Vår lilla Mini



Det är en livlig krabat där inne. En som gärna bökar runt och sparkar hit och dit. Det senaste dagarna har det varit livligt, iaf under de tiderna Mini varit vaken. Kanske också för att jag verkligen gått ner i varv och känner mig lugnare på så vis att jag inte har några krav eller ngn press på mig själv. Om vi bara vill ligga ner en hel dag så gör vi det. Tar det väldigt lugnt och tar hand om oss själva. Det är ett helt annat lunk här hemma nu och vi båda känns mer harmoniska. Även om vi är väldigt trötta och inte har så mycket energi så känner vi oss ändå starkare.

För att återkomma till en livlig bebis. I skrivande stund undrar jag verkligen vad Mini håller på med. Det känns som hela magen vänder sig.

Vi var hos barnmorskan idag och lyssnade på hjärtat. Jag var som vanligt inför alla undersökningar rätt så nervös. Kanske inte lika nervös eftersom jag känt Mini rätt så mycket innan det var dags. Men ändå. Tror aldrig jag kommer släppa den nervositeten. Det är flera som tipsat mig om angelsound. Nu vill jag inte vara elak på något vis.. Men ANGELsound.. för mig har det lite dålig klang. För mig är det inget ljud alls. Dessutom börjar jag nästan hyperventilera när barnmorskan, som idag, inte hittade hjärtljudet inom några sekunder.. för att Mini ville sprattla runt istället. När vi är på ultraljud så måste jag först veta om hjärtat slår. Innan dess tittar jag inte. Jag har så mycket panik över ett hjärta som slutat slå att det sitter som en järnspik i mitt egna hjärta.
Iaf så hittade barnmorskan hjärtat och det slog så fint och ögonen tåras och leendet når mina öronsnibbar. Jag blir liksom sprudlande för varje bra besök vi får uppleva.
Vår nya barnmorska är också helt fantastisk. Hon bryr sig om oss båda, både mig och min man. Hur vi mår psykiskt och hur vi klarar dagarna. Hon har koll på vad som kan hjälpa oss och hon gör sitt bästa för att ta oss igenom det här.

Återigen är jag så tacksam för all hjälp vi får.

Du sömnlösa natt


I flera nätter har vi legat där nere och sovit. Mannen i soffan och jag på en resårmadrass. Ett tag sov jag faktiskt rätt så bra där nere, både hela nätter och till rätt sent på morgonen. Fråga mig inte varför..men på ngt vis fick jag mer ro där nere. Ja, nu mycket tack vare min man såklart. Skulle aldrig få ro utan honom om jag skulle ligga där nere ensam omringad av alla fönster. Men även om han låg där brevid så tyckte jag att jag kom in i det där med att inte kunna sova igen. Natten till söndagen var jag mest vaken. Kunde inte ligga på ngn sida av kroppen, och på rygg var i
nte heller riktigt skönt. Så jag satt upp.. så som jag gör nu med, här uppe i sängen i sovrummet. Jag har ändå fyllt upp under huvuddelen på madrassen med diverse kuddar och filtar för att få en mer avslappnad och sittande sovposition. Gick väl sådär. Jag sitter ju upp igen och kan inte sova.
Dessutom med den där gnagande oron som jag så ofta skriver om.

Om 11 timmar ska vi vara hos barnmorskan. Lite nervöst är det allt. Alla undersökningar är nervösa. Även om jag kändes Mini jättemycket igår (och även om pappan också kände en lite vibration) så är det nervöst att lyssna på hjärtat. Det är faktiskt första gången vi ska lyssna på hjärtat. Alla andra undersökningar har vi fått se på Mini. Nu får vi bara lyssna. Om vi går efter kalendern så är det en hel månad tills vi får se Mini igen.

Jaha..sömnlösa natt. Antingen går man upp redan nu eller så gör man ett nytt försök. Jag tror på det sistnämnda. Jag orkar inte gå upp redan. Har mycket att stå i sen..så jag måste få lite mer sömn än såhär..

Att försöka blicka framåt

Också vaknar vi till en ny kylig och solig dag. Mina, eller rättare sagt Landos, tulpaner står där och är så fräscha och krispiga till solljuset som skymtar. Det ger mig ny energi. Mot ljusare tider. Vi klarade av hans födelsedag fint. Tankarna var stora och djupa att de nästan gick att se dem i luften här hemma. Jag är glad över att vi hade ett precis lika fint väder igår som det verkar bli idag. Det kändes så mycket lättare att ta promenaden bort till minneslunden då. När solen värmde och kylan bet. Även om det var lite svårare att andas normalt än andra dagar. Jag ville inte göra det till en ledsam dag, jag ville ha en fin dag. Vi ville det, och det fick vi. Med god fika, solsken och mycket mycket kärlek. Vi gjorde mest ingenting mer än eldade i kaminen. Saknaden och sorgen till en pojke vi aldrig vill vara utan. För han är det finaste vi fått, även om vi bara fått behålla honom i hjärtat.
Idag ska jag försöka blicka lite mer framåt. Hade en tung natt med väldigt lite sömn, så uppdraget blir inte det lättaste. Jag tittar på de fräscha tulpanerna och undrar om det inte är dags att kasta ut julen ändå.. Fräscha till det och få in nya friska dofter. Jag älskar julen, även om den varit tung detta året också. Jag tycker om allt innan julen, men så fort julafton är förbi och vi får det här krispiga vädret vill jag slänga ut det murriga och ta in det ljusa igen. Dock måste jag bara ha med min man på noterna..för i år måste han hjälpa mig att bära lådor upp och ner från källaren. Han sover än.. jag låter han sova klart. Så kanske han är med på noterna sen ;)
Ska jag kanske få med några rader om Mini också. Det har varit en livlig krabat sedan igår. Pappa fick en välkomnande spark på handen igår. Bara en ynka en att det kändes som en lite vibration, men än dock. Det är små fötter det handlar om. Inatt var det sprattel och i skriven stund är vi två som är vakna i det här huset. Att sparkar skulle underlätta en oro kan jag säga att det inte gör. Just där och då kanske.. Oron som tidigare låg på om Mini ens levde där inne har nu fokuserats på om hur det ska gå och OM det går vägen. Tänk om Mini också slutar sparka en dag..
Men just nu tänker jag inte ta tag i de tankarna, för nu ska jag blicka framåt..iallafall för en stund.Heja oss!

Ett år har gått

Vid den här tiden för ett år sedan kan jag garantera att jag just nu hade en rejäl frossa, spydde som en kalv och fick nålar instuckna i armen samtidigt som jag skulle dricka pandodil och nyponsoppa.. Febern var uppemot 40 grader och jag hade fått så många igångsättnings tabletter att kroppen reagera så starkt. Tänk att det är ett år sedan. Jag minns det som om vi var med om helvetet för en månad sedan. Helvetet att veta att mitt barn skulle födas, fast utan liv. Jag var livrädd. Hjärnspökena satte griller i huvudet. Jag kände mig stressad men samtidigt så apatisk. Reaktionen timmarna innan hade då tagit musten ur mig. Mannen var såklart där hela tiden, likaså mamma. Jag behövde allt stöd för att ta mig igenom det här. Vi behövde allt stöd för att förstå det här. Mamma fick ta hand om "logistiken", jag kunde inte ha koll på vad som behövdes..inte ens när jag låg i feberfrossa och alldeles yr förmådde jag mig att kalla på personal. Det var sådant mamma fick sköta. Natten var ett helvete, vi sov nästan ingenting. Jag satte stopp för att få mer igångsättning, min kropp orkade inte. Skulle jag klara en förlossning var jag tvungen att få lite vila. Morgonen kom och karusellen drog igång igen. Morfindrogad som jag senare blev gjorde jag min man livrädd med mina andningsuppehåll. Han vakade mig som en hök! Timmar gick och gick. Till slut kom det igång och 15:59 föddes han, 2978 gram och en 51 cm lång pojk. Det finaste jag sett, trots det livlösa. Han var fantastiskt fin vår son, jag fick upp han på mitt bröst och beundrade den lilla man som låg där. Med en knubbig näsa och så lik sin far att det inte gick att ta miste på att de hörde ihop. Kärleken vällde över oss.Hela biten därefter tänker jag inte skriva här igen. Det var känslosamma timmar och dygn. Personalen vi hade att göra med var helt underbar!! De skötte sig exemplariskt och än idag känner vi otrolig tacksamhet för allt de gjorde för oss. Än idag träffar vi vår läkare som gav oss det värsta beskedet, och det är en människa vi har ett otroligt förtroende för. Som hjälper oss än idag, både med tankar om Landos graviditet och Landos kommande syskon.Så idag är det Landos födelsedag. Hans ett åriga dag som för alltid kommer firas på ett annorlunda vis. Denna dagen är alltid hans dag. För även om han inte finns med oss fysiskt hand i hand så finns han alltid i våra hjärtan. När jag och min man står brevid varandra så är Lando alltid mellan oss. Vi håller hans osynliga händer och släpper aldrig taget. Kärleken till sitt döda barn är annorlunda, men den tar aldrig slut och även om Lando inte växer och blir stor så försvinner inte fantasierna om det. Vi älskar vår son i det oändliga. Vi älskar dig Lando, vår allra finaste Lando. Vår son, vårt barn.En kärlek ingen kan ta ifrån oss och aldrig ryckas bort! Vi kommer alltid bära dig med stolthet! Kram Mamma och Pappa

Att inte dela kärleksfulla tankar den här gången


Jag aktiverar hjärnan med projekt. Ni vet det där som jag skulle ta det lugnt med.. för att jag inte skulle ta ut mig så i denna graviditeten. Jag ska inte det heller. Dock känner jag att jag måste aktivera hjärnan med att lägga tankarna på projekt.

Det är ju på året nu. Förstår egentligen inte varför det skulle vara jobbigare än alla de andra 365 dagarna vi snart gått igenom. Visst skulle vår Lando blivit ett år nu, men vi saknar honom lika mycket för varje dag äldre han skulle blivit. Vi är rätt lågmälda av oss när det kommer till kalas och annat "firande". Och eftersom vi båda känner att det räcker att vi går och sätter ljus på minneslunden så gör vi det. Det är ju inte där han är för oss. Hos oss är Lando alltid i våra tankar men framförallt i våra hjärtan. Han är här hemma med oss, fastän han inte är här. Alla är vi olika och alla sätt är rätt, bara de känns bra för en själv. Tiden kommer säkert ändras också..dagen då Lando är storebror kommer vi nog "fira" på något annat sätt. Hur många syskon vi än får så kommer Lando alltid ha en viktig roll i syskonskaran..om det så gäller ett eller tio syskon. Men denna gången håller vi det lågt.

Tillbaka till projektet, för just nu vill jag inte dela mina kärleksfulla tankar om Lando med er.
Nä, ni får ta ytan istället.

Svärfar har ju det där skåpet hemma hos sig som han vill bli av med. Det som han skänker till oss, om vi vill ha det. Tankarna har ju snurrat..och nu har jag bestämt mig för att jag vill ha det. Då kommer steg två o projektet, att veta med vad jag vill måla och HUR jag vill ha det. Vilken, eller vilka färger det ska få. Beslag, och allt det där. Vit insida är givet. Kommer där använda mig av en vattenbaserad lackfärg som jag använt så många gånger till så många andra möbler. Sen är det ju då utsidan.. Den ska bli grå..frågan är bara VILKEN grå? Det lutar åt en kalkfärg. Jag älskar kalkfärg för det ger en mjuk och behaglig känsla. Eftersom vi har kalkfärg på större delarna av väggarna här hemma så kommer skåpet göra sig fint i denna klädsel. Funderar på att prova L'Authentique. Den ser behaglig ut och verkar bli fin på möbler. Det stora problemet är väl vilken grå nyans jag ska välja..mörk, väldigt ljus eller mellan.
Fast först av allt ska vi nog ha hit skåpet.

Blir till att ringa svärfar.. hoppas han har bråttom med att vilja bli av med det ;)


Då var det julafton



Jaha..då kör vi julafton idag då. Känner mig lite mör idag, så det blir en långsam morgon och förmiddag. Jag sitter kvar i myskläder på sängen vi burit ner i vardagsrummet för att jag ska kunna få lite bättre sömn. Det verkar fungera. Nätterna är inte lika sömnlösa.

I vilket fall som så sitter jag här ännu och gör inget mer avancerat än funderar på furuskåpet svärfar erbjöd sig att skänka till mig igår. Han själv köpte det på blocket (tror jag) men när han insåg att det inte alls blev bra hemma hos dem så har det bara stått. Vi har en vägg där det skulle göra sig. Frågan är bara om det är DET jag vill ha. Självklart kommer det inte vara i sin obehandlade furu länge i det här huset. Nä isåfall kommer det få en vit insida med grå utsida. Dessutom sätter jag nog läderöglor som beslag. Jag troooor att det får flytta hit, för jag tror det kommer bli himla fint. Dock är min man alltid lika skeptiskt. Fast nästan alltid blir han glatt överraskad när jag är klar. Tror faktiskt han kommer bli det nu med om jag tar mig an skåpet. Han har bara lite svårt att de slutresultatet :)

Vi fick en kanonbra julklapp igår (jodå, vi träffade tomten redan igår).. En sak jag tänkt införskaffa länge nu..men ni vet hur det är, man kommer inte loss.

Vi har givetvis en brandsläckare sedan tidigare, men den där röda saken har man inte framme i vårat hus. Äntligen kan vi ha en brandsläckare nära braskaminen. Det som jag tänkt så länge. Där bakom kaminen är som gjort för en vit brandsläckare.

Jag försöker fira jul som om det vore som vanligt. Dock är Lando alltid med mig och oss i tankarna och hjärtat. Han är saknad och jag funderar på vad han skulle fått av oss i julklapp i år. Jag vet faktiskt inte..men ett ulligt får till gunghäst, eller rättare sagt gungfår, hade det nog blivit :)

Mini i magen är lugn som en filbunke. Det tycker jag inte om. Jag hoppas hen bara lagt sig åt "fel" håll. Så som på ultraljudet, när vi såg hur livligt det var men ändå kände jag ingenting. Vi hoppas på det!! Imorgon kliver vi in i vecka 20.. eftersom det är igångsättning som gäller så har vi nått halvtid. Eviga tid.

Nähe, kära vänner. Det är julafton och jag får kanske kliva ur det här varma täcket för att dra på mig en spetsigare sak, i form av en svart spetsklänning. Snart rullar Kalle Anka på våra tv-apparater och sillen simmar ner i våra magar. Hur man än har det så önskar jag er alla en så God Jul det bara går att få.

Lille julafton


Det ena drar med sig det andra..och sen det tredje. Är det inte så?
Jag och mamma var ju ute på shoppingrunda igår. Krukan som jag hittade igår, tänkt som en golvkruka i butiken, gjorde sig kanon i vårt stora fönster. Krukan är sådär stor och mäktig att det bara behövs DEN krukan i just det fönstret. Den säger liksom redan att det är den som bestämmer :)
Dock har vi ju fönster i hela det hörnet..så i det andra tillhörande fönsterpartiet behövdes ju något annat.


Så idag slog jag ett slag i saken och beställde hem två av de här gjutjärnskrukorna..eller korgarna?? Tänkte att jag kan ha blommor i den ena och kanske ljus i den andra.. Jag får se när de väl är här hemma. Tror det kommer bli jättefint.



Lampan jag köpte igår har även den kommit på plats. Behöver jag berätta hur nöjd jag är?? Ja okej då.. GAAAALET NÖJD!! :)
Den är så fin och gör sig så bli en det lilla rummet/hallen..

Kanonbra!!

Annars är det lillejulafton. Alla har väl egentligen alldeles för mycket att göra. Jag försöker sysselsätta mig för annars kommer alla jobbiga tankar ikapp. Orkar inte ta itu med dem än. Men de finns där..och paniken över att Mini också ska dö är ännu mer på hugget nu igen. Allt för att jag minns den där dagen för ett år sedan så väl. Som om det bara gått någon vecka. Jag kommer ihåg vad folk hade på sig, jag kommer ihåg allt. Det jag inte kom ihåg då, det kommer jag ihåg idag.

Men först firar vi en lugn jul. Sen tar vi tag i en annorlunda 1 årsdag.
Också hoppas jag att Mini ska göra sig mer till känna de här dagarna så den paniken kan lägga sig.

Vilken dag..



Vilken dag jag och mamma haft idag då.. först efter hon hämtat mig i förmiddags åkte vi till Åhléns och shoppade upp mina presentkort. Ut kom jag med nya enkla, men fina, vardagsglas, torrschampoo, opi nagellack i en fin röd färg, väldens bästa överlack som gör att lacket torkar direkt (seche vite), duschlotion, en foundation och ett nagellack till mamma. Allt skulle gå över tusen riksdaler.. men med lite presentkort och rabatter behövde jag bara betala 150 kronor. Inte illa.
Efter det gick vi in i en annan liten inredningsbutik där jag köpte mig en STOOR vit underbar kruka. Helnöjd redan här :D
Fast ändå styrde vi kosan ut mot Höganäs och outlet området. I ena hörnet ligger där en inredningsaffär där jag nästan aldrig går tomhänt därifrån. Trodde det skulle bli så idag.. tills jag med mitt sista ögonkast över butiken såg den.. LAMPAN. Den ni ser på bilden här ovan. Alltså hur snygg är den inte?!! Stod länge och funderade på vart i huset den skulle hänga..men äh, någonstans såklart. Så det var bara till att köpa! :) Nu ska den nog få hänga på ovanvåningen. Vi hann även in en runda på ittala outlet. Ut kom jag med en pepparkaksform som gör att jag en dag kommer kunna bygga ett Muminhus i
pepparkaka. Ett måste enligt min mamma, jag vågade inte säga emot.. det verkar ju som att det är det man gör som mamma till julen..bygger pepparkakshus. Skulle jag aldrig få äran att göra det med egna barn så får jag väl se till att mina syskonbarn kommer ner till jul hädanefter ;)

Efter alla turer i affärerna och med ett baksäte fyllt av kassar så gav vi upp. Trötta och belåtna.

Sedan var det bara till att komma hem, få i sig mat och sedan slå in alla julklappar. Hur kunde det bli så många klappar?? Phew. Blev helt slut efter det.

Så nu har jag bäddat ner mig. Inte i sängen, där går ju inte att sova numera. Nu provar jag soffan. Också hoppas jag på bättre sömn inatt.

Godnatt

Imorgon är jag ledig



Nu har jag äntligen placerat mig i sängen. Skönt! Och tur att jag är L E D I G imorgon. Jag slipper liksom känna stressen av att klockan ska ringa imorgon. För det gör den inte, inte 05:10 och inte vid min sida sängen. Tycker dock väldigt synd om min man som 1. inte kan ta ledigt hur som helst 2.har en sjukt stressig dag framför sig och 3. måste dessutom gå till tandhygienisten. Jag avundas icke hans måndag. Min blir nog desto bättre..

Svärmor med make var på besök denna kväll. Vi bjöd på en julmustkokt julskinka med en siraps och rödvinsreducerad sky, potatismos och en spenatsallad. Blev väldigt omtyckt och jag längtar redan till imorgon då jag får sätta tänderna i resterna :) Dock blev det ingen efterrätt för orken fanns inte till det med.

Mini har hållit lite låda idag. Skönt. Fortsätt så. Dock är jag "trött" i magen nu. Blir det när jag suttit för mycket och inte har kunnat vräka ut mig i soffan så som jag brukar kunna. Så att få ligga i sängen nu är underbart och snart somnar jag dessutom, ögonen rullar runt och locken känns som bly.

Godnatt!


En lördag med orkan i huset och svärmor på besök



Den där eviga oron. Ni tycker säkerligen jag tjatar om den jämt och tycker jag ska släppa den nu.. Det går inte. Den ligger där som ett tjockt mörkt moln ovanför mitt huvud hela tiden. Är det konstigt man är så trött?? Min kurator försöker hjälpa mig att släppa lite på oron..men det går inte och kommer aldrig gå. Har man förlorat ett barn så har man, och man är sjukligt rädd för att göra det en gång till.
Jaja, jag försöker leva på som vanligt ändå jag vet ju att jag inte kan sitta ner i lite mer än fyra månader och bara oroa mig. Det funkar ju inte.

Idag får vi ta några hårda tag i det här hemmet. Svärmor kommer ju imorgon. Dock efter mörkrets inbrott, så då syns ju inte de dammiga hörnen.. men i det stora hela. Granbarr under fötterna vill jag väl inte bjuda på ;) Också måste det ju lukta lite jul.. tror det får bli en ny omgång pepparkakskrydda i burken som står i köket, bara för den ljuvliga doftens skull.

Men först får vi nog äta lite frukost. Sedan drar orkanen igång här hemma för att dra sig undan när huset är städat. Också måste jag komma på vad kvällens middag ska innehålla.. tror det får bli ngn form av risotto. Kanske skulle man bjuda på en julmustkokt pulled pork imorgon?? Hmm.. låt mig fundera.

Ha en fin dag alla fina!!

Nytt namn och ny graviditet

Hej och hå.. Idag har jag äntligen gått på julsemester. Ledighet. Vilotid. En tid utan väckarklocka och en tid för mig själv. Anar ni hur skönt jag tycker det är?? :)
Så himla skönt!! Inte minst välbehövligt. Tre veckors egentid väntas.. förutom lite jul med familjen, och en saknad födelsedag så kommer denna tid förbli oplanerad. Skulle kunna bli så att jag faktiskt bara kommer ägna tiden i soffan, och för en gång skull så inser jag att det är just det jag behöver. Varva ner.
 
Julen närmar sig med stormsteg. Några julklappar väntas komma med posten fortfarande. Vi har inte varit ute och handlat en endaste julklapp (förutom lite "utfyllnadsmaterial") i en fysisk butik. Nä, vi har nätshoppat allt. Skönt! Är inte alls sugen på att hänga i butiker och slåss och svettas med andra stressade människor. Bättre att sitta hemma i lugn och ro och klicka hem allting. De julklappar vi har hemma är inslagna och ligger nu under granen.

I magen är det lugna gatan idag. Lite läskigt är det allt, även om vi såg igår hur livat det kan vara fastän jag inte kände ett dyft. Oron ligger och lurar hela tiden. Fast jag har ju känt ett och annat sprattel då och då..så jag tror att allt är rätt så bra där inne. Mini såg ju rätt nöjd ut på bilden vi fick med oss hem igår :)
Vi vet ju vad det är för en filur där inne.. men inte ni ;) Och era gissningar och vad ni tror.. kan väl bara säga att det är ju rätt 50/50 hur ni än gissar, för så vitt vi vet är Hen inte tvåkönad. Så ja.. era gissningar är 50/50.. ;)
Det inte könet som vi bryr oss om, det får vara vad det vill.. bara vi får ett levande barn med oss hem. Det är det allra viktigaste. Att vi tog reda på vad det är för en är för att vi ska ha lättare att skilja på graviditeterna. Nu när vi vet så har Mini egentligen redan ett riktigt namn.
Så hur det än är och vad det än är så är det ett nytt namn där inne och en ny graviditet. Ett syskon.

Nu ska jag fortsätta att luta mig tillbaka, njuta av lugnet och fortsätta att göra ingeting.
 
 

Vår Mini har varit hos fotografen igen



Allt gick bra idag. Hjärtat slog, blodet flödade, hjärnan såg ut som den ska, likaså hjärtat, ryggraden var bra och tarmarna på plats. Så skönt att se. Jag var ju inte lika nervös över om Mini skulle vara vid liv denna gång, för det har jag ju känt. Däremot orolig över att något uppenbart skulle vara fel. Men som man ser nu så ser det bra ut.
En liten envis och väldigt livlig rackare är det som bor där inne.. en som vägrade vända sig men som gärna sparkade på min urinblåsa medan A samtidigt tryckte med "maskinen", tack o lov hade jag tömt den precis innan. Hur A än kämpade med att få en vändning så gick det väl sådär.. till slut kunde han få denna bild i 3D på vår skatt.

Nu däremot, nu sparkas det åt rätt håll :)

Är så glad över att få se i 3D också..det är så häftigt och mitt hjärta svämmade över av kärlek när jag såg Hen på bild. Fina lilla människa.

En liten undulat och en stor gran



Vi skaffade oss en fågel igår, en undulat. Tror hen får heta Sigge. Söt och alldeles perfekt. En fågel som är väluppfostrad och inte behöver sitta i bur. Hen sköter sig väl där uppe på lampsladden. Alltid stilla, inga fjädrar som flyger eller fågelbajs i hela huset. Nu har jag ingenting emot levande fåglar. Min bästa kompis hette Kalle när jag var liten. Det var tydligen inte en han utan en hon, men Kalle hette den sällskapssjuke nymfparakiten ändå. En söt jäkel som jag saknade så fort mormor skulle vara fågelvakt. Fast i detta hus kommer nog aldrig en levande fågel in. Tror inte att jag hade klarat att ha en löstflygande fågel här hemma (jag vet vilka bajsspår de släpper!). Så det fick bli en undulat som är så verklighetstrogen där på sin lampsladd att det även gick att lura pappa. Han är inte lättlurad kan jag lova. Igår när han var här för att hämta upp oss så sa jag att han fick gå och kolla på vår nye vän. Han kunde inte riktigt förstå att den inte var levande..så han smög fram. Tittade och tittade..sen frågade han om det var en riktig. Nä, svarade jag.
Sen åkte vi..och bär vi kom tillbaka följde pappa med in igen. Första han frågade, Har du vänt huvudet på den? Nää.. svarade jag. Den är INTE levande.. haha.. Den ser alltså så levande ut att man faktiskt kan tro att den är det. Över förväntan faktiskt.


Och vi gillar den. Vår Sigge.

Igår var vi och inhandlade vår gigantiska gran..


Ska det va så ska det va. Alltid stora granar här hemma. Egentligen alldeles för hög för detta hem, men granförsäljaren hjälpte oss att såga av foten en lite bit, och sen klippte vi toppen. Så nu kan den åtminstone stå rakt här hemma. Älskar den!! Doftar ljuvligt gör den med. Också är den fylld med batteriljus, ni vet sådana utan sladd. Så man kan sätta ljusen precis där man vill ha dem. Såna ljus som är så lätta att placera att vi för första gången höll sams när ljusen kom på plats. Det är sällan vi är ovänner i detta hem, men vid julgransljus så har det alltid varit mer regel än undantag. Utom igår.. Skönt!
Idag ska jag klä skönheten medan jag går här hemma och väntar på att åka på dagens ul-undersökning. Behöver lite sysselsättning fram till dess.

Imorgon är det sista arbetsdagen innan tre veckors semester. Ska bli ljuvligt! Jag behöver verkligen denna vila nu.

Men nu klär jag granen och låter tiden gå.. :)

När allt rasar

Igår rasade den.. Muren ni vet som jag lappat och lagat i flera månader. Den som var så hård och stark, den som inte rasat framför andra under hela tiden jag varit på tillbaka på min arbetsplats. Nu orkade jag bara inte. Kraften fanns inte. Min ork var helt slut, och då rasade den. Jag grät. Jag grät så jag.fick åka hem från arbetet. Inget höll ihop.

Idag stannar jag hemma. Det är mycket att bygga upp på muren igen. Min ork är slut. Helt slut.

Fyra dagar..



Om fyra dagar är det dags igen.. för att kolla kulan och dess innehåll. Jag är nervös. Många tror nog att man kanske skulle vara lugn(are) nu.. för nu har vi ju sett Mini så många gånger, och känt av små sparkar och rörelser. Men nä då.. jag är sjukt nervös ändå. Man vet aldrig om det är något fel och hjärnan, som jag skrivit så många gånger tidigare, tänker ju på sitt egna vis. Jag önskar att Mini kommer vara livlig åtminstone dagen innan..så jag får lite hopp. Mer än gärna samma dag också, och kanske allra mest när vi SES. Det är inte bara jag som är nervös.. vi är två om bördan.


Blir en rätt fullspäckad vecka som kommer. Hinner jag imorgon så ska pappa hjälpa mig att hitta en gran. Annars är det möten och mycket jobb på schemat. Mycket stress med andra ord. Fast jag jobbar ju bara fyra dagar..SEEEN är jag ledig i TRE VECKOR. Jag behöver verkligen det. Inatt sov jag nästan tolv timmar..jag som brukar vara nöjd efter sex timmar. Men jag är helt slutkörd.


Nu ska jag koka lite kola..sen kommer en av våra bästa vänner på ett snabbt besök. Ska faktiskt bli kul då vi inte träffats på flera veckor för vi haft så mycket att göra och varit sjuka.

Att inte orka bry sig om andra

Ibland skulle jag bara vilja låsa in mig..sluta med Instagram och bara kliva in bloggbubblan.  
 
Varför? För att jag inte vill se alla hundra olika som är gravida runt omkring mig. Varför? För att sist var det likadant och vad hände?? Jo, av alla oss så var det en familj det gick illa för. Oss! Jag vill inte hamna i det tänket igen. Om jag inte ser alla runt omkring mig så släpper hjärnan statistiktänket. Men det är inte så lätt. Att det kan låta ego struntar jag fullständigt i nu. Denna gången tänker jag vara ego. Jag tycker inte min egna graviditet är speciellt rolig. Ännu mindre andras. Jag försöker njuta de få gånger jag inte är orolig. Annars är oron där HELA TIDEN. Det är precis när Mini är igång som jag känner att jag kan andas normalt. Jag vill inte jämföra och jag vill inte veta. Det här är inte som en vanlig graviditet och jag är mycket väl medveten om att en lycka kan ändras över en natt. 
 
Jag får ångest av att se söta barnkläder som man skulle vilja köpa men inte vågar, jag får ångest av all reklam som poppar upp för att jag googlat på ngt bebisrelaterat när jag varit orolig, jag får ångest av att titta mig i spegeln för att se om magen är där..samtidigt som jag speglar mig som aldrig förr för att bekräfta att den är där. Ena dagen känner jag mig hyfsat stark för att känna mig otroligt svag dagen efter. Sen märks det inte alltid för ibland vill man lura sig själv. Dessutom kvittar det hur stark man än känner sig, oron finns där ändå.
 
Så ibland vill jag låsa in mig. Se mig själv för en gångs skull och inte tänka på alla andra. Bara mig, Mini och mannen. Vi har mycket att gå igenom. Från ena kriget till det andra. 
 
Det är svårt att beskriva i ord hur känslan är för den är så upp och ner. Det är inte heller så att jag inte är glad för andras skull, det är jag. Det är bara det att jag orkar inte bry mig för det tar så mycket energi från mig själv. Energi jag inte har råd att slösa med. 

Varningar och en Mini-rapport

Det varnas och varnas.. för storm här nere i Skåne. Ja, inte bara i Skåne, varningarna har dragit sig uppåt nu. Det verkar väl dock som Skåne är det som kommer drabbas hårdast. Vi får väl se. Nu är det rätt så lugnt. Regnet öser ner.. Dock kom det snö när jag gick hem från bussen. Det gjorde min dag.. eller nästan iaf. För hur härligt är det inte, med snö alltså??!! Jag vet då inget bättre väder.
Så jag skyndade mig hem, eftersom jag visste att det snart skulle slå om till regn igen, och gjorde mig en kanna pressokaffe (jag kommer givetvis inte dricka en hel kanna kaffe, tror inte Mini mår så bra av det) och drog igång braskaminen. Jodå, julmusiken är i full gång och lite senare drar jag igång mina underbart juliga doftljus också.
Jag måste bara ta en sväng ut i trädgården och plocka de lösa föremål där är.. så som grillen och någon kruka. SEN.. sen kommer jag stanna inne nästan resten av dagen och kvällen. Måste bara gå och handla till kvällens pizza och myskväll. Också lite julmust. SEN, stannar vi inne.

Magen då.. jag måste väl göra en anteckning om Mini också. Det har varit alldeles för lugnt i magen. Det var i tisdags som det härjades så in i bombens.. nästan så man tänkte att Mini skulle dö av utmattning. Man är verkligen nervös för ALLT. Så ni kan ju gissa vart mina tankar legat nu när det varit så lugnt. Även om jag faktiskt vet att jag känt av liiite liiite då och då. Men det är väl så, man vill ha fullt liv hela tiden för att kunna känna lite lugn. Dessutom har jag haft så mycket att göra på jobbet de senaste dagarna att det kanske inte är så konstigt att jag inte känt ngt.. likaså när jag kommit hem. Även om jag försökt vila mycket.. Kanske har Mini också passat på då. Iaf. så kan jag meddela att det är lite håll igång där inne idag. Tror att den där skrutten ligger åt fel håll nu för att det ska tillfredställa mitt behov.. Ngt det kanske bara är att vänja sig vid. Är det en mini-me så vet jag hur jävligt även ett älskat barn kan vara.. haha..!! Kan hoppas det är en mini-mannen. Lugnet själv. Så.. lite aktivitet är där. Vilket innebär LIV. Det gillar vi!
Längtar till torsdag.. då vi ska SES igen. Sen längtar jag till fredag också. Sista dagen innan jag går på tre veckors semester. Jag och Mini, vi ska bara vila och ta igen oss. Förhoppningsvis med rätt så mycket mystid tillsammans med pappan och våra övriga familjemedlemmar. Även om jag fasar för kommande jul och dagarna det innebär så tror jag det kommer bli rätt så mysigt ändå.

Det är mycket som snurrar i huvudet.. För ett år sedan var det Lucia, då var jag på jobbet i ngn timme. Tittade på personalen som gick lucia för barnen på morgonen. Sedan kramades vi hejdå, och jag lämnade över mitt kök till min ersättare. Med tron om att nästan gång jag kom tillbaka så var det december igen. Det var det inte, det hann bara bli April. Nu satt jag där gravid igen, och tittade på när personalen gick lucia för barnen. Lika sorgligt som mysigt, för det är ju ändå vårt andra barn som bakas i magen. Även om vi saknar vår pojke enormt och jämför med alla i liknande ålder.. om Lando också hade varit lika nyfiken, om han hade gått, hur han varit och vad vi hittat på som en regnig dag som denna. En sak är säker, jag hade haft mer julpynt och ork för mer mys i detta hemmet om Lando funnits med oss. Nu finns inte riktigt ngt engagemang. Det får vara så. 

Nu går jag ut och säkrar trädgården. Håll tummarna för att det inte blir så illa ikväll och håll i hatten om ni måste bege er ut och i trafiken tar ni det förbaskat lugnt. Bättre att komma fram sent än inte alls!

Kram och trevlig helg! 


Foglossning och en evigt kurrande mage

 
Jag är så galet trött idag. Hade hur mycket som helst att göra på jobbet idag och satt knappt ner. Det känns. Extra plågsamt blev det eftersom det blåste storm och ösregnade imorse så jag verkligen fick gå i racerfart från bussen till jobbet. Jo tack, Hej foglossning. Den är där hela tiden, men extra mycket när jag anstränger mig på ett sådant sätt som att gå snabbt och dessutom när man spänner sig. Jaja, nu är jag hemma och har placerat mig i soffan i en gosig filt och med mina nya fårskinnstofflor på fötterna. Mysigt. Ute är det snart mörkare än kvällen och jag antar att det är regnet som ligger på lut. Tror att jag knappt hinner räkna till tre innan det öser ner..och ja, vad var det jag skrev. Nu så.
 
Idag har det varit lugnt i magen. Kanske för att jag sprungit runt hela dagen. Eller så är det för att skrutt var vaken nästan hela dagen och kvällen igår och levde rövare. Fast jag tror mer att Mini vänt rumpan till och misshandlar mina inälvor istället..men det känner inte jag ;)
 
Nähe..eftersom ingen kommer och matar mig likt en fågelunge..nä usch fåglar är äckliga när de matas..likt en..likt en.. gravid kvinna (helt enkelt) så får jag kanske resa på mig och göra ngt ätbart för att tillfredsställa en evigt kurrande mage.
 
Tjing! 

Livligt mest hela tiden



Tänk..nu när jag vågar tro på att det är Mini jag känner, då märker jag också vilken livlig krabat det är. Så fort jag satt mig ner idag (speciellt när jag har haft viktiga saker att ta tag i) så har det varit livligt. Allt för att jag inte ska kunna koncentrera mig. Jag har ju känt av rörelser mycket tidigt, inte sparkar men just rörelser. Det började redan innan vecka 13. Jag vågade ju inte riktigt tro på det då och det var ju väldigt svagt. Men det var som om något hände igår. På bussen. Den där sparken som kändes som en hinna sprack. Efter det, så har det varit igång.

Jag hoppas så på det här. Så in i bombens. Jag vill våga tro. Jag vill våga vara lite glad. Jag är glad nu, för nu känner jag.

Ska iväg och hämta min nya brödrost nu. Sen ska jag hem, slänga mig i soffan och trycka en eller två rostade smörgåsar med Nutella. Japp, det är jag värd. Jag är
faktiskt inte speciellt sötsugen eller chipssugen denna graviditeten. Korv och makaroner hade funkat fint, och ett glas svagt blandad apelsinsaft. Svagt blandad apelsinsaft..dregel..nu blev jag törstig. Men en nutellamacka, kan någon motstå det?? ;)


Vårt lilla gryn..



Det är det här vi väntar på. Det var så skönt att få bekräftelse på att Mini fortfarande är i livet. Ett livligt liv. Det var verkligen inte lätt för vår läkare att fånga en bra bild, men det kvittar för det viktigaste var att få se hjärtat slå.

Nu har vi ju fått se Mini flera gånger och jag tror detta är femte ultraljudet vi gjort (en bildbok på alla ultraljud får det nog bli sen) . Dock var det första gången som det gått såhär många veckor mellan gångerna. Så det var extra nervöst idag.
Ingen förstår nog hur hjärnan jobbar om man aldrig fått uppleva det. Min hjärna intalade mig att barnet dött, att det som kändes som sparkar var något annat. Allt annat än ett levande barn. Men det lever.
Något vi är så tacksamma för. Nu får mitt lilla gryn gärna sätta igång och sparka ännu mer. För nu är jag övertygad, det är sparkar jag känt. Moderkakan ligger i bakvägg, så det gör mig ännu mer övertygad.

Nu är jag glad så länge det går, man vet aldrig när oron är ikapp igen.

Hej natten


Hej natten! Då var vi vakna tillsammans igen, jag och mörkret. Så tröttsamt. Tänk om jag bara hade fått sova istället. Det går inte. Jag sover en två timmar. Är vaken en eller mer..också håller det på så.. Nätterna igenom. Natt efter natt. Ångesten äter upp mig. Dagen då vi ska få se Mini igen närmar sig. Tänk så spännande det är i en vanlig graviditet. Nu är det bara ångest och hela tiden tänker jag på att jag inte kommer våga titta. Jag tittar först om hjärtat slår. Så har jag känt varje gång. Jag vågar inte.

Hela tiden känner jag efter. Tro mig man bli besatt av det, utan att tänka på det. Allt man känner i bebis regionen analyserar man i hjärnan. Var det bebis..eller var DET bebis..? Eller..nä kanske inte. Tveksamheten.

Också tänker vi oehört mycket på Lando. Han är så älskad och så saknad. Min fina Lando. Är så nyfiken på hur han hade varit nu. Tanken var ju att jag skulle börjat jobba 2 december och mannen min skulle få vara hemma nu. Istället jobbar han som aldrig förr, ngt jag försöker stötta och sköta det här hemma och saker runt omkring för det är inte frivilligt direkt. Själv har jag jobbat under nästan hela min förväntade lediga tid som mamma, är gravid igen och känner mig utmattad.
Det är en djupare dal nu, även om man inte riktigt vågar erkänna det för sig själv. .

Lite paket och graviditet

På min arbetsplats har vi en presentkassa. Där samlar vi pengar och när någon fyller år köps det presenter till födelsedagsgrisen. Idag var det min tur. Vi skulle egentligen firat det i fredags, men då låg jag hemma sjuk..så det blev inget med det. Sen blev jag ju sjuk igen, men idag var jag tillbaka och det blev paket. Hur fint var inte det här?? En slickepott i samma härliga färg som penseln var där också med i paketet. Den användes just då, när bilden togs. Handdukarna har jag sneglat på tidigare och de där söta tomteformarna, tror det får bli något sött och gott i dessa. Typ riskrisp eller något liknande. Kanske riskrisp med ljus choklad och jordnötssmör.. De lär komma till användning :)Jaha..åter på jobbet. Jag sköter mig bra. Först och främst verkar man ju saknad när man är borta.. Sen får jag och mitt kök toppbetyg av både hälsovårdsmyndigheten och den bästa siffran man kan få på bakterieproverna är 0.. Idag fick jag N O L L på alla tre slumpmässigt utvalda föremål. Hurra!Annars måste jag erkänna att det är sjukt slitigt på jobbet nu. Min kropp är sliten. Vid den här tiden i förra graviditeten märktes det ingenting. Jag hade ännu inte berättat på jobbet och det var precis innan jag skulle gå på semester. Jag hade inga problem att jobba flera veckor till. Nu är det annorlunda. Jag är sliten både psykiskt och fysiskt. Kroppen värker, även efter bara en dag. Allt känns så tungt att bära. Jag är så fruktansvärt trött i min kropp. Så denna graviditeten skiljer sig enormt på så vis från förra. Jag antar att det är fogarna som gnager hela dagarna och varje dag påväg till bussen efter arbetsdagen så känns det som att jag har ett gummiband i ryggen som ger mig motstånd. Jag är inte vek annars och jag är envis när det kommer till fysiskt arbete. Dock har allt gränser. Det ska bli riktigt skönt att bara ha två veckor kvar.. sen går jag på TRE VECKORS semester. TRE VECKOR!!! Ska bli riktigt skönt. Idag gick vi in i vecka 17. Ultraljudet närmar sig. Även om jag kan tycka mig känna ngt svagt fladder ibland eller som att ngt rör sig där i magen så har jag svårt för att våga vara glad. Jag är rädd att jag inbillar mig. Tänk om det bara är inbillning. Jag är nervös. Sjukt nervös!

Ett psykiskt helvete

Jag lever i ett psykiskt helvete. Många ser det inte. Jag är bra på att dölja. Om jag har en förmåga att charma loppisförsäljare så är förmågan att dölja mina känslor ännu lite bättre. Det är bara det att ingen tappar hakan för det..för det är ingen som ser. Jag ser och jag känner. Jag kan själv tappa hakan ibland. För inombords storgråter jag av smärta..utombords ler jag. Som om inget riktigt berörde. Min mur var stark innan, nu är den ännu starkare och jag ser den framför mig. Den är mycket högre också.
Ibland håller den på att rasa, men då är jag där snabbt med mursleven och ny fog. Snabbt lappar jag ihop det som trillat..så ingen hinner se. Jag bara känner det, inombords..det var ingen bra lagning. 
 
Nu känns det som att min mur är täckt av en äcklig slemmig massa. Ångest och oro. Fortfarande är det ingen som ser. Jag känner bara hur det tar över min kropp. Det är oron som styr. Jag försöker dölja men jag ser att oron tar sig ut mellan de dåliga lagningar i muren. Som om Gollum tar sig ut ur min kropp emellanåt och fräser till. Jag kan bli alldeles yr av handlingen för jag är inte beredd och sakta när jag inser vad som skett glider Gollum tillbaka och jag döljer igen.
 
Min man..han ser allt. Han säger inget, men han både ser och känner. Det är för honom muren kan rasa när den vill och när jag inte orkar laga hålen så finns han där och täcker dem. Med kärlek!
 
Jag önskar att jag aldrig hade behövt bli såhär ingående i mig själv. Jag önskar att jag aldrig hade behövt lära känna mig på detta djup. Jag önskar livet såg annorlunda ut och jag.önskar att jag och vi ska få uppnå vår största längtan. 

Bland projekt och panik

 
Jag har varit hemma för länge.. är ju som skrivet tidigare sjuk. Förkyld. Vi är båda förkylda här hemma och lägger oss i sängen så tidigt det bara går. Dock går det ju inte att släcka sänglamporna så tidigt. Så en tittar på Star Trek och en annan funderar på projekt. Min gratisloppade stol fick komma upp ur källaren idag, jo jag fick den gratis på en loppis (vissa loppissäljare vet jag allt hur jag ska charma..det är så mitt sällskap kan tappa hakan över min förmåga). Jag älskar formen på den, stolen alltså. Fast jag funderar på om jag ska korta benen och göra den mindre köksstolsaktig, samt måla den. Kan bara inte komma på vilken färg som skulle bli bra.
Får fortsätta fundera på saken.. men benen tror jag får kortas ner lite.. 
Bilderna har ju redan synts på instagram en gång.. men det är svårt att få till olika bilder till både blogg och instagram. Det får liksom bli såhär.
 
Annars så är förkylningen ihärdig och det kliar i både öron och hals. Paniken för Mini växer också. Ett nytt ultraljud närmar sig och min hjärnan ställer in sig på det värsta. Det är en pina att inte ha ork att sysselsätta sig med något nu. Hjärnan får för mycket tid. Jag fasar redan för dagen som komma skall.
Tänk om Mini bara hade börjat bli livlig så det känns. Tänk om jag bara hade kunnat få ett klart tecken. Tänk om! Snart vecka 17 och jag vet inte vad jag ska våga tro.

Skapa lite julstämning



Det första som går igång här hemma nu är appen Christmas Radio. Här finner man olika kategorier på julmusik och Classic är given hos oss. Eller för mig..min man är måttligt förtjust ;) Jag älskar den här julmusiken. Det är stämning.

Ljusen är ju också en stor del till den mysiga stämningen. Här går det ljus som om vi inte skulle haft någon annan värmekälla i huset. Ibland kan det bli lite väl varmt när braskaminen också har varit igång ett tag.. Men mysigt är det.


Nu är jag iofs hemma och är sjuk..så alla varma drycker känns mest som bomull för en svullen hals. I friska fall smakar ju kardemummakaffet lite extra gott de här mörka morgnarna som råder nu. Enkelt är det att brygga. Nu har jag ju min loppisfyndade mokabryggare som jag älskar att brygga mitt kaffe i, hade det inte varit för den så hade jag satt filterhållaren direkt på kaffekoppen (likt gammalt vis) blandat kaffebönorna med kardemummakärnor (fega inte! ) och mald kanel och sedan hällt på kokande kaffe. Lägg kärnorna i botten av bönorna för att hinna få ut mer smak.
Det doftar ljuvligt i huset av detta. Jag lovar!

Och på tal om dofter. Det är ju dofterna som gör julen. De flesta av er följer ju mig på Instagram också, och där läste ni igår om mina dofter som jag blir alldeles besatt av juletid. Det finns liksom ingen annan tid på året där dofterna har sådan betydelse som just till julen. Så det är bara till att gå all in med doftljusen.

Allt för att skapa en mysig stämning. Eftersom jag nu ligger hemma och är sjuk så passar jag på att njuta av både ljus, braskamin, musik och dofter hela dagarna. Önskar bara att någon kunde komma hit och baka någon sötsak med julsmak.


Ännu en sömnlös natt


Just nu sitter jag här i det kolsvarta sovrummet, i sängen. Han brevid mig sover. Jag har nog sovit för mycket under hela dagen. Är så förkyld. Önskar klockan var morgon så jag kunde få gå upp. Ska vara hemma minst en dag till från jobbet.

Det är också jobbigt att inte hitta ngn skön sovställning längre. Jag sover ju som bäst på mage, ngt jag fortfarande kan göra..om det inte gett mig sådan panik. På rygg blir det aldrig så jag byter från sida till sida. Eftersom jag har mitt bagage som drabbade mig nattetid, ovetandes i sömnen, så är nätterna värst. Egentligen ger det mig panik att sova på höger sida också..och ligger jag på vänster så får jag en "vågkänsla" i magen. Kanske är det där bebis ligger och skvalpar, och ngt jag började känna rätt tidigt. Mysigt kan man ju tycka..rätt jobbigt tycker jag. Vill jag känna ngt så är det sparkar.

Så här sitter jag..i väntan på morgonen så jag kan få gå upp.

Lite snörvel hit och dit..



Jag var lite pepp för att börja veckan med en barnfri dag på jobbet idag. En sån dag som jag lite längtat efter för utan barn och matlagning så innebär det tid över till annat..såsom pappersarbete och städning av vrån man knappt hinner med mitt i all matlagning. Sovmorgon skulle jag också få. Men ack..vad man kan bedra sig på ett och annat.

Lagom till sängdags igår kände jag att det började svullna i svalget. Aja.. det kan det göra när jag är riktigt trött också, så det är nog bara det.
Fast när jag vaknade inatt med en hals som knappt var användbar när det var dags att svälja och nysningarna duggade tätt så var det bara att inse.. Förkylning! Så här sitter jag nu i soffan och snörvlar. Hemma från arbetet igen.
Jag är inte ensam hemma. Mannen i huset snörvlar ungefär ikapp. Han kan ju dock göra en del arbete från soffan, vilket han sysselsätter sig med denna förmiddag innan han måste på möten. Det är ju ändå skönt att vara två..den varma chokladen smakar bättre då.

Jag hoppas det är något som går över kvickt igen bara.

Nu blir det apelsinfrossa och en tänd braskamin. Kylan har börjat visa sig här nere nu.. Hurra!

RSS 2.0