Att ha piratat och haft en fantastisk helg



Idag har jag varit pirat nästan hela dagen. Mina fina brorsöner kom ju ner och överaskade mig igår. Helt utan min vetskap stod min äldsta brorson utanför dörren igår tillsammans med sina föräldrar och lillebror som låg i vagnen och sov. Om jag blev överlycklig?? Det kan ni tro..och kramkalaset med min brorson var med ett glädjeskuttande hjärta. Jag hade ju lovat att vi skulle leta efter en skattkista nästa gång han kom ner och hälsade på. Så imorse täckte vi en låda fylld med diverse leksaker med jord ute i trädgården innan lillpiraten hunnit komma hit. När han kom drog vi (jag och mannen) på oss både pirathattar och ögonlappar. Dansade piratdans, skrålade sjörövarfabbe och pratade piratspråk i form av Landkrabba, Kapten Snorkråka och ArrArr. Sen gav vi oss ut på jakt med skattkarta och grävde fram lådan. Det var nog lite svårt för en treåring att förstå att det var en skatt vi skulle gräva fram..att det på riktigt låg en skatt där i jordhögen. Med lite hjälp kom skatten fram och en lycklig kille hittade guld dubloner, en racebil och annat kul tillsammans med en riktig liten skattkista. Jag tror det var en rätt lycklig treåring vi hade här på besök, om inget annat var det en väldigt väldigt glad faster. Sedan åkte vi hem till mamma och pappa och gjorde "piratbåtar" till middag, som vi även intog på pirattallrikar i papp. Pirat tema hela dagen lång. Så som det ska vara.

Nu ligger jag raklång i soffan. Njuter av alla fina presenter jag fick igår. Imorgon är det min födelsedag på riktigt och då..då kommer jag fortsätta ligga raklång i soffan, kollandes på Frozen med hämtpizza på bordet och med det bästa sällskapet.

Vilken helg det blev. Fantastisk!!!

Att göra hoppet och glädjen mer verklig



Dagens utmaning. Ta på sig detta smycke igen. Det var inte svårt att ta det runt halsen. Det svåra är vad det innebär, ett hopp och en glädje. Något att visa upp. Det är svårt. Man vågar inte tro. Man är otroligt rädd för att bli bränd på glädjen ännu en gång. Samtidigt som jag vill glädjas. Vi har ju sett detta lill-syskon ett flertal gånger. Både viftandes på armar och ben, med ett gap som sväljer fostervatten, en magsäck som tar emot och även hjärna i två delar. Vi har sett Mini levande. Jag måste börja tro på det. Att använda detta smycke igen är en bit på vägen. Jag hade det inte mycket alls (för jag jobbade mest hela tiden och när jag var hemma åkte myskläder på direkt) med Lando så på så vis är det inte svårt. Det svåra är att göra hoppet och tron mer konkret. Verklig. Men rädslan finns där, lika mycket som kärleken till detta barn. Även om det är tidigt i veckorna som är kvar så finns ju kärleken där ändå. För även om jag har svårt att tro på denna graviditeten så finns den ju.

Jag måste ta till vara på tiden..det kan vända över en natt. Min största erfarenhet, min värsta erfarenhet och min verkliga verklighet.

Käftsmäll



Hej härliga liv..!! Käftsmäll efter käftsmäll. Nu skulle man ju verkligen kunna tro att jag fått en käftsmäll, på riktigt. Är alldeles blå om hakan. Men inte av en smäll. Nä då.. av migrän och dess tillhörande kräkning. Som tur var klarade jag mig undan detta obehagliga samtal med toaletten endast en gång, ibland kan det ju innebära flera. Fast en gång räckte gott och väl. Oron över urinvägsinfektionen hade ju faktiskt lagt sig..då läkaren inte trodde det var ngn fara samt att flera av er varit med om samma sak. Nu är jag orolig för den här huvudvärken. Som ni hör oroar ALLT. Migränen har ju för inte allt för längesedan varit min trogna följeslagare och jag var nästan mer orolig när jag inte hade migrän.. Denna eviga oro. Förhoppningsvis kommer just denna oro följa mig i några månader till. Jag hoppas ju det för det innebär att Mini fortfarande lever. Men jag vet ju inte nu..hen är inte så bra på att visa tecken på att det finns liv. Bara att magen växer, men det kan den göra ändå. Ska se om vi kan få tid tidigare hos vår läkare. Jag vill inte att någon annan ska göra ett utraljud när jag är orolig. Tänk om Mini inte lever, då vill jag inte blanda in ännu en till i karusellen. Tänk om hen bara hade kunnat fladdra till lite..sådär tydligt så man vet att det är Mini och inget annat.

Alltid är det något..

 
Ja men man tackar för att allt går så smidigt och att vi inte behöver oroa oss för något.. Ehhh..
 
För ngn vecka sedan var jag och lämnade urinprov på vårdcentralen. Mest för att vi vill ha koll på det där med urinvägsinfektion, som jag hade när Lando föddes. Det som jag inte kände av alls men som visade sig på prover.
 
Igår ringde vår förra barnmorska till min telefon. Bara det gjorde mig paff, eftersom hon inte hört av sig alls efter det som hänt och vi valt att byta barnmorska för att vi vill att detta ska vara en ny graviditet, att det ska kännas att det är en ny. För vår egna del.
 
Hur som så ringde hon igår och kom med beskedet att jag återigen hade urinvägsinfektion. Hur ofta har jag det egentligen? Jag märker ju inget.
Eftersom jag kände mig tagen av att det var hon som ringde så kom det inte för mig att ställa några frågor. Bara hur och när jag kunde hämta ut min penicillin. När vi lagt på kom så mycket ikapp och samtalet kändes nästan "obehagligt". Tolka det rätt, vi har inget emot vår förra barnmorska. Det var bara situationen om att ta detta med henne. 
När jag satt där på jobbet och försökte hålla tillbaka tårarna så ringde jag min man och berättade. För de flesta är det här inget att oroa sig för, men har man ett förlorat barn i hjärtat så blir allt extremt oroligt nu. Till slut fick D tag på vår fina kontakt som hjälpte oss med Landos begravning och som varit och är vårt enorma stöd genom allt. Hon är ju även barnmorska, så hon berättade att det här är vanligt. Hon skulle fånga vår läkare direkt imorgon (som typiskt nog, eller med all rätt, var ledig idag) så att hon kunde ringa upp D och berätta mer, också hoppas vi att hon har en tid för undersökning av bebis lite tidigare än vi planerat. Om jag är nervös?? Sjukt mycket!
 
Dock tas det inga risker och jag kommer få äta penicillin intensivt i några dagar för att sedan minska dosen men ändå fortsätta fram till förlossningen.
 
Alltid är det något..

Ångestladdat

 
Den här graviditeten är så ångestladdad att jag inte vågar berätta för folk som står framför mig att jag är gravid. Öga till öga. Igår träffade jag andra kockar (mina närmsta kock-kolleger) från andra förskolor på mötet. Jag vågade inte säga ett ljud. Kände mig helt knäpp, men det gick bara inte. Så har det varit från dag 1. Jag svettades och var nervös när jag skulle säga det till mamma och pappa. Det är nog faktiskt de enda som fått höra det från mig när vi stått i samma rum. Annars har jag bollat över till min man, bett mina föräldrar berätta vidare, skickat sms (för att förbereda så jag slipper säga just DET) och våra vänner har fått läsa det på bloggen. Just det..min chef har också fått det "kastat" framför sig på ett medarbetarsamtal. Min "andre-chef" fick det via sms och igår bad jag henne berätta (för att vi kom in på ämnet) för de som kanske bör veta..så slipper jag. Det är skönt att de flesta förstår. Både att jag inte orkar berätta, de blir lika glada ändå när de fått läsa, och att dem frågar om jag vill berätta vidare själv eller om de ska hjälpa mig. Det har inte varit några större problem. För det är jobbigt att berätta, ångestfyllt och jobbigt. Det är det där med att låsa in sig i ett rum. Det går ju inte och jag är glad för all förståelse jag får och har fått.
 

Lyxa till det..



Man måste få lyxa till det i vardagen emellanåt. Inte alltid för då blir det inget lyx, men då och då. Gärna spontant. Som idag när jag var inom på Apoteket och skulle handla vanlig enkelt vit tråkig bomull. Hur kul och lyxigt?! Såklart har de fått in både det ena och det andra i form av fina förpackningar och härliga dofter på apoteken. Allt nu inför kommande julen. Man kan inte bli annat än frestad. Det går inte att låta bli. Så idag åkte den här kroppsoljan från Apolivas spa-serie ned i korgen. Aningens lyxigare än den där påsen med bomull som redan låg där i.
Doften är len, lite mandelvanilj och passande till vädret som råder ute. Mina torra armar hoppade av glädje *upp upp med händerna..upp upp med händerna* när oljan kom på. För är det något som lindrar mina torra händer och armar (som är i kontakt med vatten så gott som hela tiden på jobbet) så är det just kroppsolja. Jag älskar dock min Biotherm, men olja lindrar mer akut på mig. Dessutom känns det bra lyxigt att smörja in sig med en väldoftande olja som anpassar sig efter ens egna kroppsvärme direkt de möts. På en måndagskväll, som även varit lång och slitig.

Pampigt

 
Jag sitter antagligen i möte och längtar hem när det här inlägget publiceras. Mindre kul med möte..jag är verkligen en hemkär person. Jag älskar HEMMA och reser inte så gärna iväg några längre sträckor. Låter det märkligt? Jag överlåter resandet till de som vill. Jag går hellre hemma och strosar omkring där jag trivs, kan slappna av och där det är som jag vill. Ska jag resa iväg så räcker det att åka över sundet till kära Danmark. Där trivs jag också. Där förstår jag språket utan större ansträngning, man träffar vänliga människor och deras design är to die for! Ska jag flytta blir det Norrland eller Danmark! Fast jag ska inte flytta..jag trivs här i vårt lilla hus. Även om man alltid drömmer om en stor gammal herrgård fylld med pardörrar, kaminer och stora rum med högt i tak som man kan färglägga med kalklitir :) 
 
 
Det är ju inte pampigt likt en herrgård i vårt lilla röda tegelhus, men det som kan bli pampigt kan man ju alltid lyfta fram. Som champagneskålen, jag tycker den blev pampig med alla röda julstjärnor där i. Var ju först tveksam av färgval..men med allt annat i vitt och dova färger kan man ju ha något som sticker ut från mängden. Dessutom tycker jag nog allt att röda julstjärnor är lite juligare än vita.
 
Så sakta tar julen form här hemma.

Lite likt ett tårtpapper



Eftersom vi har en riktigt slapp och vilsam dag så tänker jag inte anstränga mig för mycket och inte heller be mannen gå ner och lyfta fram lådorna som står nere i källaren med de övriga ljusstakarna och stjärnorna. Det får bli i veckan, men den här stjärnan är ju ny för i år i vårt hem. Den har legat här vid soffan sedan den anlände och retat min vänstra ögonvrå. Nu fick jag nog och hängde den på plats. Är den inte underbar? Själv älskar jag den! Det där skira som påminner om tårtpapper, eller papperslapparna man satt och klippte och klippte när man var liten. Man visste nästan aldrig hur mönstret skulle bli när man vecklade upp papperlappen som såg ut skräp ihop vikt. Lite den känslan. Så vacker utvecklad.

Säkerheten framför allt

 
Man blir ju sådär extra meganojig när man förlorat sitt första barn och väntar sitt andra, och redan nu spelas alla möjliga olyckor upp i mitt huvud. Även om jag inte ens vet om Mini lever där inne i magen. Jag hoppas, men jag vet inte. Det finns inga garantier! Förhoppningen är ju ändå att det ska få flytta in ett levande barn i huset och det är just det jag jobbar på. Alla risker. Förra graviditeten var jag cool-lugn. Så är det inte nu. Så därför gör vi nu en beställning på trappstegsmattor. Hoppas de passar i vår trapp och kan hjälpa oss att undvika fallolyckorna som vi varit med om några gånger.
Dock måste jag måla hela trappan vit..men det är inte något jobbigt eftersom de svårmålade delarna på trappan redan är målade vita. Jag har ju sagt till mig själv att INTE ta på mig några stora projekt denna gången. Förra graviditeten målade jag ju om hela nedervåningen (höggravid) själv för INGEN fick hjälpa mig. Även om jag en kväll satt och storgrät mitt på golven när mannen kom hem för jag inte blev nöjd med takmålningen. Denna gången utsätter jag mig inte för det. Fast en trappa kan jag ju ta..sittandes. Dessutom är jag långt ifrån höggravid. 
 
Fler säkerhetsprojekt lär ju komma med tiden.

De där tankarna, oron och smärtan..



Igår kände jag mig gravid, inatt kände jag mig gravid, idag känner jag mig..inte alls gravid. Varför ska det pendla så?? Med det kommer den enorma oron. Den som bara stampar ner mig i skorna.
Förmiddagen började ju så himla bra, jag höll mig sysselsatt och jag gjorde allt för att koppla bort hjärnans negativa tankar. Det gick då..sen hade jag inte mer sysselsättning och de negativa tankarna tog makten och jag tappar allt.
Det är så tröttsamt.

Kan inte bara tiden gå. Jag vill ha ett svar på hur detta ska gå.. Kommer vi få ett levande barn?? Lever det ens nu??

Samtidigt som julen och tankarna på att vi inte ska få fira den med Lando gör djävulskt ont.

Att vara ägare till ett par knäppa fötter



03:31 piiip! Jag kan inte sova! Nog för att jag tycker om att vakna tidigt..men såhär tidigt?? Nej tack! Någon timme till hade inte skadat.

Det är min "hang up" som spökar..det var samma sak när jag väntade Lando. Fötterna..jag blir helt besatt av att fötterna känns torra. Gärna mitt i natten. Jag kan bara sätta mig rakt upp i sängen, som om någon väckt mig bryskt, och tänka på att mina fötter är torra. Inte nog med det..jag verkligen avskyr att smörja mina fötter. Jag gör det väldigt sällan själv, speciellt för att jag är lyckligt lottad som har en man som gör det åt mig. Dock vill jag ju inte så gärna väcka han nu.. klockan har ju iofs hunnit slå sju minuter till men ändå...nä. Han kan ligga här brevid och dra sina djupa andetag medan jag försöker intala mig att fötterna inte alls är torra. Yeah right. Då som nu så slutar det med att jag smörjer fötterna själv..äcklad och med creme endast precis på de värsta ställena på fotbladet.

*nysattack* Åh..jag trodde han skulle vakna. Det hade ju varit perfekt. .för man kan ju inte hjälpa att man nyser. Typ högt. Han gjorde bara ngt ljud och vände sig om.. Attans ;)

På tal om nysningar. Hela veckan har jag hållit på att nysa snörvla och känt mig hängig. Mer än så har det inte blivit, ingen förkylning som brutit ut. Vi båda två har känt oss så hela veckan. Hoppas inte det blir mer..vi har inte tid nu.

Nähe..jag kanske skulle göra ett försök till att antingen smörja fötterna eller bara lägga mig ner igen och försöka glömma bort att jag är ägare till ett par knäppa fötter. Tror jag börjar med det sistnämnda..kanske allra mest för jag är lat och inte orkar gå upp och hämta ngn fotcreme..

Att inta en vilohelg



Äntligen är det helg! Det känns så skönt och välbehövligt. Känner mig helt slut efter denna veckan, dessutom verkar nästa vecka bli full av möten och kalas..så jag behöver vila upp mig. Något jag startade med direkt jag kom innanför dörren! Så här ligger jag i soffan och känner in julen med ett julsmakande kaffe, pepparkakor, klementiner och inte mindre än två juliga inredningstidningar. Det ni! Det måste ju vara det ultimata för att få en bra start på en vilsam helg..det gäller att sätta ribban direkt.

Jag funderar starkt på att dra upp adventsljusstakar och stjärnor inom det närmsta dygnet. Bara för det är mysigt. Måste dock finna en dos ork, för det är inget man gör i en handvändning direkt.

Annars ligger oron tät över magen och dess innehåll. Alltid går mina funderingar på om hen lever eller inte. Jag hoppas. Jag skulle kunna åka in och kolla, men jag måste behärska mig. Det blir så lätt att man aldrig kommer kunna finna ett eget sätt att stilla oron på. Nu kan jag vara hyperorolig ena dagen..men på något vis kan jag finna en ro till slut. Oron finns där alltid, men mer eller mindre. Idag koncentrerar jag mig på att något måste skett inatt för när jag vaknade imorse kände jag en svag sammandragning och när jag gick upp för att starta dagen såg jag direkt att det blivit en liten kula mitt på magen. Dessutom tyckte jag mig känna ett fladder som inte var någon vanlig muskelspasma. Magen har även känts stor idag. Kockrocken satt åt ;) Så även om min hjärna velat tänka annat så har hjärtat varit starkare. Jag hoppas hjärtat har rätt.

Nu är det helg, och det firar jag in med att vila en stund!

Trött



Idag blev det minsann ingen mysig stund här hemma. Jag gick klockan 06 och kom hem 18. Med full rulle hela tiden. Alla förskolebarnen utom två var på plats, så det var en hel del fiskgratänger som skulle göras och mospotatis som skulle kokas. Direkt efter åkte vi till kuratorn och samtalade i en timme. Höll på att somna i vänststolen. Så trött. Nu är vi hemma och vi var så bekväma att vi köpte en "lyxigare" variant av köpepizza. Ni vet sådana man slänger in i ugnen.. också var maten snart serverad. Perfekt för två trötta och väldigt hungriga.

Nu mat sen kommer jag nog somna.
Är trött av oro också, känner mig så ogravid. Verkligen ogravid. Kan allt bara komma igång! Kan tiden bara gå!!

Tack o hej!

Min sorg är inte värre än din, och din sorg är inte värre än min.


Sorg är en sorg, den som bär på en sorg bär på något komplicerat. Vissa sorger är svårare än andra, kan man tycka. Så är det givetvis också. Det finns lättare och svårare sorger.Jag har absolut upplevt min svåraste sorg. Den är svår fortfarande, men inte lika svår. Eller rättare sagt så har jag lärt mig att hantera sorgen på ett annat sätt, och den är inte en ren förtvivlan längre. Dock går det inte en dag, inte en timme, utan att Lando finns i mina tankar. Han är otroligt saknad.
I den svåraste krisen försöker man jämföra sorger, jag ville gärna hitta någon med exakt samma story som jag själv bar på. Att det skulle vara lättare för någon att förstå HUR ont det gjorde att förlora sitt barn så sent i graviditeten. Men hur är det nu..? Skulle det vara lättare att förlora sitt barn tidigt? Eller svårare att förlora det sent? Eller när det är fött? Skulle man fråga någon ute på gatan skulle de nog vara snabbast på svaret när barnet är fött. Är det verkligen det? Tänker man efter så är det ju inte så. Inte för varje enskild drabbad. Hur det än är så har ens barn dött, om det så var i en tidig vecka av graviditeter eller om ditt barn hunnit fylla år. Det gäller ens allra närmaste, en framtid och det man förhoppningsvis älskar mest av allt. Så tänk er för. En sorg är komplicerad och svår. En sorg är enskild och personlig. Det gäller även om ens nära anhörig, mamma, pappa, syskon, mor och farföräldrar, kollega, vän eller husdjur dött. Din sorg är värst för dig själv, ingen annan och det är du som skall hantera den. Det är lätt att försöka jämföra sorger, men snälla GÖR INTE DET!! Det som är värst för dig behöver inte vara värst för någon annan. Det är inte lätt att inse i all kaos, jag vet! Däremot tycker jag det är viktigt att försöka hålla fötterna på jorden, och inte försöka mildra någon annans sorg för att få ens egna att låta värre. Din sorg är din sorg och min sorg är min, din sorg är värst för dig och min sorg är värst för mig. 

Att jag skriver det här inlägget är för att jag tänker på min arbetskamrat som är svårt sjuk. Jag vet att även om det gäller henne själv så är hon i samma trauma och krishantering som i all kris. Även om det gäller henne själv så är reaktionen rätt lik den jag själv upplevt. Det handlar om att hantera en kris och en sorg. För henne är inte min förlust värst, för henne är det värre vad hon kanske kan förlora (jag hoppas för allt i min värld att det går åt ett bra håll!!). Så min sorg är inte värre än din om vi jämför.

Sorg och glädje är en svår kombination och ekvation och jag kommer ihåg hur svårt det var att tycka något var roligt i allt det svarta. Min arbetskamrat närmsta kolleger kanske berättar om min nya graviditet, den som de är så glada för, och jag undrar hur hon reagerar på det. Ingen behöver vara glad för min skull. Jag kräver inte det, jag blir dock glad för det och väldigt varm i hjärtat för de som är det. Men från min arbetskamrat (och andra i sorg eller personer jag inte känner) förstår jag om hon (dem) inte kan glädjas alls. Där är hon svårt sjuk och jag väntar ett nytt liv. Det är svårt att glädjas åt andra när man själv ser svart och man fortfarande har svårt att inse hur världen bara kan rulla på när man själv upplever det värsta. Det är bara till att acceptera och ha förståelse för.
Så vad jag ville ha sagt med det här är att respektera varandra, både i sorg och glädje. Om en person gör si eller så behöver det inte betyda något ont, det kan vara ett sätt att överleva situationer. Din sorg och förlust är värst för dig och din glädje behöver inte betyda att andra glädjs..eller är lika glada. Det är okej. Lita på dig själv och lyssna till ditt hjärta, för det är ditt hjärta ingen annans.

Det är så svårt att skriva en sådan här text. Den skulle kunna bli hur lång som helst när det kommer från hjärtat. Jag hoppas ni förstår vad jag menar för jag vill inte att någon skall känna något påhopp. Jag vill bara att folk ska inse att det inte är lätt med sorger, hur och vad det än gäller.
Är det något i texten som du undrar över så är du välkommen att mejla till camilla_hakansson [snabel-A] telia.com. Så ska vi nog kunna reda ut om det blir en fnurra på någon tråd.

Jag älskar loppisar!



Jag älskar loppisar, speciellt om det är riktigt bra loppisar..sådana med mycket grejer. Allt mellan himmel och jord. Vi har en sådan guldgruva ganska nära. Dessutom är personalen trevligare än trevligast. De ska vara sådär avslappnade, prata med sina kunder och ibland inte ens förstå sig på varför man köper det där sakerna. Även när det är dem själva som har det till försäljning. Det ska också gå att pruta..på ett skämtsamt sätt och med glimten i ögat. Jag bara älskar det och det gör mig på gott humör. Idag var vi på en sådan loppis. Det hela började med en stol. En snygg trästol i rätt dåligt skick. Jag frågade vad han (loppisägaren) ville ha för den. Inte vet jag, vad vill du ge? Jag tittade på stolen, sneglade på mannen bakom kassan och sa.. tjugo kronor. Han tittade tillbaka och sa med ett velade nej att han ville ha lite mer. Jag flinade och sa lite skämtsamt att han kunde väl få tjugofem kronor. Det slutade med att alla runt kassan skattade godhjärtad åt oss. Till slut sa mannen, vi kan lösa det sen.. Så jag ställde stolen åt sidan och började jakten. Tillbaka kom jag sen med flera olika saker.. som pallen här ovan. Den är nu omklädd i sitsen och bilden är ju inte den bästa. Dock blev jag sugen på att skriva ner denna dagen för det känns som en bra och härlig dag. De här dagarna är viktigare att få nedskrivna än perfekt tagna bilder. Så tillbaka till loppisen. En mockabryggare och ett gammalt struvjärn hittade jag också och även mannen gjorde fynd. Så när vi la upp grejerna på kassabordet så fortsatte kampen med mannen bakom. Eller kamp var nog helt fel ord. Han var ju himla generös och härlig och hjälpte själv till att pruta. Så när han räknat klart så hade han prutat ner allt med 135 kronor. Inte illa. Också var det den där stolen som jag hittade precis när vi kommit. Det slutade med att jag fick den på köpet. Vissa vill man ju bara krama för de är så härliga. Efter loppisen åkte vi och åt på ett gästgiveri med svärfar och hans sambo. Vi fick mat så det nästan sprutade ur öronen. Galet mättade rullade vi därifrån och till nästa loppis. Dock är han som har den loppisen inte alls rolig. Hälsar knappt, är rätt dyr och ingen man skojsamt kan pruta hos. Då är risken stor att man får gå istället. Dock har jag ju handlat det snyggaste sidobordet där en gång så man vill ju inte missa chanserna ändå.


En riktig härlig dag med många fina fynd, glada människor, god mat och en skön söndag. Synd bara att det redan är måndag imorgon. Jag hade behövt minst en hemmadag till.


Men jag får väl se sanningen i vitögat och krypa ner under täcket för att få lite sömn. Dagen lägger jag i min bakficka, så den är lättåtkomlig när det kommer dagar som är åt andra hållet.
Godnatt!

Kanske är det Mini som bökar runt

Ibland får det bli bara text..har liksom inga roliga passande bilder till det här just nu.Hur det går för mini där inne vet jag inte. Jag hoppas hen har det bra. På kvällen och morgonen, nör jag ligger ner raklpng på rygg, tror jag mig känna Mini böka runt. Det är en lite spänd känsla som flyttar sig. Inget sprattel eller så och inget jag kan känna med handen utanpå. Men trycker man lite lätt med handen långt ner på magen kan man känna på ngt ställe, beroende på var Mini håller hus, att där känns det "konstigt". Medan det då inte känns ngt "konstigt" alls när jag trycker brevid. Så jag hoppas att jag inbillar mig rätt. Hjärnan motarbetar ju en hela tiden. Ena halvan skriker yes och gör nästa glädjetjut medan andra ropar bittert, gå inte på det där en gång till. I mitten står mitt Jag helt förvirrad.Det är väl bara till att vänja sig..så lär det ju fortsätta i x antal veckor till.Nu är det frukost i huset. Pepparkaksfil med krossade linfrön, smörgås med ost och jag hade hoppats på ett ägg..men det verkar vara ngt med de där äggen som gör att de aldrig blir hårdkokta. Jag äter ju bara hårdkokt nu. Typiskt!Ha en fin dag!

Krämpor och annat

Uh, hur trött får man vara en fredagkväll. När man dessutom bara varit på jobbet två dagar på en vecka. Märkligt, men jag är trött. Både fysiskt och psykiskt. Jag hoppas såklart att det är pyret som tar mycket av min energi, och vassego'. Pyret får ta så mycket energi hen vill..sålänge hen bara överlever. Älskade pyre.
 
Jobbiga är att krämporna redan har börjat komma. Eller foglossningen som jag tror det är. Jag hade ungefär nada krämpor förra graviditeten så jag har inte så bra koll på vad de olika är för ngt. Men eftersom detta gör ont i bäckenet och ljumskarna när jag stått hela dagen på jobbet och sen går promenad efter det så misstänker jag foglossning. Vissa dagar är det mer och andra inget alls.Jag stönar och stånkar..och ibland kommer mannen med kommentarer som "var det du eller lådan som gnällde" när jag ska öppna, som exempelvis, en låda i för låg höjd. Men det är ingen fara på taket..de här kommentarerna tillhör vanligheterna annars också ;) Jag kan vara rätt bra tillbaka :D
Vad som redan är så stor skillnad på denna graviditeten, om man bortser från oroligheterna, så är det att förra gången kände jag ingenting såhär tidigt. Ingenting och jag kommer ihåg hur jag ofta låg i soffan och tänkte att jag nog bara inbillat mig att jag var gravid. Denna gången var det först likadant fram till nu. Visst tänker jag ofta att jag bara inbillar mig, men det är nog mest hjärnan som bygger en försvarsmur. Men jag ser ju..min i vanligt tjocka mage är nu rund. Har jag en tunn fladdrande blus så kan man se att magen är jämnrund i vissa lägen. När jag sitter upp tar det liksom emot, så bästa är när jag kan bre ut mig i soffan. Det är väl mest det..sen den förbannade hungern. Jag var ju proppmätt alldeles nyss. Tänkte att jag äter lite gurka nu så blir jag inte hungrig innan det är dags att sova. Nu sitter jag här..i sängen..och är hungrig. Jag tänker INTE äta. Nej! Sova.Ja, jag ska sova. Sooova. Så jag kan få vakna tidigt imorgonbitti så jag kan tända ljus lite överallt, njuta av stillheten, spela skön musik och kanske tända en brasa. Det är mina lördagsmorgnar när de är som bäst.
Godnatt! Ikväll somnar vi åter till hårda vindar som tar tag i vårt öppna fönster. Tänk..november och vi sover fortfarande med fönstret öppet (inte på vid gavel..men en rätt stor glipa)

Kände mig kriminell



Mycket med denna graviditet handlar om mat just nu. Mat och oro. Jag äter inget köttpålägg på mina smörgåsar, bara ost. Ost och grönsaker. Så att köpa hem pålägg nu är ju enkelt.. men jag älskar ju stå att välja och vraka i charken inför helgfrukostarna som väntar. Nu åker en ost fram. Inget kallskuret.

Jag är hungrig när jag ÄR hungrig, men jag är nästan aldrig sugen på något. Är det ngt med alldeles för mycket ingredienser så blir jag ännu mindre sugen. Korv och makaroner är väl det som jag vet smakar, och nudlar. Sötsaker likaså tyvärr, men aldrig på just ngt speciellt sött utan mest ngt sött för jag vet hur sött smakar. Min hjärna är inte riktigt med smakmässigt. Jag mår tack o lov inte dåligt av att laga mat (hade varit svårt att jobba annars) men jag är ju inte så värst sugen på att smaka maten. Även om jag borde äta en hel portion (skärpning, jag måste börja med det). Jag är bara inte sugen.

Igår kände jag mig nästintill kriminell när jag satt och försökte stilla hungern med kanelbullar (?!!!) i sängen sent igår kväll. Det var ju det enda jag kunde komma på att jag ville ha. Pepparkaksglassen var ju slut..haha..

Men här sitter jag nu..med världens hunger och trycker nudlar. Försökte få i mig en banan, men den tyckte jag var för "torr" så det gick inte att äta utan kväljningar.

Tur man har något att skylla på när man håller på med det här "tramset" :D

Vilken hungrig dag



Hur var det nu med den där hungern.. är jag hungrig eller inte? Idag blev det en riktig hungerdag. Även om jag äter mig mätt så är jag hungrig. Knäppt. Skulle kunna äta en hel häst, gärna med pommes till och cheddardip :P

Fast det fick bli ärtsoppa. Soldatens ärtsoppa kan göra under för en långsam mage ;D Också har vi de där edamamebönorna, tillsammans med god olivolja och Nicolas Vahe-salt. Yumyum!

Nä..nu kurrar magen. Undra om det ens finns ngt kvar i kylen..



Maten..den måste få en viktigare roll



Det blir en vilodag på hemmaplan även idag. Det känns nu att det behövdes. Mår bättre idag och hjärtklappningen är borta. Nu hoppas jag att det fortsätter så. Önskar man kunde trycka på en knapp som stänger av den där inre stressen.

Måste försöka få i mig ngt ätbart nu bara. Jag vaknar alltid mitt i natten och är svinhungrig. Ni vet sådär så man mår illa av hungern. Eftersom köket ligger en våning ner så gör jag allt för att bara somna om och tänker att jag får äta när jag vaknar. Jaha..när jag sen vaknar är jag inte hungrig längre. Typiskt.

Jag laddar kaffekokaren och brer mig några vörtbrödssmörgåsar. Så kanske det kommer. Måste börja få regelbundna matvanor. Frukost, lunch och middag. Kanske låter som en självklarhet, speciellt när man jobbar med mat.. Men så är det inte. Jag måste bättra mig!

Ha en fin dag!

Det är ingen vanlig graviditet, det är en ständig oro.

Det är nu jag får åter uppleva hur psykiskt skadad jag är. Inte psykiskt sjuk. Skadad. Hur sårig jag är på insidan fortfarande. Hur svårt jag har för att tro saker kan gå vägen. Speciellt känner jag det nu när jag inte mår bra. När huvudvärken är allt för påtaglig, tröttheten som sagt spår och jag är hemma från mitt arbete.

Såklart är det kul att få berätta den härliga nyheten, att få se glada miner och deras hopp som lyser i ögonen. Deras engagemang är större nu, de som vet vår bakgrund nästan brinner av hopp för att det ska gå bra denna gången. Jag är oehört tacksam för det, men jag är också livrädd för att behöva ta det där igen. Det vi fick ta för snart 11 månader sedan.
Jag vill inte ta de meddelandena igen, ändå är det som att hjärnan förbereder sig för det. Det är som att jag vet hur det fungerar nu. Det är något jag kan. Det är det jag kan förbereda mig bäst på när man ska bli förälder. Sorligt men sant.

Jag stannar kvar i soffan. Vilar. Det är det jag kan göra. Det och försöka hålla i hoppet.

Detta är ingen vanlig graviditet.

En hemmadag

Idag blir det en hemmadag. Kanske imorgon med. Det var så otroligt mycket känslor igår, både stor glädje över det nya men sen kom saknaden och sorgen ikapp. Jag bröt verkligen ihop på kvällen. Det är så jobbigt. Min hjärna är som de radiostyrda bilarna på Tivoli. Allt bara krockar. Glädje, sorg, hopp, förtvivlan. När jag vaknade med världens huvudvärk som höll i sig hela natten, illamående och frossa så fanns det inte många val. Stanna hemma!Så här ligger jag. Ångest. Är rädd för att något ska hända. Att något ska gå fel. Att en till parvel skall fattas oss.

Att ha craving på pepparkaka


Det är något med den där pepparkakssmaken som får mig på fall. Allt med pepparkakssmak, utom just pepparkakor. Okej, skånska pepparkakor och mjuk pepparkaka. Annars blir det pepparkaksfil, skumtomtar med pepparkaka och Sias glass med pepparkakssmak ska vi inte tala om.. Är inte glass bra och näringsrikt? Sådär så att det ger allt en växande bebis behöver? Gör mig inte besviken med era svar, tack för förhand! ;)

Idag har jag nog kammat hem flest kramar av alla på vår arbetsplats. Skönt när man kan göra andra glada och alldeles spattiga.
Skönt att ha många tummar som hålls åt oss också. På tal om tummar..mina instagrammisar går inte av för hackor. Du milde vilka människor.

Var också på ett första samtal hos barnmorskan som vi ska gå hos (jag och min man går alltid tillsammans). Det kändes bra. Hon hade satt sig in i min journal, men ville ändå veta hur det går, vad vi känner och hur vi mår. Båda två. Hon tar oron på allvar.

Nu är jag riktigt trött. Ska försöka få i mig en smörgås, sen blir det vila.

Ha det fint.

Så, så är det..



Jag har haft så mycket i mitt huvud den senaste tiden och har fortfarande. En sorg, en längtan, en spänning, en oro, en enorm saknad och vår värld skakas om igen.
Jag har hela tiden sagt att jag tänker inte berätta för någon. Jag ska låsa in mig och aldrig gå ut, men så funkar det ju inte. Jag kan inte låsa in mig och sen vill jag inte vara hemlig längre. För ja, vi väntar ett syskon. En liten bebis guppar omkring i min mage. En liten viktig betydelsefull krabat som man knappt märker av. Det är inte så långt gånget, går in i vecka 14 i veckan, men med en mage som växer rejält. Vi har gjort undersökningar från så pass tidigt stadie att man bara såg ett tomt svart "hål". Vår läkare kör fjortondagarsintervaller och vi har följt en genomskinlig liten kula till en böna och till en liten varelse med två ben, två armar och en mun som sväljer fostervatten. Jag hoppas så att det kommer fortsätta i rätta takten och att vi i maj ska få fylla huset med bebisskrik och bajsblöjor. Vår läkare är fantastisk och både förstående och omtänksam. Hon hjälper oss igenom det här och har funnits med sedan dagen då hon gav oss beskedet om Lando. I allt elände så är jag oehört tacksam för att var just HON som var där den dagen för snart ett år sedan.

Eftersom jag själv vet hur jobbigt det kan vara att se alla bli gravida utom sig själv så kommer jag hålla den störta delen av min graviditet på bloggen. Av respekt! Själv kan jag bli besatt av att se så många gravida runt omkring mig för statistiskt sätt går det illa för någon. I min förra graviditet var jag likadan och då fick jag det hårdaste beviset på statistiken som satt sig på min hjärna. Så denna gången blundar jag, slutar följa de som inte ger mig ngt (på instagram) och försöker lägga krutet på mig och bebis. Ta det inte personligt, det är ett av MINA sätt att överleva det här. Min bubbla som jag önskar så att vi kommer få behålla hel denna gång. 

För denna gången vill vi ha ett levande syskon med oss hem. Ett syskon som vi en dag kan visa upp vår fina Lando för. För saknade till Lando försvinner aldrig, den är där varje dag.

PS. En andra anledning till att jag går ut med det nu är för att ni varit och är så många som hjälpt, tröstat och funnits där när det varit som allra tyngst under de här svåra månaderna. Så detta är mitt sätt att säga tack, att dela även den nya biten med er.

Seche Vite



Jag måste tipsa om det här överlacket med snabbtorkande effekt. Fick det i en glossybox för ett tag sedan, och jag som har stränga förbud mot nagellack i mitt arbete lackar ju inte klorna allt för ofta. Det tar liksom för mycket tid av det lilla jag kan ha det på innan det är dags att återgå till arbetet. Så överlacket låg här i lådan och bara låg..tills jag en dag fick ett ryck. Det var en lycka, ytlig lycka. Har ju tidigare provat andra märken med samma effekt, men de har ju bara torkat ytan på nagellacket och man har ändå fått repor och allt det där man får för att man inte har tid att vänta på nagellack som torkar. Det är annorlunda med Seche Vite. Det torkar lacket. Man målar sina naglar och drar på överlacket direkt. Väntar ett tag..men sen är det klart. Det är så pass att jag faktiskt tycket det är lönt att måla naglarna på helgerna nu. Riktigt roligt. Dessutom ger det nagellacket en extra boost i färgen tycker jag. Så gillar du att måla naglarna är detta överlacket ngt jag rekommenderar.

Att väcka ett slumrande intresse

Idag drog jag igång min gamla Nikon. Den som tidigare var min ständiga följeslagare, som blev ersatt av den enkla telefonen och som varit så urladdad att alla inställningar försvunnit. Tidigt imorse fick jag ett ryck och laddade batteriet och kopplade på mitt 50 mm objektiv, som är mitt absoluta favorit. Sååå roligt det var och är.. hemmet kom såklart i fokus. Så som det faktiskt alltid gjort när kameran varit framme. Det är ju det jag tycker är roligast att fotografera. Kanske kan detta väcka mitt stora inredningsintresse åter igen. Det som legat i dvala och bara kunnat vakna med lite halvslumrande ögon. Jag känner lite energi och hopp om livet. Tack för att mina impulsiva ryck fortfarande finns kvar.
PS. Det jobbiga med detta är att jag upptäcker "skavankerna" jag inte orkat göra just då när jag varit sådär impulsiv..vad tror ni om att måla de synliga delarna som sitter under bordet..för syns skull? ;)

Nov. 06, 2014


Åh vad jag längtar till att få pynta. Även om jag hela tiden har i bakhuvudet att en tung jul väntar så finns det ändå en längtan till pyntet. Senast hemköpta pyntet är en ny julstjärna som ska få hänga så tjusigt i ena fönstret. Det kliar i fingrarna, men jag får allt hålla mig ett tag till. Dock missbrukar jag pepparkakssmak. Allt från fil till glass. Gott!
Här hemma fladdrar det även ljusflammor lite överallt, ett woodwick sprider juldoft och Spotify går varm med lite skön musik som ger julkänsla utan jultexter. Jag längtar, men ändå inte. Tänk att ett år gått så fort. Det råder delade meningar om den saken här hemma. Det har hänt oss så otroligt mycket på detta året så jag själv kan tänka att vi om några år kommer blicka tillbaka och undra hur vi faktiskt klarade allt. Tvåtusenfjorton..ett helvetesår. Så lyckligt för många och alldeles för olyckligt för andra.

RSS 2.0