VARDAG, men inte var dag.

 
För varje dag blir jag mer och mer sugen på att dra igång bloggen igen. Kanske är det ett behov av att få skriva som kommer tillbaka.

Även om mitt liv kan kännas deprimerande just nu så kämpar jag mig vidare för varje dag. Livet går vidare, utan Lando i min famn, men alltid i mitt hjärta.
Livet går upp och ner och även om att det kan kännas som att det står still så händer det ju faktiskt att dagar ändå kan kännas hyffsat bra.. speciellt om man jämför med hur det faktiskt kan vara.

Jag lever ständigt med en sorg, en ilska, avundsjuka och oro. För det betyder det inte att jag inte kan skratta. Jag kan känna att jag har en såndär vanlig vardag, ni vet en sådan där timmarna går och man småfixar med allt.
Som idag. Min man återgick till arbetet imorse efter sin semester. Jag har en vecka kvar. Så här går jag i min ensamhet och småfixar. Jag gör armband (för er som inte följer på instagram, så kommer det kanske ett inlägg om det en annan dag), dricker (hur mycket som helst i denna värmen!!) allt från kaffe till vatten, bläddrar i tidningar och längtar efter regn så jag också kan ta en rejäl städning här hemma och känna att jag faktiskt har det lika fint, på mitt vis, som de bilderna, tvn sluddrar i bakgrunden och jag längtar tills min man kommer hem. En sån dag.. VARDAG. 
 
 

Att hålla gråten inne

Att hålla gråten inom sig.
Det är inte alltid så lätt. Det krävs oehört mycket energi för att klara sig. Det är många gånger jag känner hur klumpen växer inom mig. Jag går på jobbet och känner hur allt växer inom mig. Ingen ser det. Jag visar det inte. Möjligtvis drar jag mig undan, försöker undvika att någon kommer ut till mig. Försöker göra mig osynligt.

Fasaden man bygger upp är starkare än någonsin. Hjärnan är inbakad i ett försvar. Jag vet inte varför klumpen växer inom mig. Sorgen finns där alltid.. men den går ju upp och ner. Ibland är den större än vanligt. Den där klumpen har en orsak, men hjärnan vägrar att erkänna orsaken för dig där och då. Fasaden. Hjärnan säger, slå inte hål på fasaden!

Det är många gånger jag har tackat den som kom på solglasögon. När jag suttit på bussen med tårar som runnit bakom det mörka glaset. När mammor strålat samman på bussen och kännt en gemenskap och mina ögon är tårfyllda och synligt avundsjuka. Allt i din vardag behandlar dig på ett sätt du aldrig upplevt förut. Det som aldrig bekommit dig tidigare är helt plötsligt något som kan ta upp alla dina tankar.

Ofta är det när jag går av bussen, när jag vet att jag är påväg hem som fasaden börjar rasa. Tegelsten för tegelsten i takt med stegen som tar mig hemåt. Jag går så fort jag kan, allt för att hinna fram i tid. Det känns som en evighet och jag känner hur gråten kommer närmare och närmare.
Väl hemma så har jag ibland bara hunnit stänga dörren bakom mig innan jag står i storgråt innanför i hallen, i min borg. På vägen hem har det klarnat varför känslan varit som den varit och vad som gjort mig svagare. Det kan vara allt från att mannen ska på ett möte som han grubblat mycket på, eller att jag själv ska på möte och träffa någon jag inte mött.. eller att jag måste gå till ica i rusningstid.. eller större saker än så. Ett litet knappnålshuvud kan vara världsstort nu.

Att hålla gråten inne tar energi, energi som man har så lite av.


Några ord

 
Vi åkte iväg..vi drog över havet och bort till vår favoritstad, till vårt andrum Köpenhamn. Där tillbringade vi två nätter på hotell. Vi njöt, släppte tankar, roade oss, promenerade och bara var. Han och jag. Det var så skönt.
 
Även om vi kändes oss mätta på storstaden när vi vaknade dag tre så ville vi ändå stannat längre, om dagarna bara hade kunnat fortsätta som våra två första. Kanske var det vardagen som stod runt hörnet och gjorde sig påmind om att det inte gick att trycka bort den längre. Det är som att vi båda känner det, och då är det inte lönt att sätta sig emot. Vardagen och sorgen gör sig påmind i allt. Man försöker att inte bli påverkad men hjärnan går inte att lura. 
 
Man kan inte göra annat än att låta det komma. Känslorna väller över, energin försvinner och glädjen känns långt bort. 
 
Frågan gnager varje dag.. Hur kunde det bli såhär? Den frågan går inte att komma ifrån. Likaså hänger frågan om framtiden över en. Hur ser framtiden ut? Får vi syskon till vår son? Hur klarar vi att leva med en sorg? Gör det alltid lika ont? Allt känns bara som en smärtsam frustration. Ingen kan säga hur det kommer bli. Vi alla är olika. Ingen kan sätta sig in i min sorg..inte till fullo. Men försök att sätta er in i tanken på att bli av med det finaste ni har.. gånga det med hur mycket som helst så kan ni kanske föreställa er vilken tung sorg det är.
 
Som ni ser har jag skrivit två tidigare inlägg om mitt och vårt helvete. Jag kommer nog fortsätta skriva lite sporadiskt, när känslan faller på. När det gnager i mig, men när det inte kan komma ut i tårar. Jag har gråtit så mycket i detta nya liv. Så mycket att man inte ens kan förställa sig hur mycket tårar man kan producera. Nu går det inte alltid att gråta ut sin känsla. Även om man skulle vilja. Tårarna kan komma precis när som helst när man går här hemma, men oftast ligger känslan som en klump i magen och gror och maler. Det är kanske då jag skriver.

När inget blir som man tänkt sig.

Jag har inga urgulliga bebisbilder att visa upp. Jag har urgulliga bebisbilder. Men dem är mitt allra heligaste, mitt allra viktigaste, vårt allra mest privata. Det är inget jag delar med mig av hur som helst.
 
Tiden går framåt, samtidigt som allt bara står still. Aldrig har mitt liv innehållit så många motgångar på en och samma gång som det gör nu.
Ibland tar vi oss igenom dagar med skratt och glada miner. Ibland är dem som idag. Sängliggandes. Saknaden är stor. Längtan det samma.

Inget är lätt. Faktiskt förbannat svårt. Det är ofta jag imponeras över att vi tar oss igenom dagar. Dem som vet, vet vad vi bär på. Men ingen vet hur tungt det är. Hade det synts i muskler kan jag garantera att jag varit sveriges starkaste kvinna. Jag och de andra mammorna som saknar sina barn, på sättet man gör när de är förlorade. Att ett hjärta kan vara tungt vet nog de flesta, men hur tungt det faktiskt kan vara vet få.

Känslan av att vi får bära detta resten av våra liv gör mig trött redan nu. Hur ska man orka? Jag vet att jag kommer göra det, men jag vet ändå inte hur man finner ork till det?
Att det blir lättare med åren säger dem som är där nu. Men jag vet inte hur jag ska kunna ta det till mig nu? Hur blir det lättare? Det går inte att förstå, såhär i det värsta. 
Visst är tiden "lättare", än för sex månader sedan. Jag har lättare för att kontrollera mig, jag har lättare till skratt och mina djupa svackor har lite mellanrum. Min hjärna kan få vila från tankarna ibland, men mitt tunga hjärta finns där alltid. Alltid inuti mig. Hjärtat blir inte heller lättare av att se en pappa som saknar sitt barn lika mycket.

Kroppen gör ont, ont av saknad. Vår bebis, han som skulle finnas här. Han som skulle förgylla semestern. Vi som skulle vara en familj denna sommaren. Här är vi, med en som fattas oss så djupt att tårarna skvalpar i ögonvråna och med två tunga hjärtan som tynger våra kroppar. Här är vi, med en semester som för oss bara innebär VILA, vårt viktigaste hjälpmedel just nu.
Det blir inte alltid som man tänkt sig, och säg aldrig att det kommer bli bra.. Ingenting är bra för mig förrän jag själv tycker det.
 

RSS 2.0