När det värsta händer

Att förlora sitt barn är bland det svåraste man kan uppleva, sägs det. . För mig, för oss, är det verkligen det värsta vi upplevt.

Det var på juldagen. Jag var rätt trött den dagen. Vi hade varit hemma hos mina föräldrar och firat jul. När vi kom hem la vi oss i sängen. Mannen låg brevid och tittade på någon serie på datorn. Själv ville jag sova. Jag la mig på rygg, tittade på magen. Flinade åt en sparkarna och sa sedan godnatt till mina två älsklingar. Där låg vi alla tre samlade i sängen. En i magen och blivande föräldrarna nära. Jag sov oroligt den natten. Förbannade mig över téet jag drack innan jag gick upp för att sova. Det blev några toalettbesök. När jag sedan vaknade på morgonen kände jag en sorts panik i kroppen. Det liksom kröp i mig inombords. Det går inte att beskriva. Jag kände en viss rädsla. Så jag la mig på sidan, för att känna stångande sparkar. Inget hände. Jag klappade på magen, tryckte på magen men inget hände. På något vis är det som att hjärnan inte riktigt vill koppla vad den egentligen visste. Jag väckte mannen, sa att han fick hjälpa mig. Jag drack kallt och allt det där. Mannen pratade med bebis, men inget hände. Jag borde ha fattat. Men hela tiden intalade jag mig att jag bara var nojjig.. bebisar kan också vara trötta. Men vi bestämde oss för att åka in. Vi ringde ingen. Vi ville inte skapa oro innan vi själva visste. Jag försökte äta. Men då var paniken total och jag bokstavligen kaskadspydde ner toaletten och lyckades även dra sönder toalettsitsen i all stress.
När vi kom in till sjukhuset var jag nästan säker. En barnmorska tog emot oss, lyssnade på hjätat men hittade inget. Hon sa till oss att ta det lugt, det var inte ovanligt att man inte hittade hjärtljuden direkt. En läkare tillkallades och ultraljud utfördes. Jag tittade på min man, han tittade då ut genom fönstret. Jag såg hans rädsla. Jag kände mig förlamad. När läkare tog bort ultraljudsmaskinen från min mage, tittade med en blick jag aldrig tidigare sett så bara skrek jag rakt ut. Drog tröjan över huvudet och bara skrek. Allt gjorde så ont. Det gör ont. Den biten kan jag inte ens tänka på. Det gör för ont. Det gör ont i att inget hjärta längre slog och det kändes som att våra egna hjärtan dog. Hela korthuset rasade. Att vi ens kunde resa oss upp och gå till rummet vi blev hänvisade till förstår jag knappt. Där tackar vi sjukhuspersonalen. Hela tiden fanns dem där. Jag var i chock, helt apatisk. Jag kände mig som en zoombie. Jag släpade mig fram och det enda jag kunde tänka på var att jag nog kände en spark i magen. Att allt bara var en missuppfattning. Mannen ringde runt till våra familjer. Mamma och pappa fick komma (alla som vi ville hade fått komma, men just då där i början räckte det så). Läkaren kom in igen och pratade med oss. Förklarade vad som kommer att hända, och att jag bestämmer takten. Jag var mest i chock. Mamma som känner mig pratade med personalen. Berättade om min sjukhusrädsla, min spruträdsla och att jag ville bli igångsatt direkt. Jag behövde inte säga det, mamma visste ändå. Jag kände mig mest apatisk och lurad. Lurad på en hel graviditet. För om jag inte skrivit det ovan så var det ju bara fjorton dagar kvar tills han var beräknad. Allt var färdigt här hemma, vi hade beställt det sista från nätbutikerna som vi kände att vi skulle behöva till vårt barn. Men där låg vi.. 26 december 2013. Dagen innan jag skulle gå in i vecka 38, 14 dagar innan vår son var beräknad. Hur kunde det hända?

Jag blev igångsatt samma dag vi kom in. Men inget hände. Svärfar och sambo kom på kvällen och mina föräldrar var där. Alla åkte hem utom mamma (mannen var såklart också kvar). Henne ville vi ha kvar. Jag fick flera tabletter för att det skulle komma igång, timmar gick och allt bara var still. Tiden gick fort, men ändå så långsamt. På natten blev jag dålig och fick hög feber och spydde. Allt började bli en sörja i huvudet. Jag förstod knappt var jag var. Jag visste bara att jag skulle komma att föda vårt barn. Jag var rädd. Livrädd. Inte för hur det skulle gå, inte för förlossningen, inte för några sprutor. Bara för hur han skulle se ut. Jag hade vid det laget tagit in att han skulle födas fram och jag ville ju uppleva en förlossning. 

Tiden gick och jag hade knappt fått någon sömn. Personalen var fortfarande lika fantastisk. Dem fanns där hela tiden och dagen efter blev målet att allt skulle komma igång. Vilket det gjorde. Ja kan inte skriva om själva förlossningen på egen hand. Jag var rätt omtöcknad, trött och påverkad. Jag fick lustgas, morfin så det stod härliga till och ryggmärgsbedövningen fick dem sätta två gånger för att den första inte kom rätt. Heja.. då var jag väck. Narkosläkaren kom fram och presenterade sig för mig och i efterhand har jag undrat vad det var för en grön gubbe med glasögon som pratade med mig. Allt blev så mycket på en gång. Jag kände mig väldigt berusad. Sen vet jag att jag blev väligt trött. Väääldigt trött. Barnmorskan ville att jag skulle upp och gå. Jag ville bara sova. Hängandes på gåstolen släpade jag mig fram med slutna ögon. När inget riktigt kom igång med värkarna ville hon att jag skulle sova. Det kopplades på en "mätmaskin" för att mäta syresättningen och jag var lycklig för att jag skulle få sova. Detta blev till mannens stora skräck. Med all morfin i kroppen så blev andningen också störd. Jag glömde helt enkelt att andas. När jag tänker på det nu så vet jag om det. Mannen satt brevid, släppte aldrig mig med blicken, klämde min hand och sa till mig att andas. Jag kan känna det än idag och höra hans bestämda röst som säger "Andas Camilla, andas!". Då tog jag ett andetag och glömde nästa, och så fortsatte det. Samtidigt vet vi att alla runt omkring hade också koll. Ni vet det där ljust i tunneln man pratar om. Jag förstår vad som menas med det nu. För allt var bara vitt. När jag försökte öppna mina ögon så kändes hela rummet som en överexponerad bild. Vita väggar, människor i vita rockar, mina enga vita kläder i de vita sängkläderna och ljuset från fönsterna. Det blev inget mer morfin för min del. Jag kände inte sammansdragningarna, men det gjorde barnmorskan. Jag kände i princip ingenting. Så när morfinet börjat gå ut ur kroppen, jag fått i mig lite mat så vilade vi allihop en liten stund så att banrmorskorna kunde förbereda för att få igång allt på riktigt.
Själv är jag helt vilse.. om ordningen är rätt vet jag kanske inte till hundra procent. Men när barnmorskan fick hål på hinnan och vattnet runnit ut så började jag känna värkar. Men som avtog. Vi bestämde oss för att bara använda lustgasen och inte fylla på något annat eftersom jag inte kunde hjälpa min kropp när jag inte kände något. Sagt och gjort. Efter mycket krystande så kom han äntligen ut.. Klockan slog 15:57 och när mamma och mannen utbrustit nästan i kör hur fin han är så frågade banrmorskan om jag ville ha upp honom på bröstet. Såklart ville jag det. Allt blev så självklart. Min son. Jag ville se honom, känna honom och överösa honom med min kärlek. Jag kände mig väldigt lugn. Även om han inte var vid liv så fick jag ju ändå känna min son. För mig var inte jag viktigast. Jag hade fått äran att bära honom i min mage. Så för mig var det viktigast att manen skulle få sin tid. Han fick klä på honom och hålla honom. Visa honom för våra föräldrar. Vår föräldrar fick hålla och se. Allt var så lyckligt, men ändå så olyckligt. Även om det låter som den värsta dagen i våra liv, så måste jag ändå säga att det var den bästa. Dagen innan, när vi fick det bekräftat var värre. Det är den värsta dagen. För det var ju ändå när han var född som jag fick se honom. Vi fick se honom.  Vår fina lilla Lando. Vår stolthet. Det finaste jag har i mitt minne är när Lando ligger i sin pappas famn. Det är så tydligt att dem hör ihop. Far och son. Det smärtar mig att det var då jag fick se det, aldrig mer.

Mycket har hänt sedan dess. Begravning. Sjukskrivning. En sorg som inte går att beskriva. En smärta som knappt är hanterbar. En saknad som tar upp all min tid. Samtidigt som att vi har varit med om så mycket de senaste månaderna så har vi ändå inte kunnat göra mycket. Livet står still samtidigt som allt bara rullar på.
Ibland får jag stanna klockan själv. När jag inte hinner med. Jag trycker på stopp, stannar hemma från jobbet och bara försöker finna ny kraft. Livet är som den mest fruktansvärda berg o dalbanan. Goda skratt ena dagen till en tårfylld dag därefter. 

Vi kämpar på med vår vardag och kuratorn hjälper oss framåt. Vi träffar föräldrar som även dem förlorat sina barn, som sitter med samma smärta i sin kropp och ett blödande hjärta.
Vi går till våra arbeten och försöker utföra dem så gott det går. Idag är jag dock hemma för att allt blev för mycket igår.

Saknade är enorm och kärleken man bär till sitt barn är tung när man inte kan överösa den på det barn som man väntade sig. Det finns ingen som kan få kärleken jag har till Lando.
Han är så saknad, varje dag.

Man skulle kunna skriva en hel bok om hur hela livet vänds upp och ner. Men jag väljer att sätta stopp här. Jag har velat skriva det här inlägget många gånger och jag har påbörjat en text så många gånger att jag nästan gett upp. Men eftersom jag övergett bloggen helt sedan Lando föddes så har det gnagt i mig att avslutet aldrig är skrivet. Bloggen har lite kännts som en bok om mitt liv, som aldrig fått ett slut. Om detta är slutet på min blogg vet jag inte. Men det var sista biten på livet jag levt. Nu är livet något annat, inte så enkelt som tidigare. Kanske blir det en fortsättning i framtiden, kanske inte.


 

RSS 2.0