Vänskaper som visade en annan sida, eller ingen alls..


Att förlora vänskaper man trodde man hade. När de sviker en så djupt i hjärtat att man känner att det får vara nog nu. Det är förbannat smärtsamt. Förstår de här personerna att de är över? De vet ju inget.. de hör ju aldrig av sig. De vet inte att jag lagt dem åt sidan. Kanske tror dessa personer att det en dag ska bli bra, att allt kommer vara som vanligt. När allt är som vanligt då hör jag av mig, och vi fortsätter som om inget har hänt? Så är det inte. Inget kommer bli som det varit och jag är inte intresserad av någon form av envägsvänskap längre. Sen har vi vänner sedan en lång tid tillbaka som vi de senaste åren har haft en sporadisk kontakt med, men ändå vet man att de finns där.. när vi vill. De är andra vänner, det är dem som man vet finns kvar för att de bryr sig på ett djupare plan.

De andra har visat sin yta och sitt djup. Att man funnits där för dem, att dörren stått öppen till vårt hem, att telefonen nästan bränt hål på mina öron.. det verkar inte ha någon större betydelse nu när det är JAG som behöver stöd. Tänk om jag hade vetat.. då hade jag inte behövt lägga ner mina timmar på ältande samtal heller. När jag behöver älta, om en bra mycket allvarligare sak, så finns ingen där. Märkligt!

Eller förväntan på att jag ska hoppa av lycka av glädjande besked mitt i min störta kris..? Att ge ett halvt öra åt mitt håll i fem minuter för att sedan boxa en i ansiktet. Det är inte acceptabelt längre. Det är inte det. All medkänsla de här har visat mig, så mycket glädje kommer jag visa tillbaka. Inget! Det finns inget att skylla på. Skulle jag en dag komma med en glädjande nyhet, då lär de inte få höra det från mig.
I en kris lär man sig vad som är bäst för en själv. Låt inte andra få styra dig. Lyssna på dig själv. En vänskap ska vara till bådas fördel.
Jag kan inte känna varje gång att jag måste skicka ett sms för ett få ett tillbaka. Ett enkelt "Hej" eller "jag tänker på dig" hade kunnat rädda en vänskap. Svårare än så behöver det inte vara. Nu är det svårare, att behöva göra avslut mitt i ens störta kris. Kanske är det lättare för att man har så mycket annat man måste lägga energi på? Eller är det svårare för det finns inget bråk som gör att båda är överrens om situationen. Jag vet inte. Jag vet bara vad jag känner.. och vissa dörrar stod öppna längre än andra, men nu är de stängda. Jag gjorde ett medvetet val.. Du kanske inte har förstått än. Men här är det jag som bestämmer och du sumpade.
Så, när vänskapen inte längre är vad den varit och hjärtat gör ont så är det nog ändå det rätta. Det finns gränser.

Ni som inte tror på internetvänner som man aldrig träffat irl.. Jag lovar, de finns. Jag har funnit den allra bästa! En som alltid är beredd att lyssna, som läser alla rader jag skriver, och så även mellan dem när jag inte är tydlig nog. En som lyfter mig så gott hon kan på sina mils avstånd när jag rasar ihop. En som känner mina tårar även om hon inte kan se dem. Det är flera mils avstånd mellan våra hus, ändå känns det som att hon står i dörren när jag behöver det som mest. Så riktiga vänner finns, även om det är genom text.

PS. Det som skrivs här är bara några meningar.. skulle jag skriva ner allt jag känner för det här skulle det kunna bli en bok.


Om en bra helg och dålig ikeakatalog


Efter den rejäla värmeböljan vi fick genomlida denna sommaren så kom hösten snabbt när den väl kom. Jag är ju en riktig vintermänniska, som älskar kyla. Solsken och trettiogradig värme är inte min melodi, och som jag brukar säga det är väl tur att det finns någon som gillar det dåliga vädret också. Jag är en av dem.
Det här kravlösa vädret. För många har det varit den bästa sommaren någonsin. Varma dagar och sena nätter ute i ljuva ljumna vindar. För mig har det varit den värsta sommaren någonsin. Dels har saknaden till mitt barn varit den största plågan, att sedan dessutom få genomlida en värme som man inte gillar och dessutom fått alldeles för lite sömn så kan jag med säkerhet säga att det är den värsta sommaren, någonsin och jag hoppas jag slipper få uppleva det fler gånger. Saknaden blir jag inte av med, men kanske är den med mig på ett annat sätt andra somrar. Jag önskar det.

Helgen som var har iallafall varit den bästa helgen vi haft på dessa åtta månader. Tänk en helg på åtta måndader där fredag, lördag och söndag varit bra. Känns fantastiskt sköt i själen och det är en helg vi kommer leva på länge. Vad gjorde den så himla bra då? Vi grävde inte ner oss, vi njöt. Åt gott, pysslade i hemmet med olika projekt, var ute med vår bästa vän på ett härligt fik, var på loppis och skaffade mig ännu fler projekt. Vi struntade i klockan, vi startade inte tvn, vi åt kräftor sent på kvällen, vi kollade film på projektorn och vi bara hade det bra. Det var ett behagligt väder, även om det regnade hela lördagen och vi stängde vardagen ute och lät den regna bort för en stund.

Idag gick jag hem tidigt från jobbet. Lunchade med min man och nu sitter jag här och tog en snabb koll i IKEA katalogen och tar mig en tillbakablick i minnet. Kommer ni ihåg när man nästan sjukskrev sig från jobbet för att man visste att katalogen skulle dimpa ner i brevlådan? Så nällade alla var och snacket.. alla inredningsbloggar skrev om denna katalog och synade både saker och namn. Nu då? Man ser den, katalogen, där i högen när man drar upp posten ur lådan. Föga intresserad. När skall denna kedja uppdatera sig? Det är tröttsamt att se de där kantiga bilderna i ett rörigt kollage, halvt utsatta med en GUL prislapp som ropar Hej hej, jag är billig! Miljöbilderna är inte heller inspirerande. Känns som samma saker varje år, men i olika kulörer och fanér hit och dit. Jag låter bilderna fladdra förbi med en tumme dragandes genom sidorna, jag fastnar inte för något. Kanske har jag fel.. kanske är katalogen fortfarande lika älskad, men det känns inte längre. Jag kan väl ärligt säga att ikea inte längre är en butik jag gärna åker till heller. Ta mig till en rörig loppis så inspirationen och min kreativitet får flöda.

Det är då jag får till saker som det här sminkbordet som nu pryder vårt sovrum.
 
En liten byrå som fick sina ben avkapade för att.. haha.. hamna på en ikea-byrå. Det är på loppisar jag kan få till möbler som jag vill ha de, om jag bara hittar det som krävs. Det gäller bara att använda fantasin, och hey.. det är ju en loppismöbel. Oftast inte så dyr, bir det inte bra så skänk det vidare eller tänk om när det gäller användningsområdet.

Nähe.. jag ska nog ta och hitta någon butik som vill sälja naturfrgat lädersnöre till mig, jag har några handtag till köksskåpen som ska göras om.
Nästa inlägg kommer nog bli djupare.. tror vi tar ett om vänskap då, sviken vänskap. 
 

På ytan

 
Här är jag.. den olyckiga mamman. Som blir besatt av allt ytligt som gör mig "lycklig" för stunden. Jag söker lycka i allt jag kan tänka mig, men just nu mest i kläder, smink och smycken (halsband!). Att känna sig ledsen tär på en. Självfötroendet är lågt, likaså självkänslan. Man gör allt för att hålla näsan ovanför vattenytan. Yta, det glädjer mig för en ytterst liten stund, men den stunden är värd en del där och då. Även om jag är fullt medveten om att den inte tar bort något.

Andra kan tänka på mig som glad, stark och en kämpe. När jag tittar på mig själv, ni vet sådär genom tankarna så det blir som att titta på en utifrån. Då ser jag bara en ledsen förtvivlad person som försöker dölja hela livssituationen i ett skal. För jag ser inte att jag är stark, jag ser bara att jag inte har något val. Jag hade också sagt att jag aldrig hade klarat av att förlora mitt barn, om det varit vid liv. Det är ju bland det värsta som kan hända, så man kan inte ens föreställa sig hur man skulle klara det. Tyvärr gör vissa inte det, dem klarar inte att överleva sorgen. Jag ser dem inte som några förlorare. Jag förstår att dom inte klarar det, jag anklagar dem inte för att vara svaga. Jag önskar däremot att hjälpen hade varit ännu mer tillgänglig för dem, så att de klarat sig.
Det är ingen lätt sorg att ta sig igenom när man förlorat sitt barn, det är som att gå i krig varje dag. Man slår sig fram, försöker överleva. Du vet aldrig vad du vaknar till, är det en bra dag eller dålig dag? Man vaknar skeptisk till nya dagen och försöker göra den så bra det går.

Det är mycket man ska lära sig, det är mycket man ska gå igenom. Lite som att lära sig på nytt, för man har andra tankar och åsikter.

RSS 2.0