslig spädbarnsdöd och barns död. Jag hade kunnat göra alla sorters budskap för det finns tyvärr alldeles för många, men jag var ju tvungen att bestämma mig för att hålla mig inom min ram. Smyckena kunde dock variera i både pärlor och färg. Folk handlade och handlade. Pengarna trillade in och allt överskott gick direkt till insamlingen.
Dock var det väldigt tungt. Inget armband symboliserade just vår son, det symboliserade alla barns bortgång. Däremot kunde ju själv inte släppa tanken på varför jag satt och gjorde alla smyckena. Anledningen var ju just vår son och hans plötsliga död. Till en början kändes det bra. Jag fyllde till mon tomhet och maktlösa känsla med något nyttigt. Tiden fördrevs och varje krona var jag tacksam över.
Fast sen kom det en dag, det blev för mycket. Min sorg kom i skymundan och den kom ikapp mig allt mer. Jag var tvungen att sluta med mina smycken. Jag var tvungen att ta hand om min sorg.

Jag hoppas att jag en dag kommer börja med smyckena igen. Allt för att få så många bebisar att överleva sin födsel och överleva livet. Vi vill ha våra barn kvar! En dag hoppas jag att tillverkningen är igång igen.

Resultatet av det jag gjorde..
1000 kronor gick till stödfonden.
2000 kronor gick till forskningsfonden.
3000 kronor gick till Cubitus baby.

För detta har jag så många att tacka! Alla som varit med och bidragit har också varit med för framtiden.

Kika in hos http://www.spadbarnsfonden.se

Att få vara nöjd med en dag



Det är så skönt när man känner att man haft en bra dag. De är fortfarande sällsynta, så när de väl infinner sig då känner man sig nästan som en helt annan människa.

Jag vaknade tidigt idag och gick upp. Gjorde mig en kopp te, tände ljus och drog igång braskaminen. Till detta myset startade jag min playlist som är blandad med Frank Sinatra, Rod Stewart och lite James Morrisson. En playlist som är lite "julmysig" i tonerna och endast spelas den här tiden på året, innan julmusiken dras igång.

Efter två timmar väckte jag mannen och frågade om vi inte skulle gå och handla lite frukostbullar. Han nappade på idén och klev upp. Också traskade vi ut i regnet som gjorde det desto mysigare att komma hem till ett vedvärmt hem.

Efter det fick vi lite kraft och tog tag i både det ena och andra. Så himla skönt. Jag känner mig för en gångs skull riktigt nöjd med vad vi orkat med idag.
Nu har vi precis ätit en riktigt god middag (som jag orkade laga) och nu inväntar vi Så mycket bättre.

Tänk..Idag är jag nöjd med dagen!

Orkar inte ens komma på en titel



Jag blir så trött på allting. Det är så mycket skit och tråkigheter man får höra varje dag nu. Så många som är sjuka, så stressiga miljöer, folk i min närhet där anhöriga är riktigt sjuka. Mitt egna jag bär på varje dag. Allt i en salig röra, en röra med skit. Låt nästa år få vända till det bättre.

Jag vet knappt vad jag vågar göra, vad jag vågar skriva längre heller. Jag orkar inte feltolkningar, jag orkar inte känna att andra ska råka tolka det fel. Ska jag behöva be om ursäkt för att jag tänker på mig själv nu..för att orka ta mig framåt?

Idag är världen mot mig och jag är emot den, det är för mycket skit!

Tankar


Det var längesen jag skrev, vet inte riktigt vad jag ska skriva om. Just nu känns livet som en berg och dalbana igen, men mest försöker man hålla en rak linje som håller en på banan. Jag är redan långt fram i mina tankar och den kommande julen spökar i mitt huvud. Tänk att det snart har gått tio månader. Att vi snart gått här med våra blödande hjärtan i snart ett år. Tankarna handlar just nu mycket om hur jag måste försöka göra julen så bra det går ändå. Det kommer bli en utmaning. Jag måste finna ork. Hoppas jag får beviljat ledigheten jag la in om, för då får jag nästan tre veckors ledigt efter julafton. Det skulle behövas! Idag kommer vår gode vän hit, vi tänkte äta tacos med Pulled pork och spela lite spel 😊 En slö fredag och en oplanerad helg.

Smärta



Vaknade inatt och kände hur det smärta i magen. Oh no, inte magsjuka. Jag vred mig och gnydde. Smärtan förlamade nästan min kropp och jag kunde inte ligga ner. Det blev inte mer än smärta, vilket räckte mer än väl.
Sov jag tio minuter åt gången mellan "attackerna" så var jag nöjd. Med andra ord blev det inte mycket sömn. Varken för mig eller mannen. Det resulterade i att han tog sovmorgon och jag sjukanmälde mig. Smärtan är mindre, men finns där fortfarande.

Trött är jag och kommer stanna i myskläderna resten av dagen. Soffan kommer också få stå ut med mig idag.


Oct. 05, 2014



(Det finns ingen röd tråd i den här bloggen. Det är från det ena till det andra, beroende på dagsformen. Take it or leave it.)

Igår spenderade vi en hel dag i Kivik. I ärlighetens namn vet jag inte varför man åker till Kivik mer än en gång i sitt liv. Det är ju jättefint och så där..men de här mustetributikerna, Kiviks butik, Äpplets hus och allt vad det är med alla äpplen. En gång..sen har man ju sett det. Eller? Jag kanske inte förstår? För mig är dessutom ett äpple ett äpple, jag är inte mer ingående än så ;)

Dock tog vi oss ut till Friden. En pizzeria i helt annan stil. Här hittar man pizzor med kycklinglever, eller pizzor med ost och marmelad. Själv var jag hungrig och tog en med tunt skivad biff och mycket parmesan. Den satt som en smäck. Hade det inte varit för kylan som kom snabbare än vi räknat med så hade det varit en mysig stund på kvällen. Vi valde att sitta ute, vilket visade sig vara ett misstag då när solen gick ned bakom ett av de vackraste hus jag sett på länge. Nästa gång sitter jag inomhus..för där inne var det på snudd till magiskt. Verkligen trevlig personal och Peter tyckte om att serva oss besökare, det märktes. Stor eloge till att få tillbringa en tid i deras hem och trädgård, för det är ju så..de bor och lever där på gården och man kan hitta ogräsjärn liggandes på trädgårdsborden.

Kvällens höjdpunkt blev nog ändå på vägen hem. När vi precis hann inom på loppisen som visade sig ha öppet 20 minuter till. Det var där det stod..sidobordet med marmorskivan som fick mitt hjärta att slå några extra volter.

Dessutom för ynka hundrafemtio kronor. Svärfar packade ur hela bilen på diverse äppleprodukter som inhandlats för att stuva om för en bra plats till mitt sidobord. Det gick fint, vi kom hem allihopa och bordet står nu fint här brevid soffan.

Idag ska jag nog göra ngt jag är riktigt dålig på, jag tror jag ska rensa i två lådor. Rensa är min sämsta gren. Inte för att det är svårt att slänga och rensa ut, mest för att det är så förbenat tråkigt.

En annorlunda kärlek



Det gör så ont. Jag kan inte ligga ner. Trycket över bröstet känns som ett tungt berg. Saknaden är enorm. Tänk om han funnits här. Tänk om vi hade legat här lyckliga över livet. Istället sitter jag upp i sängen, kan inte sova. Ångesten kryper i hela kroppen. Jag kan inte ligga still, jag kan inte slappna av. Han finns inte mer. Kommer aldrig komma tillbaka. Det gör ont att veta att denna smärta kommer jag bära med mig tills döden skiljer oss åt. Då först kommer jag sluta känna. Till dess kommer mitt hjärta alltid ha ett hål, ett hål fyllt av en annorlunda kärlek men också ett hål alltid fyllt av tårar.

Med Lando dog en bit av mig själv. Jag kände redan när han låg i min mage att det var honom jag skulle kämpa för, det var honom jag skulle vara supermorsan till och det var till honom jag hade den där kärleken som ingen annan kan få. Den kärleken som nu bärs på ett annorlunda vis. Kärleken som för alltid kommer finnas kvar, lika stor som saknaden.

Mamma saknar dig Lando ♡☆♡

RSS 2.0